Borde skriva en bok..eller två!

                          Tapet från Cole & son inspirerar till skrivande


Det var någon gång under tidigt 80-tal, när jag i min punk-utstyrsel revolterade mot vuxenvärlden, intog rökrutan på skolan, gjorde mig av med oskuld och vägrade hemkunskapslektioner och gymnastik som jag plötsligen blev oväntat uppmuntrad av min dåvarande lärare som jag vid det laget trodde ville se mig på månen. Jag var en trotsig elev, trött på allt i tillvaron, spyfärdig över skolan och deras tafatta lärare, less på andra elever som alltid hade åsikter som mig som person, vilken dom inte kände det minsta. Jag hade ett par tjejkompisar jag hängde runt med och tillsammans ådrog vi oss knappast ryktet av det bästa slaget.
Vi var i andras ögon, oberäkneliga, naiva och halvtokiga. Gjorde det som föll oss in utan tanke på omgivning, liftade genom Sverige och lärde oss i och med detta geografi (!) följde popstjärnor på deras turnéer, festade likt världsvana och ignorerade allt med rubriken Tråkigt.
Jag kallades både problembarn och upp till rektorn ett antal gånger, i förtvivlade föräldrars sällskap. Dom pratade, jag lyssnade, nickade och man skrev på något kontrakt om ömsesidig respekt (?) och jag skrev, gick ut till rökrutan och liftade iväg till någon konsert nånstans i Skåne. Jag minns att jag tänkte på det där kontraktet länge och väl. Jag förstod det aldrig. Jag hade sett min far skriva kontrakt på huset vi köpte, bilar han införskaffade men aldrig någonsin såg jag ett kontrakt om ömsesidig respekt!
Med det blev vuxenvärlden ännu märkligare. Dessa högväxta människor som ska föregå med gott exempel fick mig snarare att tro att övermognad gjorde dessa s.k.  förebilder totalt utom kontroll och vett. Att vi minimänniskor i vissa avseenden faktiskt tänkte aningen klokare. Jag hade aldrig skrivit något sådant kontrakt med mina polare. Respekt är inget man skriver på papper. Respekt bor i själen!
Min uppgivenhet resulterade senare i något som hette anpassad studiegång. Var man tillräckligt upprorisk var det legitimt att få det där efterlängtade breaket från skolan och istället få vara på en arbetsplats en tid.
Jag hamnade i en kiosk som kassabiträde och bekantade mig med ett slags ansvar jag aldrig varit i närheten av tidigare. Jag mognade, blev gladare och mötte respekt på ett naturligt sätt, utan kontrakt. Jag hämtade andan, fick tillbaka livslust och jag tror det var vid denna tid jag lärde mig att leenden är rätt så behagliga att bära. Efter en tid var jag tillbaka på skolan, endast två terminer återstod och jag var försedd med både styrka och lusten till dess. Betygen låg på noll och jag förväntade mig press från min lärare som till min förvåning istället uppmuntrade mig till något jag inte visste någon hade upptäckt. Mitt skrivande.
Jag skrev alltid, på mitt sätt och var jag än befann mig. Jag brydde mig inte vad det var för lektion, matte fanns inte i min värld, jag skrev och ignorerade lärarnas suckar.
Min klassföreståndare såg däremot min möjlighet att ta mig tillbaka med hjälp av det jag behärskade och han låg i för att få mig att förstå det. Att jag hade begåvningen, kunde språket och borde göra något av det.
Det gjorde jag. Jag skrev min första bok innehållande dikter förmedlade från en tonårings hjärta med titeln "Ett ljust mörker"...
Han såg till att kontakta Lions i kommunen som hjälpte till att få denna bok tryckt och rätt som det var fanns den där! Med rött omslag, vacker bild och det coolaste av allt: Mitt namn stod på den!
De lokala tidningarna hakade på och gjorde helsidor medan jag i min förvirring undrade vad som hände. Varför detta intresse av en 16-årig, blonderad uppnosig tjej som bara skrivit vad hon känner?! Vi måste ju finnas i hundratusental. Det tog några år innan jag insåg att jag borde fortsatt, att jag inte borde ha lagt bokskrivandet på hyllan. Det tog ytterligare några år innan jag insåg att vi inte alls finns i hundratusental. När det kommer till känslor och tankar, ja. Men inte när det kommer till förvaltande av ord och meningar med formuleringar som berör.
Jag gjorde ett nytt försök för fyra år sen. Skrev en bok. Jag brukar läsa den ibland. Den är..bra! Men allt för självutlämnande för publicering varför jag valde att gömma den tillsvidare. Nu sitter jag här igen. Med tankarna, viljan och lusten att skriva ännu en bok. Jag har modet. Men inte tålamodet, Det är ett enormt jobb med bokskrivande. Och jag vill få allt klart på en kvart! Som nu. När jag bloggar, skriver en historia och efter 20 minuter trycker på enter. Klart!
Jag jobbar på det. Jag skulle vilja jobba med det. Min lärares ord och uppmuntran finns med mig än idag och jag är honom evigt tacksam för det. Tack, Janne!
Jag kan, jag vill, jag ska!
En dag ska jag skriva ett kontrakt. Och den ömsesidiga respekten ingår ;-)