Med nästäppa rätt så påtaglig men som lyckligtvis förminskar luktsinnet i lagom dos, har jag uppenbarligen fortfarande förmågan att hitta något positivt i influensatider. Men se, när uppstigning från obäddad säng genomförts och nässprayen gjort sin verkan får jag motvilligt insupa den unkna stanken av feber, svett och en 45-årings olidliga pruttar.
Stanken i sig skulle tveklöst kunna ha läkande effekt och konkurrera ut samtliga apotekets nässprayer och friskheten borde per automatik lägga in ettans växel. Nu ter sig verkligheten inte så, tyvärr.
Det här är den lilla delen av Livet där man kan tillåta sig att verkligen vara det lilla äckel man är, de få gånger man utan ansträngning får tillfället att lära sig stå ut med sig själv!
Jag valde den enkla metoden, att öppna ett fönster och känna den friska luften landa i mina lungor. Ett fågelkvitter höll mig sällskap för en stund och en geting gjorde ett tappert försök att inta mitt sjukrum i någon slags vilsen och halvflummig flygning. Han är död nu...... Vila i frid.
Men jag lever... Jag lever i fred.
Långt ifrån sällskapets sorl av förklarliga skäl. Jag är själv, ensam, by my self vilket gagnar både Dig och mig.
Jag har fortfarande fönstret på glänt, jag visslar lågmält till fåglarnas refräng, rummets luft förvandlas så sakteliga till frisk nordvästlig vind och växlande tålighet, i Allena-land kan även någon lokal skur av frustration förekomma. Stormen vid namn Marina är turligt nog övergående och tillfälligtvis stängs ytterdörrar för nära och kära..
Men mina sinnen håller jag för alltid öppna ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar