Som jag och många kollegor brukar säga: Det är inget jobb - det är ett sätt att Leva.
Har man en gång sänt radio är det omöjligt att vara utan det. Perfekt för den som oblygt och nyfiket vill ta del av både värld och människor. Perfekt för den som vill tänka själv, ta egna initiativ, vara kreativ och är totalt ohämmad och inte är det minsta rädd för att göra fel inför tusentals människor, ibland miljontals som sitter, står eller ligger framför den lilla apparaten som förmedlar allt man kan behöva och mer därtill.
Många frågar hur det är, hur det känns, var man får allt ifrån, hur det går till, om det är svårt. Jo, visst är det svårt om man inte har allt det där ovanstående. Jag brukar ställa en motfråga: Skulle Du kunna tänka dig att lära dig flyga ett flygplan och ständigt vara beredd på att nödlanda? =)
Det är lite så det är i en direktsändning. Oftast får jag en storögd och frågande blick till svar. Vem vill utsätta sig för det?!? Speciella människor är mitt svar. Som är utrustade med hjärna, hjärta och fingertoppskänsla, empati, inlevelseförmåga, humor och helst ett uns av bekräftelsebehov i kombination med en dos galenskap vilket bl.a. innefattar att man är ett stort fan av sin egen röst.
Allt hela tiden och samtidigt!
Det är i huvudsak ett socialt jobb där man har förmånen att träffa människor från alla bakgrunder, yrkesgrupper och åldrar. Allt från glammiga artister till bönder som sliter på åkrar, unga som naivt drömmer om en framtid i stjärnglans, gamla som önskar en sista dans innan avresan mot Pärleporten och det bästa av allt är att det i detta yrke är fullt befogat att ställa vilken fråga som helst, med finess förstås men privilegiet finns där och god nyfikenhet stillas utan konstigheter. Det är ett jobb där man också besitter makt som man varligt ska förvalta. En balansgång väl värd all respekt som i det sunda förnuftet icke skall missbrukas på något sätt någonstans. Det är den lilla utmaningen i det hela. Att lyckas med detta samtidigt och därmed inge förtroende till både lyssnare och den du möter som gäst. Jag älskar den balansgången, att gå på lina där man utsätter sig för lite tänk och känsla på samma gång, där man inte riktigt vet om man kommer att hålla sig kvar eller ramla ner med en duns totalt oskyddad. Låter man sig inte skrämmas av denna känsla går det oftast bra.
Jag har räknat ut att jag jobbat med radio i ganska exakt 27 år! På senare tid med några break emellan gångerna. Det är nyttigt att pröva sina vingar i andra sammanhang och för min del, helst i minst lika speciella yrken där min sociala kompetens kommer till sin rätt. Det har jag gjort och gör fortfarande och trivs som fisken i vattnet. Det är bra. Det är roligt. Det är nyttigt.
Nu har det snart gått ett år sen jag sände senast. Det känns. I kropp. I själ. I min längtan. Den där adrenalinkicken man får strax innan det är dags att hålla låda. Fullt beredd och skärpt, förväntansfull inför det som komma skall. Glad att få kontakten med lyssnare som oftast delar med sig av sådant man inte glömmer.
Som när jag i direktsändning talade med en pojke på fem år vars föräldrar låst in sig i sovrummet (!) och jag i gapskratt vill hjälpa honom att "hämnas" varför jag bad honom dra ut varenda kökslåda och plocka ur varje liten pinal och lägga i bokstavsordning på golvet. Det tog sin stund och det slutade med att föräldrarna kom ut, hörde sig själva på radio och bjöd både mig och lyssnarna på ett härligt minne att förvara. Dock ej i deras urplockade kökslådor ;-)
Ett annat samtal fick jag av en herre vars Liv var på väg mot slutet, han ringde från sjukhusets bädd, talade med darrig röst, berättade sin sanning full av ångest vilket i en lyssnares öra kan verka tungt så jag vände på hela samtalet, frågade honom vad han mest av allt önskade sig. Hans uttryck förändrades radikalt när han i en ton av dur berättade att han som ung dansat som en Gud. Jag bad honom ringa på sin alarmknapp vid sjuksängen, in kom en sköterska och jag sa åt honom att be om en sista dans med henne. Man kunde höra hur han kämpade sig upp ur sängen med sköterskans hjälp men till slut stod dom där och dansade till Kalle Moraeus, som jag spelade lite tyst i bakgrunden. Han avslutade samtalet med ett hjärtligt tack och jag kände mig djupt berörd och glad. Det gör jag än i dag. Jag tänker ofta på den mannen, Han dansar nog i Himmelen nu. Vad beträffar den unge pojken jag talade med, så kan jag föreställa mig att det numera är han som låser in sig i sovrummet och föräldrarna städar lådor =)
Två starka minnen från radiovärlden som jag för alltid bär med mig i hjärtat. Så... att jag har radioabstinens är kanske inte så konstigt. Nu måste jag bara hitta en studio och en mikrofon ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar