Persbrandt skulle klä i kurbits!

Man kan inte, i vilket läge man än befinner sig, motstå att promenera ut under höstsol trots att sängläget vore att föredra i influensatider. Jag trotsade inomhusaktiviteterna för en nypa luft och en kontakt med omvärlden för mental överlevnads skull. Lite blå himmel och fart på påkarna skadar inte.
Det blev ingen längre sväng, endast en promenad i sakta mak med blick för det intressanta. Förutom folket med bärande matkassar på väg hem från jobb till familj, lät jag ögonen vila på sådant jag aldrig tar mig tid till att se annars. På ett av torgen blev jag påmind om mitt underbara Dalarna och Leksand, det där lite gulliga småortstänket för det vackra och ovanliga. Över fontänen har man smyckat med en krona iklädd höstskrud i varmaste färger och det porlande vattnet inger både lugn och en knasig slags oro över att man ska bli akut kissnödig! Stannar man tillräckligt länge får man veta. Av ren sans valde jag att gå vidare för att slippa få bekräftelse på mina farhågor.

Strax intill såg jag med lyckliga ögon en gigantisk kurbitsmålning. En rolig idé jag beundrar, att dölja ett ombygge av en stor lokal i centrum med ett konstverk är att tänka estetiskt och fantasifullt. Jämfört med hur det ser ut i storstäder där ombyggnad och renovering pågår i stort sett överallt och hela tiden, är ju detta ett lysande exempel på att upphöja stolthet för sin ort. Det gav mig vidare tankar och en idé om att eventuellt ta till mig kurbits-konstverket på det mer personliga planet. En liten tatuering med denna symbol, på ett ställe där ingen får titta så ofta, vore för mig ett trivsamt sätt att hylla mitt hem och mitt Liv därtill.
Min stolthet över Dalarna har växt sig starkare på senare tid, förmodligen helt omedvetet och av olika skäl.
Storstadens puls och utbud har alltid tilltalat mig och jag trivs med det emellanåt. Men i djupet av själ och hjärta hör jag hemma bland gröna björkar, kurbitsmålningar, dalahästar, knätofsar och nån dunk med hembränt uti bystuga' ibland =) Med det konstaterandet gick promenaden åter hemåt.

Oväntat mötte jag blicken på en man vars utstrålning tydligen gör starkt uttryck också på enkelt papper.
Där stod han i en pose, fullt beväpnad och redo för strid med en blick jag närmast kan förknippa med en viss Herr Larsson. Han är sig inte lik. Han ser snarare ut som ett lik. Tanig och förmodligen hungrig. Stackars! Jag blir inte rädd av hans framtoning, bara av hans viktras och mustach och hans fanatiska träningspass som jag antar tvingar honom till fortsatt arméträning för att hans kropp inte skall sluta med katastrofhydda och hängtuttar. En gång tyckte jag han var rätt snygg, en gång var jag rätt sugen på honom. Nu blir jag bara sugen på hemgjord kalops som jag i omtanke och förtvivlan skulle kunna tänka mig att mata honom full med.
Min blick dröjde sig kvar vid denne herre och jag log..
Vid ett tillfälle för några år sen då vi satt på en restaurang i Stockholm och kom in på hans skådespelarkarriär, sa han med sitt typiska leende att framtiden inte var något som skrämde honom vad gäller att få fortsatt jobb inom film. "Ju äldre och tjockare jag blir, desto fler kungar får jag spela"...
De orden har förföljt mig och jag blir påmind varje gång jag ser honom i en film... och jag ler =)
För i mina ögon är han är numera en tunn skådis med tunga roller. Viss skillnad.

Jag öppnade dörren till mitt hem i sällskap med tankarna och leendet som satt kvar, det trivdes där.
På Tv:n föll det sig så att en viss trailer för ett gäng söndagsfilmer fick min fulla uppmärksamhet. Denna gång med titeln i "I stormens öga".. och jag tänkte i mitt stilla sinne:
Snälla Herr Persbrandt! Kan du inte göra en "Come-Beck"?!
Så lovar jag att koka kalops och ge dig en kurbits-tatuering som du kan ha på ett ställe där ingen får titta.... så ofta ;-)