tisdag 10 oktober 2017

Motvindslivet







Ibland sker det något märkligt under livets gång som man i sin uppgivenhet tror att man inte kan rå över. Någon slags era man gör ett ofrivilligt inträde i, som man hamnar i när man minst behöver det. Där minsta lilla går åt pipsvängen med allt vad det bär med sig. Inte något så trivialt som att slå i stortån eller att tappa bort sin nyckelknippa. Nej, här råder motvindarnas tid i betydligt större skala än så. Alla dörrar stängs, solar går ner över vackra horisonter och mörkrets furste blir det enda och hopplösa sällskapet.
Jag hade en plan för några år sedan. Att ta mig ur ett destruktivt leverne, hitta ett jobb, tjäna pengar och därmed få leva ett drägligt liv under skiftande himlar. Och som jag kämpat. Det har stundtals gått ganska bra. Ibland dyker det upp något jobb, lönekontot har fått sig positiva överraskningar och hjärtat på undertecknad har slagit några extra slag för livet det goda.
Men vägen dit är krokig och stundtals väldigt ensamt att gå. Och när man väl tror sig ha nått målet faller mörkret så till den grad att inget annat än att invänta bättre tider återstår.

Jag vet inte hur länge jag måste kämpa för att få något så enkelt som ett jobb. En arbetsplats att gå till där mina kunskaper och erfarenheter kommer till nytta. Där jag omges av kolleger som uppskattar både min närvaro och begåvning. Där jag kan visa vad jag kan, utvecklas och bli ännu bättre. Där jag får lön en gång i månaden och därmed kunna betala hyra, sås och potatis utan att panta flaskor för att få något över i plånboken. Det borde ju vara så självklart. Det borde vara varje människas rätt att få kunna försörja sig genom ett jobb. Det borde vara så enkelt. Men det är svårt. Och till slut ger man vika för ett dåligt självförtroende, tron på en ljusare framtid och ett liv i sus och dus. Det är bara att välkomna motvindslivet, härda ut och bita ihop. Någon gång kanske medvinden ger sig till känna. Jag får helt enkelt kolla 5-dygnsprognosen ikväll..

onsdag 21 december 2016

Medvind och lite tur



Tänk att det blev som jag önskade!
För ett par år sedan tog jag beslutet att lämna den ort jag varit bosatt i sedan 1997. Jag har trivts bra. Det är inget jag förnekar. I perioder i alla fall. Riktigt små orter har aldrig riktigt varit min kopp te, om jag ska uttrycka mig lindrigt. Stadslivet har varit mer Marina på något sätt. Kanske inte de allra största och stressigaste, men de där lagom stora, där anonymiteten är något mer tillförlitlig.

Jag bodde i Linköping i ca 10 års tid, för att sedan flytta tillbaka till Dalarna och fortsätta min karriär som radioprogramledare. Det blev Falun. Av naturliga skäl. Älskar den pittoreska staden. Här blev jag inte långvarig. Kärleken tog mig till Leksand. Där jag levt, varit sambo och fått barn, och blivit både ensamstående och enastående. Barnen är stora. Vuxna. Äntligen kan jag efter många år göra lite som jag vill.
Ställde mig i kö på lägenhet i Falun för snart två år sedan. Och blev tilldelad mig en för någon månad sedan. En som i detta nu byggs, vilket innebär att jag under nästa år kommer att flytta in i en sprillans ny våning med utsikt över Runn.

L Y C K L I G.

Är ett bra ord som innefattar alla känslor jag har inför denna förändring.

Det betyder också att det är sista julen jag firar i mitt nuvarande hem. Ett hem som varit min borg innehållande allt som har med trygghet och kärlek att göra. Men givetvis också sorger, motvindar, ilska och annat skräp. Det är dags att förbereda sig för en ny era i Livet. Förhoppningsvis en era i medvind och en massa rolig tur. För att det nämligen är min tur nu. I dubbel bemärkelse.

GOD JUL!
Må medvind & tur landa i allas våra hem.






söndag 11 december 2016

Mor-Dotter 1 - 0

 

Ibland slår det mig. Att man på något vis blir som det lilla barnet så fort man talar eller umgås med sin mor. Och det tar sig olika uttryck beroende på situation. Det är inget jag tänker särskilt mycket på, däremot har jag blivit påtalad att det på min röst hörs när min mamma ringer till mig. Det är tydligen något i min ton som rakt och redigt avslöjar vem jag tilltalar. Det är ett litet uns av överansträngt tillmötesgående i kombination med en tonårings irritation och förbittring.
Nu vill jag understryka att min kärlek till mor är omätlig. Hon betyder allt och står mig otroligt nära. I hennes närvaro är jag alltid den lilla flickan som enkelt ber om allt från kålpudding till lördagsgodis. Hon är hjältinnan som fixar allt. Det finns inget hon inte klarar. Ordet macho brukar oftast förknippas med män, men i min värld är min morsa den mest macho jag känner till. Hon kan ord som jag inte trodde fanns, hon kan tråckla, virka och lösa de mest kuriösa korsordsflätorna. Hon kan namnen på apotekets hela varuintag och hon är en jävel på att svara innan de tävlande ens hinner tänka tanken i Postkodmiljonären. Hon är helt enkelt bäst!
Trots det är det tydligen någorlunda enkelt att som dotter förtreta sig över små märkliga manér som "morsan" ger uttryck åt. Ja, jag kallar henne oftast morsan. Ibland säger jag mamma. Men det är bara vid de tillfällena när jag blir den där lilla, minderåriga tilltufsade saken - som söker tröst och stöd hos sin hjältinna och förebild. När jag känner mig vuxen faller det sig naturligt att säga morsan. Och när den vuxna blir lite irriterad frambringar ordet "morsan" en sval underton av uppbragthet. Hon vill ju bara väl. Jag vet. Så är det ju. I allt.
Men så kommer de där fraserna som man tagit del av hundratals gånger genom åren. Små välmenande förmaningar i en ton som klingat och klangat sedan undertecknad blev blöjfri;
- Du äter väl ordentligt? Och du tar det väl lugnt nu när det är halt? Är du tillräckligt påklädd? Du lovar väl att ringa när du kommit fram?
Självklart är alla frågor i all välmening. Men hur logiskt är det att ställa dessa frågor till en dotter på snart 50? Jag blir tokig varje gång.



Jag biter ihop och försöker ta till mig dessa invanda fraser med ro. Svaren kommer ju per automatik ändå. Det är bara att kort svara ja på samtliga mamma-frågor för att sedan styra över på något annat. Men så ställs de om. Och om. Och om igen. Då blir det där lilla, lilla ja-et plötsligt ett hulk-aktigt och rysligt stort: JAAA! tätt följt av en suck, längre än det 10 mil långa avståndet emellan oss. Och lilla mamma inser överträdelsen med ett "ja, ja, ja" i en dåligt-samvetes-ton som kan få vem som helst att börja grina. Det är just i denna stund jag kommer på att jag är tonåring igen. Precis den där gulblonderade fjortisen som irriterar sig på både morsor och farsor som inte fattar nånting, och som tar sig ett uttryck som min 15-årige son närmast kan känna igen sig i. Det brinner till i den där berömda stubinen, precis som den gjorde 1979. det kan ju tyckas egendomligt att den inte brunnit upp helt och hållet sedan dess?!
När lugnet lagt sig och förståndet hunnit ikapp blir så ursäkten ett givet ord att servera den tjatiga morsan. För hon är ju ändå bäst. I alla lägen. Och jag inser att jag måste skärpa till mig och bete mig vuxet. Och moget. Och ödmjukt. Och välmenande. Samtidigt som hon ger mig utrymmet att bli den där skräniga tonåringen på nytt, så måste jag inse skillnaden på tjat och omtanke. Dessa konstiga omtankar. Så jag ringer upp henne igen. Och ställer henne exakt samma frågor: Har du ätit? Är du tillräckligt påklädd? Du aktar väl dig för halkan? Och du ringer väl när du kommer fram?
Då är jag löjlig. För hon är ju vuxen. Med 68 år i bagaget.
Det är verkligen något speciellt med mor och dotter-relationer. Man ger och tar. På alla möjliga märkliga vis. Fördelen består antagligen i att mammor alltid är de vuxna. Och barn är alltid barn. Vare sig man vill eller inte. Men kärleken dem emellan har absolut ingen ålder alls. Den är alltid ung, levande och lite tjatig...

tisdag 29 november 2016

En 50-årings plan


 
 
Jag har fattat ett beslut. Satt upp ett mål. Gett mig själv ett löfte. 
Det har inget med nyårslöften att göra. Det är passé och förbi. Det här är ett resten-av-mitt-liv-löfte, där delar av det ska ha infriats i september 2017. 
Det är då jag flyttar till Falun. Det är då jag fyller 50. Det är då omstarten i mitt liv sker. Det mesta får komma som det vill, tack gode Gud för det, men en del ska jag själv styra över. Den styrkan och makten tänker jag utöva nu. För nu jävlar, ska den här fröken sikta mot både stjärnor och moln, och inte en pruttskugga ska få påverka mig åt fel håll. 
Har jag inte levt i harmoni förut så kommer jag tveklöst att göra det framöver. Och det får gärna kosta på ett tag. Jag ska slita det breda och 49-åriga arslet av mig. Och när det är gjort har jag både god kondition och lyckligt hjärta.
 
Första dagen på jobb i morgon. Har redan förberett arslet på lång och trogen tjänst. I september talar vi om hur bra det blev. 
 
Wish us luck!
 
 

fredag 18 november 2016

En prinsessa med knorr

 

Om man inte förväntar sig någonting bör man ju heller inte bli besviken. Så jag jobbar på att inte ha några. Men å andra sidan vore ju tillvaron ganska tråkig om man aldrig hade några förväntningar. Ett uppsatt mål är att ha just dessa uppmålade på var framtidsbild man vackert fabricerar. Jag målar och tecknar för fullt i skrivande stund. För en kommande tid något annorlunda än den jag levt i tidigare. Det innebär inte nödvändigtvis att jag raderar eller på något sätt försöker utplåna tidigare liv och leverne. Tvärtom. Jag har det med mig som mall, börjar om på ett helt vitt ark - och varsamt försöker jag utforma en bild vars begrepp och känsla ska passa in i min framtid.
Den ska vara annorlunda men framför allt lugn. Och med lugn menar jag en tillvaro utan oro, bekymmer och tankar som väger tyngre än väl meriterad harmoni.

Jag närmar mig de 50. Och har förmodligen som mina fantastiska och galna medmänniskor levt i berg- och dalbanan i många och långa perioder. Mestadels ensam. Ibland har tillfälligt sällskap suttit vid min sida för att skrämmas mer än jag av fart, fläkt och höjd. Livet allena i berg- och dalbana.
Ibland tufft, ledsamt, olyckligt och djävulskt. I andra stunder befriande, skönt, glädjande och uppskattat. Så länge man har det bra i sin ensamma tillvaro funkar det. När allt går som det ska, när pengar rullar in, vänner ringer på dörren, när bilen startar och singelromantiken står för glass i stora lass och Johnny Depp på filmduken mitt i nätterna. Då går det bra.
Men när ensamheten påminner om de mörkare sidorna. De stunder man önskar att någon höll om och frågar hur man egentligen mår. Om man behöver hjälp, stöd, en bilmekaniker eller en kock. Den där ensamheten som helt oskönt tränger in i den del av själen som skriker efter närhet och någon som verkligen känner mig. K Ä N N E R  M I G!
Jag kan längta efter en sådan människa. Som jag aldrig behöver förklara något för. Som bara vet vad jag känner, tänker och tycker. Någon som jag skulle känna lika väl. Som jag kunde bolla idéer med, gå på bio med, bråka om fjärrkontrollen med och framför allt. Planera en framtid med.



Det är en längtan. Ibland.
Oftast är jag glad och tacksam för det jag liv jag lever. Jag kan det innan och utantill. Ibland lite väl mycket. Därav planering av framtid. En förändring som kan få denna varelse och själ att behålla sin glöd. Att bygga för en framtid med lugn och ro fram till pensionsålder är en tanke som varit lika långt borta som friktionsfria parförhållanden! Men ack, så behövligt för en själ som vill upphöra med kämpandet för ett drägligt liv, och landa i en hyfsat skön miljö.
Nu vill jag leva ett fullt friskt och glädjefyllt liv, få ett trivsamt jobb med en skälig månadslön, boka resor till New York, mata änder vid något livligt vattendrag, hyra en vindsvåning med takbalkar, umgås med människor jag gillar, sitta på uteserveringar, titta på "Så mycket bättre" och längta till jobbet på måndag, betala räkningar den 27:e utan ångest, le utan teatralisk insats, och jag vill absolut ha det så tills den dagen livet vill förflytta mig till himmelen!

Jag skissar, målar och tecknar för fullt på det vita framtidsarket. Jag vet väl hur det färdigställda resultatet ska se ut. Jag kikar på min mall. Livet innan detta. Det är plottrigt. En del i sjaskig gråskala. På vissa ställen har jag försökt att radera och rita om. Utan att lyckas. Därav alla märkliga skuggningar. Som ett barn som försökt rita av en prinsessa men istället fått det att se ut som en säck potatis med en grisknorr på. Det är livet. Som det varit.


Jag har fortfarande en tendens att teckna som det barn jag en gång var. Men med skillnaden att jag inte försöker sudda ut det som blev fel i andras ögon. Jag färglägger denna prinsessa och förser henne med hur många knorrar som helst. I huvudsak ser jag där ett lugn. Som framtiden ska välkomna och omfamna. En tillvaro utan oro och bekymmer, och tankar som väger tyngre än väl meriterad harmoni. Jag borde inte ha några förväntningar. För att undvika besvikelser. Men å andra sidan..

Vem kan bli besviken av en prinsessa med knorr?


tisdag 15 november 2016

Comeback




Det var som en liten evighet sedan.
Som jag över huvud taget tittade in på min egen blogg.Nu är jag här. Minglar runt aningen förvirrad och lite nyfiken på samma gång. Har glömt mycket.
Det är nog hög tid att göra en storslagen comeback känner jag. Så jag inte glömmer hur trevlig jag faktiskt kan vara.

Nu är jag här. Jag har skrivit mitt första inlägg just här på över ett år.
I'm back!