Farväl förflutna, välkommen framtid!

Den 21: mars 2013 var det datum som min allra första krönika publicerades här i Leksandsbladet. Jag minns känslan, när jag under flitens lampa i ett smått rörigt kök virades in i känslan av lycka och nyfikenhet inför framtiden. Jag skulle här knåpa ihop en någorlunda kort presentation av mig själv, och samtidigt introducera min tankar och idéer.

Det var en stor ära för mig att bli tilldelad mig förtroendet och därmed få ingå i denna redaktion, som i puräkta och innerlig vilja av kärlek firade de då nyligen fylla 60-åriga Leksandsbladet med önskan om fortsatt framgång i minst 60 år till.

Med stark tro på traditioner har hela tiden målet varit att behålla just dessa som ett fundament, och med stark vilja bereda för utveckling och därmed öppna dörren för nya framgångar.

Leksandsbladet har för mig personligen, som för så många andra kommit att bli en självklar del av det vardagliga livet. Jag fick som nyinflyttad till Leksand för 18 år sedan en snabbkurs i det viktigaste att bära med sig i den nödvändiga kunskapsväskan: Att vårt dagliga bröd givas från Häradsbygden. Att en man i Insjön vars lager kan bistå mig med allt från disktrasor till skruvmejslar är att stoltsera med. Att laget heter Lif. Men framför allt ombads jag att stifta varaktig bekanskap med den ”Den Heliga Skriften. Leksands egen bibel som varje vecka landar i var mans kurbitsmålade brevlåda: Leksandsbladet. En ”veckotidning” i miniformat där bygdens annonsörer i i form av företag, föreningar och privatpersoner uppdaterar oss alla med det mest väsentliga under både vardag och helg. Det kom givetvis snabbt att bli en naturlig del av Leksandslivet. En mysig fåtölj, en kopp te och bladet, förstås. Missade man mot all förmodan att läsa bladet under en vecka blev livet som en kokosboll ett faktum. Så är det fortfarande.

Jag hoppas att jag under de drygt två gångna åren lyckats med det som varit målet; att bidra med skrivna rader för både hjärta och huvud. Att alla kunder och läsare jag mött kan dela känslan av ett lokalt blad som inte viker sig i första taget. Som har en vilja av stål, som beslutsamt och ödmjukt vill leva vidare med öppenhet för utveckling och nya tider.

Det har varit en fantastisk tid tillsammans med både annonsörer, läsare och alla de underbara människor jag fått glädjen att intervjua.

Det har gett mig kunskaper och erfarenheter jag med stolthet bär med mig i framtiden. Jag är dessutom mäkta stolt och glad över att ha fått jobba nära och kärt med mina kollegor, som i både vänskaplig och professionell anda bevisat att motgångar endast kan bidra till styrka och mognad. Jag önskar mina kära kollegor fortsatt lycka och all framgång.

Nu är det april 2015. Det är nya tider. Nya äventyr. Exakt vilka vet jag i skrivande stund inte. Det är ännu ett oskrivet blad. Jag vet bara med säkerhet att det är med ett litet vemod jag skriver denna sista krönika i Leksandsbladet. Men också med känslan av kärlek och en förhoppning om att Leksandsbladet får leva kvar i vår bygd som det genuint pålitliga och starka som det de facto är. Jag vill tacka alla som jag fått glädjen att möta och lära känna under min tid på Leksandsbladet. Kanske stöter vi på varandra igen i något annat sammanhang. Vill Du fortätta läsa det jag skriver är Du välkommen att besöka min blogg:

marinaharliga.blogspot.se

Avslutningsvis skriver jag de ord som jag också skrev i min allra första krönika:

Det är nu hög tid att vända blad. I dubbel bemärkelse.

Kärlek och varma hälsningar

Marina Härliga, skribent

PÅ MENYN: Fantasi och lite soya

Jag minns så väl när de färdigpackade matkassarna lanserades i vårt rike. I inledningsfasen var det mest förekommande i storstäderna, men med tiden blev dessa kassar populära och omtyckta även i övriga landet. För en peng eller fler kunde man beställa mat för två eller fyra, för en vecka eller två.

Det var nyhetens behag som lockade till beställning av dessa, och recensionerna lät inte vänta på sig. De flesta var glada och nöjda, och fotograferade gladeligen sina middagar för att uppvisa de vackra rätterna på både Facebook och Instagram. Oj, vad stort det blev. För en del i alla fall.

För andra rynkades det på näsan och det ansågs vara ett överflödigt och lyxigt sätt att leva för de rika. Och de lata. En påminnelse om det förflutna, där dåtidens experter och proffessorer varnade för det framtida levernet, utan att behöva vare sig lyfta ett finger eller ens tänka själv. Hua!

Framtiden var skrämmande. Redan då.

Jag fann det själv rätt märkligt med att beställa färdigpackade kassar med blandade ingredienser och tillhörande recept. Framför allt retade jag mig på att bara vissa hade möjligheten. Det var rätt dyrt, vill jag minnas. Jag befann mig då, i det som så vackert kallas mellan två jobb – och för sådana som jag fanns inga som helst lyxutrymmen av det slaget.

Det kan minsann resultera i att den finska och korta stubinen i kombination med erforderlig skrivarklåda pruttar ur sig åsikter både ohämmat och indignerat, i form av facebook och- blogginlägg. I frustration är det så kolossalt enkelt att ta till pennan, har jag märkt. Det händer något på vägen, mellan raderna, något som kan liknas vid en mental terapi för en blondin i upplösningstillstånd. Det var väl att sätt att överleva kris och elände i en fas som snart skulle komma att vara över. Men jag tänker på det ibland. För det finns de som idag lever som jag gjorde då. Och vem som helst kan hamna där, när som helst. Du. Jag.

Arbetslöshet och sjukskrivning är inget liv uppe på toppen direkt. Där uppe sitter bara de som köper färdiga matkassar, slår in sanndrömmar i silkespapper och som tar Zlatans volvo-reklam på fullaste allvar. Det sådde ett frö av föraktlig bitterhet, om än bara i lightversion.

Förmodligen var jag jättehungrig när jag vässade pennan och lät fingertopparna vitna mot randigt A4-papper. Jag uppfann helt sonika min egen lilla ”kasse”, i förhoppning om att en del av omgivningen skulle signalera igenkänningsfaktor och därmed skapa någon slags debatt. Om skillnader och orättvisor. Om fattiga och rika. Någonstans fanns förstås glimten. I det som jag kom att kalla de arbetslösas ”A-kasse”.

Innehållet bestod, förutom av omsorgsfullt placerade pantkvitton i botten, också av nudlar och soya. Ibland enbart av soya. Det mest dyrbara var i detta fall ens egen fantasi. Och framför allt förmågan över att vara tacksam för det lilla. Det var den enda fördelen med tom plånbok. Att ödmjukheten och förståelse för människors olika förutsättningar i livet fick ta en vacker plats i mitt förstånd.

Den tacksam- och ödmjukheten sitter som etsad och fast. För alltid.

Det gör fascinationen över dessa matkassar också. Det är säkert bra att de finns. I alla möjliga former. Jag har fortfarande inte testat någon annan matkasse än min egen. Kanske för att jag fortfarande vet att man faktiskt kan göra minst lika mycket av lite fantasi och soya som av något annat. Men framför allt för att jag får packa kassen själv.

I väl mottagen tacksamhet för det lilla...

Det krävs talang för att vara sig själv!

Intressant det där, när en del retar sig på uppdateringar och inlägg på sociala medier med att sylvasst anklaga sina s.k vänner för att inte vara sig själva. Den som lägger fram kritiken är naturligtvis alltid sig själv, i alla lägen! Vore det inte då väldigt enkelt om man såg till att endast ha vänner som alltid är sig själva i så fall? Att man endast omger sig med sådana som aldrig uppgraderar sin integritet, som väljer att lämna ut sitt privatliv, och som alltid, i alla lägen är så uppriktigt sig själva att man inte förstår innebörden av självbevarelsedrift. Då slipper man ju ens bekymra sig över eventuella amatörskådisar som uppenbarligen äter upp de sanna och uppriktiga filurerna. Och när är det egentligen man inte är sig själv på sociala medier? Eller ute på krogen? På jobbet? I livet? Är det när man håller god ton fast man egentligen vill gråta? Är det när man visar ett leende istället för att visa sin innersta sorg? Är det när man fokuserar på att vara positiv och för att bjuda omgivningen på en skopa humor istället för att gräva upp gravar och leta lik i garderober? Om jag alltid skulle vara mig själv på Fb skulle jag knappast tillåta vare sig integritet eller visdom regera i mitt liv. Det krävs en enormt stor talang för att klara det. Dessutom skulle det bli outhärdligt! Inte minst för Dig, kära läsare. Att påstå att man alltid är sig själv i alla lägen är att sikta mot en Oscar för bästa skådespeleri, vilket i sig ger god anledning att i skön ironi "gilla" dessa påståenden.

Jag vet när jag är mig själv. Jag är t.ex helt och hållet mig själv när jag sitter och skiter! Men jag vill av både integritetsskäl och av respekt för min omgivning, undvika att lägga ut en bajs-selfie. Helt enkelt för att jag vägrar att vara mig själv på Fb...

Platåskor & Laserblick

Jag blir lika förvånad varje gång, i sammanhang där människan påvisar sin enorma brist på mognad. Första gången jag upplevde känslan var någon gång i slutet av 70-talet. Då stod jag i ett hörn av en trist betonggrå skolgård, iklädd en klänning som min mor sytt av blekta, överblivna lakan. Håret var bångstyrigt lockigt, och på fötterna bar jag det som ansågs vara trenden för året; platåskor – åtskilliga och flera centimeter högre än mitt redan underhaltiga självförtroende.
Det var min första dag på den nya skolan. Jag kände ingen. Och ingen kände mig. Vi känner inte varandra än idag, när jag tänker efter. Trots att vi spenderat en otalig mängd timmar tillsammans med fluortanter, magistrar, rastvakter och andra smartskallar.
Att stå där i hörnet och bli uttittad fick mig att förstå djur i bur. Det var en känsla obeskrivligt vidrig. Ett 30-tal Date-parfyrmerade och page-friserade mini-donnor stod i samlad skara för att beskåda den ”nya” som kommit till klassen. Min blick stod som spön i backen. Deras närmast likt laserstrålar som illvilligt skar genom ord-förgiftad luft. Man kunde ta på den. Jag vet. Jag gjorde det flera gånger. Jag har gjort det flera gånger sedan dess.
Jag minns inte hur jag tog mig ur denna situation av förnedring och elände. Jag vet bara att det har satt sina spår. Att jag i mitt undermedvetna fortfarande kan höra små fraser av elakheter. Där blekta lakan var en fattigmans balklänning, frisyren direkt hämtad från pudlarnas eget gemak, och platåskornas klackar skulle minsann jämnas med marken snabbare än tårar hinner torka.
Det tycktes var en evighet av panik, och en längtan efter en praktfull frihet. Den dagen jag fann denna frihet, denna plats av lugn och ro, skulle de tuggummi-doftande klippdockorna minsann få behålla sina ståplatser, med skillnaden att de skulle få betala dyrt. Och applådera stort. Väldigt stort.

Jag bytte skola fyra gånger under låg- och mellanstadiet. Jag bytte klänning, frisyr och skor varje gång också, men inget tycktes hjälpa. Jag var menad att vara någon att titta på. Det skulle ta några år, ett antal terapeuter och ett gäng sömnlösa nätter innan jag förstod hur jag skulle göra något konstruktivt och positivt av det. Det skulle dröja ännu längre innan jag insåg att människors blickar inte alltid betyder illvilja och elakhet.

När ”publik” hopar sig idag, kan jag le och berätta en historia. Jag kan möta laserblickar med ett avväpnande leende och jag behöver definitivt inga skor med hög klack för att undvika känslan av förminskning. Jag har tagit det onda och allvarsamma, sytt om det till en ny balklänning och ignorerar mörka tankar i den mån jag nu förmår, även om jag då och då fortfarande får jobba på självkänslan. Men det händer att jag blir förvånad än idag. Att jag kan ta på den där påtagligt tunga luften. Jag tror det är vid de tillfällena när jag stöter på några ur den där 70-talspubliken, dessa livlösa föremål som fortfarande bär sina pagefrillor, tuggar toy och som inte har förmågan att skilja på rätt och fel. Som inte förändrat ett dugg i sitt beteende, som står kvar på skolgården och stinker Date-parfym. En misslyckad liten skara försedda med samma laserblick som då, och som enfaldigt och imbecillt förvägrar insikt och mognad.
Det är då jag upplever den där betonggrå skolgården igen. Fast med skillnaden att jag idag lyfter min blick. Och jag ler.  Och frågar om man behöver låna ett par platåskor...