Ett julklappstips för vuxna

Det är minst sagt ett känsligt men ack så viktigt ämne jag berör denna vecka. Och jag inleder med en fråga som möjligen klan stöka till lite på den redan skrivna önskelistan inför julen:

”Är det ok om jag blir full ikväll”? Har du någonsin ställt den frågan till din son/dotter?
Jag antar att din spontana tanke svarar: Absolut inte! Så kan man inte fråga ett barn. Det vore omoraliskt, ansvarslöst och högst olämpligt. Det är oftast den direkta tanken när detta känsliga och tabubelagda ämne berörs. Det är egentligen ingen hemlighet och heller inte ovanligt att alkoholen styr många liv och drabbar vår omgivning på sådant sätt att den påverkar i den mest negativa riktning som möjligt är, inte minst för de viktigaste vi har: våra barn. En förskräcklig dubbelmoral intar dessvärre vårt förnuft. Vi vuxna kan ta en sup eller två – och rent av flippa ur totalt samtidigt som vi predikar rätt och fel för våra söner och döttrar. För ingen vill se sitt barn falla för missbruk. Det sägs att alkoholism är en ärftlig sjukdom, och så kan det möjligen vara. Men vi kan det till trots påverka i en ljusare riktning med vårt eget beteende – och därmed åtminstone försöka förmildra ett elände.
Det verkar vara det mest bekväma för en vuxen att sopa det hela under mattan och låtsats som ingenting. Någonstans verkar vi tro att det vi inte ser eller hör heller inte finns. Det är en vuxen människas stora handikapp. Där tragiskt nog våra barn är oerhört uppmärksamma och har full koll och insyn, där faller vi vuxna platt.  Få människor vill tala om det öppet, det är till viss del förståeligt. Alla vill må bra och visa den bästa sidan utåt och oftast tror man i sin egen dumhet att man är ensam om problemet. Innerst inne vet vi nog alla att så icke är fallet. Jag hittade följande på vardguiden.se

”Alkoholberoende är den vanligaste formen av beroende- och missbruksproblem i västvärlden. Ett tecken på beroende är att du tål mer och mer. Det finns olika behandlingsmetoder mot alkoholism. I Sverige beräknar man att 330 000 personer är alkoholberoende och att 780 000 har ett alkoholmissbruk, det vill säga återkommande problem till följd av sin alkoholkonsumtion. Vidare bedöms en miljon personer ha en riskabel alkoholkonsumtion. Det är få som söker vård för sina problem.”

Alla har vi detta i vårt medvetande, en information man gärna lagrar i hjärnans stora gömutrymme, väl nedpackad i lådan markerad ”Dåligt samvete”. Den vill ingen röra eller ta del av. Den får gärna ruttna och försvinna men se, det gör den inte! Den står där, orörd och ful och den överger Dig aldrig, detta innehåll som man själv lagt så fint på en botten av lögner. Den stinker och osar. Påminner om innehållet så till den grad att man antingen väljer att deala med eländet eller fortsätta att förtränga och därmed slippa konfrontera problemen.  Tro nu för allt i världen inte att detta är någon slags moralisk predikan från mitt håll. Jag är inte på något sätt Guds bästa barn. Jag kan ärligen erkänna att jag själv utsatt mina egna för fadäser och fått sona ett flertal gånger för detta. En uppgift som är bland det svåraste och tyngsta att genomföra i ett värdigt liv.

Missbruk av olika slag finns sedan tidigare i min släkt och familj varför jag utifrån egen erfarenhet vill och kan göra min röst hörd i ämnet. Denna erfarenhet och lärdom har medfört en medvetenhet vad gäller mitt beteende och respektfull kärlek till mina barn. De har sett mig berusad, flera gånger. De har serverat mig sina åsikter och jag har, tack o lov, anammat dessa i djupaste allvar och respekt. I min egen, härliga berusning ser jag hela Världen ligga för mina fötter. Mina barn däremot, ser endast en värld som går under!
Idag är jag mån om att visa denna självklara respekt, att vara en bra förebild som inte vilseleder mina älskade. Jag kan dricka något glas vin i sällskap med barn i goda vänners lag men jag är oerhört vaken och skärpt inför den omvandling av min personlighet som faktiskt sker under drickandet. Ett enda snedsteg och jag kan ha påtvingat ett barn det minnet som han/hon får söka hjälp för senare i livet. Det har jag ingen som helst rätt till! Jag har bara skyldigheter - och dessa ska förvaltas med både vett och kärlek. Det är för mig som för många andra, både gott och roligt att dricka lite vin, ta några öl, bli lite glad i hatten, få danslust och plötsligen få modet att säga allt man känner. Det får man göra, det bestämmer man själv och det gör jag också emellanåt. Jag är människa. Som Du. Men numera i ett sammanhang som utesluter barnen. Julen är för många Kärlekens och Gåvornas Tid, medan det för andra, inte minst barn - är ett helvete som kan liknas vid Jordens undergång! Så till Er, alla Mammor & Pappor: Se förnuftet, ta det och ge det av respekt och omtanke. Ställ en enkel och rak fråga till Era små förväntansfulla Hjärtan: Är det ok om jag blir full av Julmust ikväll?
Slå in ett paket av nykterhet!
Det är förmodligen den bästa julklappen ever...

Kärlek och en riktigt God Jul tillönskar jag Dig och de dina.

Marina Ingemarsdotter Härliga

Jag & Sanningen sitter här nakna

När motigheter står som spön i backen, när livet påminner om orättvisor och nederlag, när styrkan lagt sig för att vila, då är det någonstans det intre ljuset som får fylla på med energi.
Energin som gör att jag uthärdar både idioti och meningslöshet.
När en del hävdar att en vän att prata med är bästa medicinen, kan jag själv föredra att bara tala till mig själv. Och framför allt med mig själv. För det är den jag på allvar måste mig förlita mig på i slutänden.
Det där med förtroende och tillit till sin omgivning har för mig blivit något som endast existerar i perioder - och som avslutas lika abrupt varje gång i en känsla av chock och besvikelse.

Att bli sviken av någon man byggt upp ett förtroende för gör ont. Och smärtan kan vara uthärdlig men näst intill omöjlig att för alltid göra sig av med. Man är och förblir trasig. Krackelerad. Livrädd för att begå samma misstag igen. Försiktig. Reserverad.

Vänskap är stort. Störst av allt. Att missbruka den är att vara korkad. Det är en klen tröst för den som blivit utsatt för svek. Men ack så sant.

Min mor sa en gång att hon inte är intresserad av att ha en bästa vän. Kanske har hon blivit sviken. Trasig. Krackelerad. Hon har sig själv. I allt. Den enda hon kan lita på.
Och så är det kanske. Att man måste vara sin egen bästa vän för att klara av att vara någon annans.

Jag har så svårt att förstå det där med att förgöra någon annan genom att vända kappan efter vinden. Att kackla på som om man var avsedd för att vara en höna. Att ge intrycket av att vara någon att lita på för att bakom ryggen på en köra exakt samma dravel om igen inför någon annan.
Vuxna människor. De är experter på svek. På teater, skepnader och en himla massa ombyten av masker och falska leenden. Det är ingen vänskap. Det är död.
Man undrar varför. Vem som tjänar på det. Sen slutar man undra. Inser att det bara ser ut så. Ibland.

Jag tänder det där ljuset i kväll. Pratar lite med mig själv. Utan masker och falska leenden någonstans.
Det känns tryggt. För här finns inga kappor att vända. Inga kacklande hönor. Ingen teaterscen. Här finns bara jag. Stearinljuset. Och sanningen.

Och vi är lika nakna och levande alla tre...

Nu tändas tusen levande juleljus

Det är inget muntert budskap jag nu förmedlar, jag vet. Men faktum är att bostadsbränderna i adventstid ökar dramatiskt, och över 40 procent av alla bostadsbränder som orsakas av levande ljus i Sverige inträffar just i december.
Sett över hela året hör inte levande ljus till de vanligast kända brandorsakerna, knappt tre procent av det totala antalet bostadsbränder orsakas av levande ljus. Men just i december ser det annorlunda ut. Då står levande ljus för nästan 12 procent av de inträffade bränderna och är därmed den näst vanligaste kända orsaken till bostadsbränder.
Vi ska naturligtvis inte sluta med levande ljus i höst- och vintermörkret, men vi måste överlag bli mer varsamma hur vi handskas med levande ljus.
Det finns några enkla knep för att minska riskerna för bostadsbränder i juletid.
Några är att alltid ta en extra runda i sin bostad innan man går ut - och kolla att alla ljus är släckta,  att spisen är avstängd, bara använda ljusstakar och ljusprydnader som är obrännbara och att se till brandvarnaren fungerar.
Andra saker att ha med i tankarna är att inte ställa ut gammalt julklappspapper i trapphuset. Det är din väg ut om det börjar brinna! Förvara inte heller julklappspappret på balkongen. En felriktad nyårsraket kan lätt starta en brand.
En brandfilt och en 6 kg pulversläckare bör varje hem ha. Ett bra julklappstips till dig som ännu inte vad du ska ge bort. Jag fick det själv som julklapp för ett par år sedan.

Det positiva beskedet jag får av Mats Brolin, brandmästare på Räddningstjänsten i Leksand, är att vi i bygden med omnejd har blivit väl medvetna och duktiga på förebyggande och brandsäkerhet.
- Sedan 2006 har vi sänkt statistiken med hela 80% vad gäller bostadsbränder. Då inträffade mellan 30 och 35 bränder på ett år. 2013 inträffade fem. Det är fortfarande fem för många givetvis, men det har i huvudsak minskat rejält. Detta beror delvis på att Räddningstjänsten informerar om just förebyggande arbete. Faktum är att vi är bland de ledande vad gäller förebyggande. Delvis beror det också på att folk tar denna viktiga information till sig.
När jag kollade med Clas Ohlson visade det sig att man säljer fler brandvarnare här uppe än vad man gör i sina övriga butiker i landet. Det är ett bevis på att folk är både införstådda och medvetna om riskerna, och förser sig med brandredskap i hemmen. Det är oerhört positivt.

I media har vi den senaste tiden blivit varse om att olika typer av ljus har lättare för att starta en brand. Bl.a. ses paraffin i värmeljus som en extra fara. Inte minst när man ställer dessa samman i en grupp på ett fat eller en bricka. Då kan en gas avges som resulterar i en mindre explosion. Detta kan medföra att branden blir ett faktum, vilket också inträffat på olika håll i landet.
Personligen har jag bytt ut alla paraffinljus och införskaffat sådana av ren stearin. Det betyder inte att jag lämnar ljusen utan uppsikt, vilket man givetvis aldrig ska göra. Men jag minskar därmed risken för att just dessa gaser uppstår, vilka kan starta en brand inom loppet av några sekunder.
Självklart är det också en mysighetsfaktor som vi ska känna njutning av i tider av mörker. Ljus hör julen till, och vackert är det onekligen. Men vill man ha en stearinljus tillvaro får man helt enkelt tända den med ett inbegripet ansvar.

- För att få uppleva en riktigt God Jul rekommenderas alla att se över sina brandredskap i hemmet. Att brandsläckaren fortfarande är i drift. Och att brandvarnaren verkligen fungerar. Sist men inte minst: Glöm aldrig att släcka ljusen innan du lämnar ett rum. Då kan man vara säker på att det blir en brandfri och fröjdefull jul, avslutar Mats Brolin på Räddningstjänsten i Leksand.

Nu är julen & hjortronglöggen inflyttad

En lugn och vacker första advent har avnjutits. Leksand bjöd på en vintrig och fin julmarknad, med en minusgrad i luften och pudersnö under fötterna. Så där alldeles lagom med allt.

Och vid hemkomsten värmdes hjortronglöggen på. Bland de godaste glöggsorterna jag druckit.
Här hemma har julen nu äntligen flyttat in. Ja, till och med granen står ståtligt och lyser upp med sitt sken i vardagsrummet. Det är en tradition sedan många år, att vår gran pyntas redan den 28:e november varje år. Då fyller min dotter år, och förr om åren då vi var bosatta i Östergötland, såg vi till att få den pyntad denna dag eftersom vi alltid var i Dalarna den mesta av juletiden. Så för att få avnjuta jul och pysslet därtill fick det bli på hennes födelsedag. Sedan har detta datum på något sätt blivit vårt julpyntsdatum. Det är skönt att ha det vackra omkring sig en längre tid. Jag kan tycka att det är för mycket jobb att ta in en gran dagen före julafton för att sedan ta ut den igen kort tid därefter.
Jag vill hinna tröttna på julen rejält innan allt förflyttas ut till förrådet igen.

I år är det dessutom mer stilrent i hemmet vad gäller pyntandet. Tidigare år har här stått prylar överallt och därav har jag förmodligen tröttnat ur ganska snart. I år känns det lagom. I huvudsak är det adventsstakar och julgransljus som får stå för det mesta. De röda accenterna i form av kuddar och filtar bidrar till alldeles tillräcklig julkänsla.

Det behöver ju inte heller nödvändigtvis vara jul för att använda rött i det svartvita hemmet. Det kan få vara så under vintern. Lite smått dramatiskt och pigg färg. När våren gör sin efterlängtade entré väntar det limegröna i linneskåpet. Eller möjligen någon annan kulör som i huvudsak sticker ut.

Nu är tiden inne att avnjuta detta härliga skimmer som ljusen avger. Med ansvar och respekt förstås. I detta hus lämnas aldrig ett ljus utan uppsikt. En brand kan vara ett faktum inom loppet av några sekunder. Det varmaste jag vill uppnå i mitt hem är av hjärtat och den rödaste filten.

Ja, och så en skopa av den underbara hjortronglöggen, förstås!

Jag är mer fiktiv än effektiv!

Det är skönt att göra ingenting om man lyckas med det stora konststycket att stå fast vid det! Att göra ingenting och ändå få små saker genomförda utan press eller måsten har länge varit en önskan. Att få genomföra det av egen vilja och uppskatta det därefter. Jag lär mig så sakteliga att göra just ingenting och bara vara där jag står och är.
Ovant men säkert nyttigt för någon kroppsdel.
Jag tar till mig lugn och ro, njuter av tiden som får gå som den vill men vänjer mig aldrig vid detta mörker som intar tidig timma på dygnet. Klockan fem på eftermiddagen börjar jag per automatik att viska för att inte störa någon som eventuellt sover!! Jag har fått frågan flera gånger: Varför viskar du? Varför hyschar du? För att det är mitt i natten, förstås!! Det signalerar en normal hjärna när skymningen faller lika snart som temperaturen. Gäspningar påbörjas vid åtta-tiden och pensionärs-varningen är ett faktum:
Se Rapport och sedan dö!
Det var ju inte särskilt länge sedan jag ignorerade alla vardagsrutiner i trotsig uppsyn, och tillät mig leva i ett nu bestående av improvisation i ungdomlig anda. Här fanns vare sig  någon nästrimmer eller  något extra vitamintillskott. Inte heller brukade jag placera ett glas vatten på sängbordet var kväll. Inga förstoringsglas till ögonmakeup användes, inget obligatoriskt skohorn i hallen eller någon extra stor fjärrkontroll till tv:n, för den delen. Allt var så enkelt och okomplicerat med en agenda som endast bestod av göra-vad-du-vill-aktiviteter. Här innehöll SMHIS:s prognoser aldrig någon nederbörd, snarare en innebörd som inkluderade strålande solsken från en oskuldsfullt ljusblå himmel. Jämt och alltid. Fredag till söndag bestod av bag-in-box, spotify, sminkbord, klackar högre än huset jag bor i, kjolar kortare an min egen stubin, och framför allt innehöll den en lättsamhet både fysiskt och mentalt. Så lekande lätt.

Numera går det långsamt, tycker jag. I det mesta. Jag måste ta sats för att ta mig upp från stolen. Det knakar i en del leder, det haltas de första tre stegen när jag väl tagit mig upp, det är artros i lillfingrar och känsliga hörselgångar som inte längre har befogenhet att ta till sig mer än ett ljud i taget. För att inte tala om de fantastiska blå jag har. De kisar väldigt ofta nu för tiden. Mycket och länge. Dessutom är jag inte med i språket vars mina barn använder. Utan att tänka mig för hasplar jag ur mig ord som jag tror är helt rätt och som i drömmarnas värld får mig att framstå som en morsa som verkligen är med i de tvära språksvängarna. Jo, jäklar! Jag säger ”slashtag” istället hashtag, och jag frågade sonen om han önskar sig en ”surfbräda” istället för en surfplatta.
Jag måste skärpa till mig nu. Hitta tillbaks till ungdomskällan och bli mig själv. Jag är ju faktiskt relativt ung och borde inte leta Allers-tidningar med korsord i, inte heller planera vilken mat som ska lagas i morgon! Jag borde "shejpa" upp mig lite och vara den disco-drottning jag är avsedd att vara. Som inte viskar i mörkret klockan fem på eftermiddagen.
Jag börjar med en gång! Ska bara se "Hem till Gården" först...

     (Ovanstående historia är en påhittad sådan och personen fiktiv) 

Svart julgran, vita ljus

Det var ingen idé att ställa den nyinköpta granen i förrådet. Jag tog in den i hemmet direkt efter inköpet.
Tidigt, jag vet. Men då hinner vi å andra sidan njuta av den en längre tid.
Den gör sig bra till övrig inredning, den svarta granen med de tindrande varmvita ljusen. Fotade i mörkret, så fler foton i dagsljus lär följa så småningom.

Nu är det bara tomten som fattas i vårt hus..

Tjuvstart 1:a advent

Jag hade tänkt vänta. Men kunde inte hålla mig. Mest för att jag begav mig till staden för att inhandla en del nytt till julen 2014. Efter omfattande renovering i hemmet, vilken startade i februari i år, så har inredning och färgsättning blivit en helt annan. Från det lantliga vita och slitna till det mer stilrena i svart och vitt. Under årets gång har jag nöjt mig med accentfärgen limegrönt, både i kuddar. ljus och smådetaljer. Allt för att det ska vara lättare att bara byta ut småsaker till en annan färg.
Nu har det limegröna linneskåpet fyllts till höjden, och fram åker nu de röda detaljerna. Dessutom har jag till denna jul införskaffat en svart (!) julgran, som jag byter ut mot den traditionellt gröna. Den åker upp ganska snart. Jag vill kunna njuta länge av min julinredning.
Bilder på detta lär dyka upp så småningom. Till dess bjuder jag på bilder från hemmet smyckade med röda sammetskuddar.

Fortsättning följer i det Härliga Hemmet! Snart är Julen inflyttad och hemmastadd.
Tack för att du besöker min blogg.

Falskflaggat skepp på framgångens våg

Herre gud, så liten man blir när ledsamheter tar över tillvaron!
Då framstår ens vikt på vågen ingenting jämfört med den känslomässiga tyngd man bär i hjärtat. Jag kan visserligen bara tala för mig, men jag har någonstans en tro på att vi alla fungerar och känner ungefär samma saker.
Vi har så lätt för att upptäcka och påpeka andras brister. Förmodligen för att slippa fokusera på våra egna. För de är ju några stycken. Man må möjligen ha en önskan om att vara den som aldrig gör fel, att ens egna värderingar och agerande är mer rätt än någon annans. Men i den sanna och ruffa verkligheten påvisar det förstås något annat. Just den sanningen vill man i största möjliga mån undvika.
Men man gör så gott man kan. I mitt stilla sinne råder det djupaste lugnet. Kanske mest för att jag genom uppfostran fått med mig en moral som borde vara den mest självklara. Men ibland sätts allt på prov. Ibland undrar jag om moralen är så mycket att förlita sig till. Om det spelar någon roll att jag ignorerar den och gör som så många andra. Kör på för egen vinnings skull. Fast frågan är om jag skulle sova gott på nätterna.
Det är när jag blir varse människors avsaknad av moral och fingertoppskänsla som jag ledsamt kan känna en djup besvikelse. I synnerhet om det är människor som jag en längre tid litat på. När man behandlar andra som skit, med hjälp av ett maktmissbruk högre än huset jag bor i, när allt står solklart att vissa lätt och ledigt kan sätta ut krokben under falskflaggat skepp för sin omgivning, för att man själv vill tillskansa sig uppmärksamhet och bekräftelse på framgångens våg, då blir jag den där lilla utstötta flickan jag var på skolgården en gång i tiden. Jag har nämligen så svårt att i vuxen ålder förstå att färdigväxta människor agerar på detta sätt.
Men den lilla flickan gråter bara en liten stund.
Sedan blir hon påmind om den innerliga styrka hon byggt upp genom åren. Därtill bifogar också verkligheten sin bistra sanning om att människan, liten som stor, verkligen kan bete sig som omogna väsen. Små stackare.

När den bidragande orsaken heter avundsjuka ställer jag mig frågande. De gånger missunnsamhet gör sin entré i min naiva och ljusblå värld blir jag lika konsternerad varje gång, och försätts i ett slags tomrum där frågetecknen förgäves söker, om inte kloka så åtminstone förklarande svar. Det finns inga.
Ordet avundsjuka betyder att man är ogin. Jag skulle vilja tillägga ordet ofin. Eller på ren svenska: Att man är korkad!
Att glädjas med andras framgångar har för mig alltid varit en glädjekälla. Vare sig det handlar om fotbollsstjärnor, hårt slitande föräldrar, någon som hittat den rätta, vunnit på Bingolotto eller fått toppbetyg. Andras leenden smittar. Och ger mig dessutom inspiration att själv våga ha ett mål.
Nu funkar inte alla så. Har jag förstått. Jag borde lärt mig det vid det här laget. Jag är 47. Det borde trängt in för länge sen. Besvikelsen över detta faktum kvarstår. Det är bara att borsta av sig, resa sig och gå sin väg. Sin egen väg. Den där vägen som någon annan kanske hade tänkt ta men som inte vågade.
Jag fortsätter gå på den vägen. Min väg. Några fortsätter fegt att gå bakom min rygg. Det får vara så.
För det är ändå jag som går först, som ser ända till horisonten..

Morsan är prio 1

Människan är märklig när det kommer till prioriteringar i livet. Dessvärre är det många gånger så att dramatiska händelser måste till för att kunna urskilja på det som är viktigt och mindre viktigt.
I vardagslunk kollar man klockan och slåss mot tiden för att hinna tillbaks till bilen innan parkeringstiden gått ut, handla på systemet innan de stänger, lämna in travet i tid och boka tvättstuga innan grannarna hunnit före.
Allt det kan ju tyckas vara viktigt för att kunna leva ett vardagligt liv utan komplikationer i tidsschemat. Egentligen är det ju inte så viktigt. Det viktigaste är vilka man har omkring sig.
Mamma kommer för att hälsa på oss i helgen. Det sker någon gång per år, och både jag och barnen ser fram emot detta lika mycket varje gång.
Vanligtvis ser jag till att allt är väl förberett, tvättat, städat, nybäddat och i allmän ordning. För att det är något man helt enkelt gör. Så har jag blivit lärd. Så har jag alltid gjort. För att det är viktigt.
Den tanken har nu börjat ta en ny form. Det är nämligen inte så viktigt.

För en tid sedan drabbades en till mig nära och kär familjemedlem av en tragedi som medför en lång och kämpig väg tillbaka till ett värdigt och harmoniskt liv. En händelse som påminner om hur lätt man kan förlora allt man har. En påminnelse om hur tacksam man ska vara för de människor man har omkring sig. En påminnelse om att det är dessa människor man ska sätta i första rummet och med det skita högaktningsfullt i sådant som inte är av värde.
Man får ett helt nytt perspektiv på tillvaron när det oväntat och i tumult sker ovälkomna förändringar.
Parkeringsböter, bingolotter och förseningar till jobbet blir plötslig så oviktigt.

Jag har inte städat ett skit inför mammas besök. Det är inte därför hon hälsar på. Hon är här för att umgås, vara och leva. Hur länge vi gör det sist nämnda har vi ingen aning om.
Och det borde rimligen vara just det som får oss att prioritera det viktigaste.
Vår familj. Våra nära och kära.
Det har jag med mig. Under hela den kommande, ostädade helgen..

En mental återvändsgränd?

Oj, vad det är livat i Leksand när kommunen nu på försök ändrar i trafikplanen med bl.a enkelriktningar! Det är inga rosor som regnar på kommunens Fb-sida direkt. Det är dessutom ett yrsligt kaos på Noret numera. Förmodligen mest för att man nu måste lära sig högerregeln på riktigt (!) och dessutom uppdatera sin kunskap vad gäller trafikskyltar. Allt ska vara som det alltid har varit, och istället för att komma med konkreta förslag om framtida utveckling av Noret, väljer man att spy galla över kommunledningen för deras försök till framåtanda och nytänk. Själv tycker jag det är positivt att man vågar prova och dessutom är mottagliga för våra åsikter.
Det finns de kommuner där man låter allt förfalla. Där man inte gör den minsta ansträngning till utveckling. Och när man väl fattar beslut gör man det utan att bry sig ett uns om vad invånarna tycker. Där kör man över åsikter och utgår enbart från sina egna idéer, slänger miljoner i sjön på projekt som endast gagnar Kalle Anka & hans vänner. Jag vet. Jag är uppvuxen på en sådan ort. Nu bor jag i Leksand. Skönt. För här tar man en diskussion med invånare, gör försök till förändringar för att ta in åsikter och konkreta förslag.
Heja Leksands kommun!
Som kan, vill och obevekligen utför det i praktiken – och som påvisar att man vill genomföra förändringar tillsammans med oss andra Leksandsbor.

Det är mycket obefogat gnäll i byn nu, tycker jag. Var glad att du lever och bor på en ort som inte sitter fast. Som välkomnar en framtid av förändringar vilka ska vara till gagn för oss alla, både boende och besökande.  Man kan tycka vad man vill, ha helt skilda åsikter men i huvudsak får vi här en god anledning till att just tycka och tänka. Förhoppningsvis på det mogna planet. Och föreställ dig att det faktiskt kan bli något bra i slutänden! Det vet vi ju inte än. Men skulle vi inte vilja veta?  Bevisligen vill kommunledningen ha en diskussion med Leksandsborna då man vänligt ber om våra åsikter på sin Fb-sida, och dessutom öppnar chattforum för diskussioner. Man är alltså helt öppna med sina förslag och idéer med en förhoppning om att få feedback från oss. Det är ju jättebra! Då är vi med och får bestämma om Leksands framtid.  Det beklagliga är att man dessvärre inte ser något överflöd av kloka kommentarer från Leksandsborna. Här påvisar man istället brist på kommunikationsförmåga där vokabulären knappast är till fördel för någon som vill vara vuxen och framhäva sin intelligens. Det är rena elakheter som människor fullkomligt spyr ur sig, och de konkreta förslagen och åsikterna man ber om uteblir. De få kloka åsikter/idéer som presenteras med mognad är lätträknade. Varför inte byta ut det bristande ordförrådet, ta tillfället i akt och komma med något konstruktivt? Nu när du faktiskt har chansen.

Jag snurrade själv runt något förvirrat i min bil samma dag som trafikomläggningen började gälla på Noret, helt enkelt för att jag är van att köra på vissa vägar. Det sitter ju just som i ryggmärgen. Det har ju alltid varit så. Men så kollade jag skyltarna, och följde dem som på vilken ort som helst. Inte särskilt svårt. Att vissa åkturer blir till omvägar och därmed icke särskilt miljövänligt kan ju diskuteras. Uppenbarligen är kommunledningen också villiga att göra just det.
Men snälla folket!
När man som bilist begåvats med körkort förväntas man köra bil enligt de svenska trafikreglerna, samt att läsa av skyltar och förstå innebörden av dessa. Gör man det så lär man sig nog att ganska snart att hitta hem till sin garageuppfart igen. Inget beslut är taget. Och jag är övertygad om att man på kommunen är i stort lyhörda för vad vi andra tycker. Allt behöver sannerligen inte alltid vara som det har varit. Enkelriktat betyder inte återvändsgränd. Utveckling är nödvändigt och oftast ganska roligt, om man tillåter sin öppenhet för det. Förnyelse och förändring är rutinens och vanans fiende. Det är faktiskt inte enbart våra smartphones som behöver uppdateras. Det behöver även den verkliga världen där utanför göra...

Är man en bitch när man är uppriktig?

Jag kan förvånas över vuxna människors beteende gentemot varandra. Här har jag naivt trott att vi med några år på nacken och livserfarenhet har vett nog att agera ansvarsfullt och schysst mot varandra, inte minst för att föregå med gott exempel för världens alla söta mini-människor.

Vissa saker gör man bara inte som vuxen. Man kastar inte glåpord efter någon, eller försöker att förlöjliga eller förminska någon bara för att man själv utsett sig till den som kan och vet bäst.

Det gör ont i mig när jag, både i verkliga livet och i sociala medier tar del av kommentarer av ord jag knappt trodde fanns. Och med en illvilja som jag inte ens önskar min värsta fiende.

Att vuxna stort och vackert i ena stunden talar om att vara respektfulla och inte på något sätt acceptera mobbning bland våra unga, och i andra stunden bete sig som värstingar på sandlådenivå själva, är för mig ofattbart och tragiskt.

Att ha åsikter och sätta gränser är en sak. Att argumentera för sin sak likaså. Men att tillåta sig övertramp så som personangrepp borde vara förbjudet och hårt straffbart!

Jag har aldrig förstått mig på att vuxna människor tar till både härskarteknik och mobbning för att någon tycker och tänker annorlunda och på sitt eget vis.

Det blir ju något förvirrande om man kräver uppriktighet av sin omgivning, och samtidigt förväntar sig att personen ifråga ska tycka likadant som en själv.

Och har man en annan åsikt bemöts man av vissa korkskallar med en attityd långt bortom vett och sans. Här halkar man gärna ut på den misslyckades bana. När vettiga argument sinar tar man till ord från helvetet och det verkar inte vara av betydelse om det ens har med diskussionen att göra. Då kommer de där "kloka" orden; Är du dum i huvudet? Är du trögfattad? Och för en stund sitter man där och undrar om man verkligen är det! 

Det har jag gjort många gånger. Fått dessa fraser till mig när jag lagt fram en åsikt och sedan blivit tilldelad mig denna typ av kommentarer. Jag kanske ÄR dum i huvudet? Och trögfattad?

Det har tveklöst naggat på min självkänsla. Orsakat osäkerhet och en känsla av ensamhet. Det har krävt sin självrannsakan och ett antal terapitimmar. Nu vet jag att jag inte är varken det ena eller det andra. Jag har numera insett att den som besvarar mina åsikter med denna typ av översittarattityd inte är intresserad av andras åsikter.

Man vill bara göra sin egen åsikt/röst hörd och därmed intala både sig själv och sin omgivning att man har rätt. I det mesta. Och en del väljer att göra det genom att försöka förminska andra, när argumenten tar slut.

Underligt är det ju också att den som påvisar sin uppriktighet oftast blir förknippad med någon som är elak. Jag har personligen svårt att få ihop det. Alla vill vi omges av människor som är ärliga och rättframma. Det älskar vi! Åtminstone påtalar vi det. Ärliga och uppriktiga människor är att föredra och beundra. Något annat vill vi inte befatta oss med i vår vänskapskrets.

Hur gör man då för att i snyggaste förpackning leverera sanning och uppriktighet i kombination med att vara snäll? Pedagogik på hög nivå. Vuxna emellan.

Jag klurar fortfarande på det. Det blir lätt så när denna fredag gör sig gällande i dunkelt dis och minusgrader. Förhoppningsvis hittar jag ut. Och hamnar på plus. Någonstans i den Vuxna Världen av snäll uppriktighet..

Monroe, Cosmo & Pitt

När klockan nu har vridits tillbaka en timme, och mörkret landar lite tidigare, är det skön stämning med gröna stearinljus som gäller. De gröna accenterna är kvar tillsvidare. Snart byts de gröna detaljerna ut mot röda. Och i ärlighetens namn börjar jag faktiskt längta lite efter juleljusen som lyser upp i vintermörka fönster. Men jag får lägga band på mig ett tag till.
Däremot har jag röjt och sorterat i den lilla arbetsvrån. Och försett hörnan med ny och strålande belysning över skrivbordet.

Jag införskaffade en vanlig ampel-krok som jag skruvade upp på väggen, vilken jag sedan virade upp lampsladden på. Det är en svartvit s.k. strykjärnssladd med en skärm som på dagtid ser silver/kromfärgad ut, men som faktiskt är genomskinlig när det blir mörkt. Då ser man den vackra trådlampan som lyser igenom skärmen. Jag hade ingen som helst aning om det vid själva inköpet. Det kom som en glad överraskning när jag tände lampan samma kväll. Försedd med dimmer blir arbetshörnan en trivsam vrå att jobba i.

Jag är aldrig heller riktigt ensam när krönikor skrivs i skymningens timme. Monroe, Cosmo och Brad Pitt finns alltid vid min sida. Det blir man inte direkt ledsen av. Man känner sig snarare rik och omsvärmad under lampans varma sken...

Erfarenheter och mage växer ikapp!

Det är skönt att bli äldre.
Livserfarenheter och insikter ligger invirat i bomull och medför en själsfrid som en tonårings själ inte är i närheten av. Det infinner sig ett lugn som raderar överflödig oro, som intar både förnuftets välsorterade kammare och den känslomässigt outsinliga skattkistan.
Med ålder kommer visdom. Och växande kroppsdelar!
Det är en mycket utbredd myt att näsa, öron och fötter fortsätter att växa hela livet, men enligt den medicinska facklitteraturen finns det inga som helst belägg för den tanken.
Sanningen är att tillväxten av dessa organ normalt upphör, när man har växt färdigt, vilket för de flesta är i 16–18-årsåldern. Därför kan vi till exempel behålla samma skostorlek hela vårt vuxna liv.

Värre är det med byxmått och storlekar på överdelar!
Det är bevisligen så att just dessa delar av kroppen tycks växa med åldern..också. Att man rent mentalt och känslomässigt växer med tiden är både välkommet och tacksamt. Men att upptäcka föränderliga fysiska fenomen är för mig obegripligt och märkligt. Och allt tycks ske bakom remarkabla ridåer över en natt!?
Här har man inte en chans till förberedelse av changemang och galoppombyte.
Plötsligt står man frågande framför spegel och överfylld garderob, och undrar varför byxor blir svåruppdragna strax ovanför knäskålarna. För där sitter de. Och de sitter fast. Det är onekligen lite av en chockerande insikt, där man står mitt i det ljuva livet. med ett klädskåp fyllt av trasor i storlek Small och Medium. Trasor som inhandlats under årens lopp - och som använts flitigt i alla möjliga märkliga sammanhang. Under årets samtliga årstider. Nu är det stopp. Nu har trasorna fått nog. Nu är det dags.
Tiden är kommen för hormonell terapi!

Det hör åldern till. Har jag hört. Det har mamma sagt. Och jag betvivlar aldrig hennes ord av klokhet och kunskap. Det är en naturlig del av det väntande klimakteriestadiet, att hormonella rubbningar påminner om livet i en berg- och dalbanevagn. Och jäklar vad det går undan!
Det är vallningar, brinnande stubiner, halvtaskig syn, spröda hörselgångar och känslomässiga karuseller. Det må så vara. Det kan jag köpa.
Men se, dessa kroppsdelar. Som växer sig stora och starka. Jag har vågat vägra vågen i många år nu. Det gör jag till viss del fortfarande. Det gör inget att den går mer uppåt än neråt. Jag har vandrat runt på jorden som ett "benrangel" under halva mitt liv, och fått glåpord kastade efter mig pga av detta. Så mina extra kilon som visas av digitala siffror ignorerar jag.
Det är garderoben jag förtvivlas över. Plötsligt förvägrar varje klädtrasa mig! Till och med sådana inhandlade för bara några månader sedan. Förra årets vinterjacka som då satt som en smäck, fungerar numera som en väst, icke knäppningsbar. Det blir kallt. Och trångt.
När t.o.m. trosorna fastnar strax söder om skogen konstaterar jag besviket och förtvivlat att krisen är här! När det visar sig att de enda plagg som passar är strumporna blir just detta faktum obestridligen bekräftat. Det blir sannerligen till att rota i spargrisen till nytt garderobsinnehåll.
Från grunden. Ungefär som att inreda sitt första hem. Det blir en dyr men ack så sann historia.
Jag hade nog föredragit att näsa, öron och fötter hade fortsatt växa istället, vetenskapliga undersökningar till trots. För det borde väl rimligen vara mer till fördel att kunna andas, lyssna och stå stadigt här i livet?
Här står jag nu. I strumplästen. Lite uppgiven. När jag oväntat hittar ännu ett plagg som fortfarande passar. Hatten!
Det är verkligen skönt att bli äldre..

Jag & Hösten går i parterapi

Det var i vintras jag fick idén om att förändra och förnya mitt hem rakt av. Jag hade efter 10 år i shabby chic-världen tröttnat ur rejält på allt vad slitet och prylrikt heter.
Det var prylar till förbannelse. Överallt.
Med vetskapen om vilket enormt projekt detta skulle bli, intog jag inledningsvis motvilligt det stora jobbet. Allt jag ägde lades ut på annons och jag hade loppis flera ggr om i mitt hem. Hade jag vetat då hur mycket tid, svett och tårar det skulle kosta mig hade jag nog väntat ett par år till. Idag är jag glad att jag genomförde det. Jag påbörjade projektet i februari och hade räknat med att bli klar till midsommar. Sista april stod allt klart. Både vad gäller renovering, tapetsering och inredning.

Det var det röriga då, det

Det var igår kväll när jag och min son gick igenom gamla foton som jag såg hur hade sett ut för bara några månader sedan i vårt hem. Jag small av när jag såg bilderna! Hur stod jag ut i denna fruktansvärt övermöblerade och röriga lägenhet?! Samtidigt kan jag i dagsläget bara pusta ut i det omgjorda, betydligt mer öppna och luftiga hem. Finns inte en enda pryl kvar som påminner om shabby chic någonstans. Ingen är gladare än jag. Ja, det skulle vara sonen då.
Nu är det ordning och reda, och än idag blir jag lika lycklig varje gång jag kliver in i hemmet. Det känns fortfarande som ett nytt hem. Det svartvita med accenter av grönt gör sig bra i vårt liv. Men snart byts färger ut. Så enkelt. Så skönt. Så fint.

Vi är många glada prickar i hemmet idag!

Nu är det skiftning av färger som gäller. Från det vackert limegröna till cerise-rosa. Har hittat en lagom liten sittbänk i denna färg, att placera i min hall. Möjligen lämnar jag in den för omklädning till svart sammet längre fram. Men den får börja med att vara hos oss i sin originalfärg. Det kan bli ett kul blickfång. Kuddar och plädar i samma färg får göra sällskap i övrig inredning. Billigt, enkelt och bra.

Om inte heminredning fanns, skulle hösten få en rätt tråkig relation med mig. Vi går i parterapi. Numera går vi ganska bra ihop. Trots mörker och småspik. Det gör vi ända tills vintern tar vid.