En fluga är ett mode

Jag hällde upp et glas vitt..för att jag kände för det, för att jag var värd det, för att det är gott..
Hällde upp det, gjorde något annat emellan, innan jag tog första smakprovet.
När jag kom tillbaka lyfte jag upp glaset med efterlängtad Kärlek, tog ett djupt andetag och förberedde smaklökarna på det som jag längtat efter hela dagen.
I samma stund som som jag intog detta vackra vin, kände det goda i min gom, upptäckte jag att två s.k. jävla äckliga blomflugor, satt sig på insidan av glaset och sög i sig likt parasiter. Min reaktionsförmåga brukar vanligtvis vara i sin fulla funktion. Så icke idag.
Jag sög i mig, svalde och konstaterade att jag likt en kannibal svalt två äckelflugor, hela och saftiga!
Groggvirke, helt enkelt.
Jag funderade en stund på om jag skulle kvälja, om det var värt besväret. Men vinet smakade ok, satte sig där det skulle och vilade gott i kropp och huvud.
Jag köpte flugorna. Dom surrar väl runt där nånstans i kroppen och har raveparty nånstans nu.. ;-)
Åtminstone känns det så ;-)

Men så har jag också hört att en fluga betyder trend! Å det är trendigt med flugor i år ;-)

Hjärtat läker och sjunger en refräng!

Ibland kommer det saker till en när man minst anar det..
En melodi, en text , en insikt, ett meddelande från ovan som etsar sig i huvud och hjärta, lite förvirrat men med syftet att intala en om att allt har sin tid, och bekymmer och elände är endast till för att övervinnas med små enkla medel. Totalt okomplicerat. Och ibland behöver man inte göra särskilt mycket själv. Livet gör det åt en.
En låt från 2007 (!) spelades plötsligen upp för mitt sinne, ett sinne något i tillfällig krasch. Några ord som i vacker melodi, landade i mitt förnuft och får mig att inse att Livet är upp och ner.
Det regn och det är sol. Det är grått och det är blått. Det är kallt och det är varmt.
Just idag talar solen till mig, strålar som belyser de ord som förmedlades i låten från 2007:

I just know your Life´s gonna change.. No worries, no worries..

Ord som landar i det onda hjärtat på väg att läka, först år 2013! Tack =)

Blondie är redo för våren!

Att sitta i en stol framför en spegel i tre timmar är nyttigt. Man kan inte annat göra än att stå ut med sig själv och den sanna bilden av den människa man faktiskt är!
Nu är det ju inte särsklit ofta man frivilligt sätter sig för att glo på sig själv under så våldsamt lång tid, idag var anledningen att frisörtid var beställd, hos vackra Andrea, som gjorde sitt yttersta för att skapa ett nytt vårskal till Marre-donnan =)
Man hinner upptäcka många nya sidor hos sig själv på dessa timmar. Bla. såg jag till min förvåning att jag har en sned framtand! Och näsan ser inte riktigt ut som jag skulle vilja.Men den sitter där och får väl så göra. Jag har bra luktsinne i huvudsak. Dessutom upptäckte jag att jag tråkful när jag inte ler. Trots den sneda tanden.
Och tänk så många timmar om dagen man faktiskt inte ler. Man går omkring smått alldaglig och väldigt vanlig utan att dra på mungiporna, därför att det skulle tyckas märkligt om man gjorde det, helt enkelt.
Och så har man ingen aning om hur tråkig man ser ut när man bara "är", utan att le..
Men jag såg att ögonen såg rätt vakna och smått pliriga ut. Det får bli räddningen när leendet ligger på vänt..
Nu är jag klar för våren. De ljusa slingorna är där och luggen är klippt!
Nu ska jag bara skaffa mig ett jobb också! Med ett leende förstås ;-)

Melodifestivalens Drömgäng är mitt!

2006 var året då Leksand fick Melodifestivalen till orten och Arenan för första gången. Jag minns det väl, jag var fortfarande anställd på SR och var i allra högsta grad involverad i detta, med både glädje och stolthet. Det var året då jag tippade på att Carola skulle få hög konkurrens av Andreas Johnson, vilket hon också fick med resultat vinst i slutänden, med endast några få poäng i skillnad.
Andreas vann delfinalen i Leksand med råge. Sing for Love var självklar och jag personligen höll på honom för att han bidrog med något utöver det vanliga. Som programledare talade jag mig varm om honom och fick rätt till slut: Han skulle bli den stora vinnaren i längden.
Det blev han. Överallt.
Det var en rolig tid, minnesvärd och jag tänker på den ibland. Det intensiva jobbet dygnet runt, utan sömn men med en massa konstiga efterfester på olika hotellrum med artister jag i nuläget glömt. En kväll med Bert Karlsson som först ville charma mig genom att påstå att jag hade en del gemensamt med Lena Philipsson, för att sedan vända i sitt beteende när vi kom in på betydligt djupare samtalsämnen. Han har haft prostatacancer. Och överlevt. Min far har haft detsamma men inte haft samma tur. i Och med det blev Bert plötsligt en mänsklig varelse som glömde allt vad gäller schlager och popstjärneliv. Han blev i mina ögon mänsklig och varm, omtänksam och sympatisk.
Han kom efter detta att presentera mig för just Lena Philipsson, som det året var programledare för Melodifestivalen. Hon satt ensam i baren, såg mest ut att vilja vara fortsatt ensam efter påtagligt jobbig direktsändning. Hon gav intrycket av att vara ganska svår. Tills Bert presenterade oss för varandra.
Vi satt i timtal i baren, jag och Lena. Rar tjej.
Det är roliga minnen att tänka tillbaka på.
Efter att själv jobbat med det är det självklart att följa det även när det sänds från andra städer och Arenor. Man ser det ur ett annat perspektiv, kan tycka och tänka, ha åsikter, gnälla och gny och ibland önska att det kommer tillbaks till vår ort. För att man vill vara med i allt det där speciella.
Idag är det lite annorlunda. Jag jobbar inte kvar på SR längre. Dessutom är Melodifestivalen inte lika roligt längre... Det har överlevt sig själv på något vis. Spårat ur..med en general vid namn Björkman som styr och ställer, artister som inte medverkar för den musikaliska delens skull. Det har snarare blivit en slags PR-karusell där man får chansen att visa upp sina bästa och sämsta sidor genom märklig koreografi, refränger man alltid hört förr och där programledarna ska framställas som de stora stjärnorna! Hmm..och jag som trott att artisterna och musiken varit det väsentliga!
Man kan ändra uppfattning om det mesta. Men det enklaste att ändra åsikt om måste ändå vara just Melodifestivalen!
För något år sen flippade jag ur totalt när jag såg och hörde Ranelid stå med sina mirakelord och förnedra både sig själv och sin sjungande kollega inför miljonpublik.
Det handlar inte om musik i första hand längre. Det handlar snarare om att roffa åt sig uppmärksamhet i största möjliga mån, till viket lågpris som helst. Synd. Det får oss optimister att vilja begrava denna tillställning i helvetet!
Tills jag kom det ultimata:
Ett handplockat band innehållande medlemmar från olika kända grupper, vars framgångar tillsammans lockat större publik än vad Melodifestivalen någonsin skulle klara av!
Jag vet vad dom skulle heta. Jag vet vilka dom är. Jag vet att dom skulle vinna. Och jag vet att Björkman skulle ha svårt att lyckas hålla festivalen kvar på samma nivå om dessa mot förmodan skulle genomföra det.

Dom skulle sopa mattan en gång för alla. Dom skulle var och en för sig och tillsammans få en come back som inte på något vis skulle hånas, eller för den delen glömmas.
Melodifestivalen ledning skulle få huvudbry huruvida man skulle kunna slå det årets insats och genomslag, utan att genera sig året därpå. Man skulle helt enkelt få lägga ner skiten och tänka nytt!

Kunde jag skulle jag fixa det direkt:
Jag skulle samla Micke Syd från Gyllene Tider, Joey Tempest från Europe, Tommy Ekman från Style, Peo Thyrén från Noice och Johan Kinde från Lustans Lakejer.
Jag skulle hålla möte med samtliga medlemmar i alla band för att få alla att medverka och stötta, med allt vad man är begåvad med.
Vilket gäng! Som alla bidrar med sin musikaliska kunskap, både vad gäller framförandet men också låtskrivandet, som man genomför tillsammans. På riktigt!
Med riktiga instrument, unplugged, akustiskt och in i helvete naket och ärligt! Vem skulle slå det idag?!?
Jag skulle kalla bandet Masterpieces och jag skulle slå vad om att dom vann. Inte bara tävlingen utan folkets hjärtan som slår i takt med ärlig musik, ni vet sån där musik som är på riktigt ;-)

Det är väl fan att man heter Ingemarsdotter och inte Björkman... ;-)

Nästrimmer is da shit!

Jag har förstått en del med tiden. Jag är nämligen klok nog att göra det. En tänkare som tillåter sig att gräva i visdomar, erfarenheter och spara dom, invirade i bomull..för att det kan vara till nytta i det så oförutsägbara Liv man Lever.
Motvilligt erkänner jag nackdelarna med ålderdom, efter att jag sällskapat spegelrummet en stund:
Fördelen med att bli äldre är att man blir just klokare, coolare och lite fränare..
Nackdelen är att det växer hår i näsan!!!

Oh maj Gadd!! Clas Ohlsson.. Here I come! =)

Lyckliga jag!

Oplanerat och spontant, en liten snabb visit till flickorna vars sprudlande leenden smittar till min glädje! Överraskande klev jag in i deras vita och vackra hem, och tillsammans sken dom upp mer än februarisolen mäktade med =)
Tre vårsolar på en ljusblå himmel och tillsammans fick vi kvittra våra oemotståndliga refränger. Det sjunger fortfarande i huvudet på faster Marina, en melodi som förhoppningsvis skall ljuda för lång tid framåt. Åtminstone tills nästa gång vi ses. Tack för idag, mina Änglar.
Malda & Gry. Ni är oslagbara!

Tystnad är Djävulens påfund

Man skulle kunna tro att ett nej är det sämsta svaret man kan få..
Det är det inte.
Det sämsta svaret man kan erfara är tystnaden. Den som ekar tomt, som inte besvarar frågan eller som i sin nonchalans lämnar dig därhän med brustet hjärta och en självkänsla lika krackelerat som din naiva tro.
Man står lika rak och ärlig som man uppfostrats till, blottar sitt innersta med förhoppning om att bli uppriktigt besvarad, vare sig det handlar om ett positivt eller negativt svar.
Man är rustad i sin styrka, beredd på det bästa, men också på det värsta: ett nederlag som får integritet och personlighet att framstå som svag och liten.Ett ja är ett ja och Lyckan kan bli gjord.
Ett nej... är ett nej, och är att ta till sig för bearbetning. Svårt. Men acceptabelt.
Två svar..så olika..men lika enkla att ta till sig.
Tystnaden däremot... är en tortyr som bidrar till förvirring och en underkastelse inte ens den värsta fienden tillönskas.
Jag brukar föredra tystnad..när någon gjort sig förtjänt av det. Det är sällan. De flesta är värda ljudet av ett hjärta, några ord, en förklaring, ett ja...eller ett nej.
Jag bråkar med tystnaden ikväll. Förmodligen också i morgon kväll. Precis som igår. Och i förrgår.
Trots att jag frågat, förmedlat ord, känslor och tankar..till Någon.
Någon som fortsätter att Leva i tystnad.
Jag... fortsätter att Leva i ovisshet...
Tystnaden måste vara Djävulens påfund...

Våren gör mig liten sugen..

Och då menar jag sugen på färg och sötsaker! Våren framkallar lust till både det ena och det andra, och vad gäller inredningen plockar jag gärna fram zinkskålar och baljor av alla de slag, som får framhäva det lantliga i Marre-huset. Lite äppelblom sprider skönhet =)

Suget av sötsaker får också sin beskärda del. Choklad är favoriten. Dessutom älskar chokladen mig lika mycket! ;-)

Änglar och hjärtan kan det aldrig bli för mycket av. Denna lilla låda av zink passar perfekt i köket.

Innehållet sprider en väldoft i form av Gamla Söders te! Hjärtats dofter står sig fint vid de andra köksattiraljerna.

Nu saknas bara ett gäng tulpaner som får blomma ikapp med undertecknad ;-)

En stark och vacker sol har strålat in genom fönstren idag, och landat i mitt hjärta, som inte är av zink. Mitt hjärta är av Kärlek ;-)

Det heter INTE tandborstaaah!!!

Ibland är det skönt att få vältra sig i små bekymmer..
För nåt år sen önskade jag mig fred på jorden och att att SIBA-Fabian skulle ta en jävligt lång semester, för att slippa undan hans gapande i tv-reklamen. Han tycktes höra mina böner.
Nu vill jag uppmana Charlotte Kalla att läsa manus en gång till, och då helst i sällskap med en kunnig rådgivare i svenskt uttal!
För det heter inte Oral B Tandborstaaah....
Det heter tandborste! Den dagen Du uttalar det rätt lovar jag att prova den!
Gud, vad skönt att äntligen få ur mig det! ;-)

Det "droppar" vår!

Plusgrader i luften, en himmel blå, några småfåglar som sjunger i kör, droppar från taken, en sol som värmer och Lever! Tack!
Kära Vår, Du är så välkommen!
Jag Lever ett Liv i vintertid en stund till. Njuter av det jag förväntas njuta av. Men jag ta mig rätten att förbereda mig för den ljusa tiden, med allt vad den bär med sig:
Bl.a. en lycklig kvinna som i vårens tid hittar både sig själv och himlar av ljusblå toner.
Det är ju så skönt att bara få vara sig själv! ;-)

Jag är vad jag heter!

Det vill säga Ingemars dotter..
Jag valde att ändra mitt efternamn för många år sen, som en hyllning och ett ömhetsbevis till en far vars kärlek och existens gjort mig till den jag är.
Ingemar finns inte längre.. i Livet. Döden tog honom. Eller rättare sagt, cancern antastade honom och kvävde hans levnadsstyrka, optimism och friskhet.

Jag förvägrade budskapet, som nådde mig i en vardag så bekymmersfri och okomplicerad. Jag förnekade en sanning som avslöjade Livet som en skör tråd, att en av mina närmaste och mest betydelsefulla, under tvång skulle få vandra en väg av ondo och djävulskap, där inga utvägar av sundhet och lycka finns!
Min försvarsmekanism bestod i en icke förankrad optimism, ett förträngningarnas näste som ingav lugn och en tro på bot och evigt Liv.
Mitt beteende därefter blev således oacceptabelt för min omgivning vars förnuft och förståelse trängt in, där sanningen vilade tryggt i tårar, medan jag med envishet intog ilska och förbannelse över dessa "pessimister" som inte förstod bättre.

Han tynade bort, denne far, så full av Livslust och med så mycket kvar att göra på denna jord. Hans ångest mot slutet fick mig att träda in i en roll jag inte tyckte om. Jag bad honom att tillfriskna och fixa min bil!
NU!! En förbannad kamrem skulle bytas. NU!!

Igår skulle pappa Ingemar fyllt 63 år. Han skulle haft två år kvar i sitt yrkesverksamma Liv som elektriker och bilmekaniker. Han skulle gått i pension om två år. Jag skulle ha firat honom stort!
För allt han gjort, för allt han lärt mig och för alla konstiga saker han sagt =)

Han ringde mig någon dag innan avfärden till Himmelen.. och sa:
Nu är det slut på den här resan. Min "kamrem" håller inte heller längre..
Han hade in i det sista, sitt behov av att göra allt rättvist och omtänksamt, bokat en tid på en verkstad, satt in pengar på mitt konto och avslutade med orden:
Resten tar vi när vi möts på andra sidan..

Det hade då gått tre år sedan jag nåddes av hans sjukliga tillstånd. Tre år av förnekelse och obotlig optimism, som i denna Levande stund raserade hela min uppbyggda illusion.
Inte ens då ville jag inför min far och förebild påvisa förlust och sorg.

Det gör jag nu..och har gjort sedan dess...
Han finns i mitt hjärta.... som aldrig behöver byte av kamrem =)

Kärlek till Dig, pappa... från Ingemarsdotter..

Jag vet vem som vinner hela Melodifestivalen ;-)

Oops..
Varför har man valt att lägga samtliga bra låtar i den sista delfinalen av Melodifestivalen?!?
Alexander Bard och gänget får nog backa lite för de övriga som ju faktiskt kan sjunga ;-) La Camilla misslyckades t.o.m. att mima rätt i låten. Inte lätt att hålla reda på texter och tonarter med den oerhört intensiva och komplicerade koreografi hon genomförde, kanske..
Men jag stöttar dom..i alla fall! =)
Överraskad blev jag av den lille Robin, som jag inte direkt hyst någon större beundran för tidigare! En ung Rick Astley-kopia som i mina ögon framstår allt för naiv för min smak. Men hans framförande av en jäkligt bra låt ikväll, tillåter mig att tro han skulle kunna ta hem hela tävlingen. Kanske t.o.m. i Eurovision! Det har hänt tidigare att länder vunnit två år i rad ;-)

Ikväll är det svårt. Många är värda att gå vidare. Jag gissar på att Robin är en av dom som lyckas.  Jalla-låten är en given skräll, Röjar-Raffe kan säkert också knipa en plats nånstans.  Liksom flickornas sockersöta Munther-gök.. Army of Lovers har anledning att oroa sig liite..
Men jag stöttar dom, jag lovar... i allt ;-)

Jag låtsas att jag är manager och stenrik!

Jag kan ju bara inte tillåta mig att missa det ikväll. Återföreningen av Army of Lovers, med originalmedlemmarna i samlad trupp!
La Camilla och pojkarna som bidragit till många minnen under årens lopp, vibbar som fortfarande lver i allra högsta grad. Jag stöttar galningarna i allt! I allt dom säger och allt dom gör. Är det något som mot förmodan sägs, som är värt att skämmas för, anlitar jag en advokat med rappt munläder som skyler över med något glättigt. Huvudsaken är att det blir stora rubriker!
Herr Bard har inget emot det ;-)
Jag ska sitta i min soffa, låtsas att jag är i greenroom,  är stenrik och stolt över trion. Jag är den fjärde, dolda medlemmen av Armén vars patrullerande knappast kommer att gå obemärkt förbi =)

Dom går definitivt vidare. Man behöver inte ens ha hört låten för att veta det. Det räcker med ett par knästrumpor, upphottade tuttar och ett uns av exhibitionism ;-)
Here Wo Go!! =)

Jag avundas Sanningens kondition

Människan är intelligent och konstig på samma gång.
Hon väljer att springa ifrån Sanningar, både fina och fula, och tror sig kunna överge dessa till ett förflutet som får i uppdrag att begrava det under sten.
Sällan stannar Hon upp, vänder sig resolut mot Sanningen och konfronterar den med den väl tilltagna styrkan och modet som krävs. Hon fegar, laddar och springer... Mot ny Framtid, utrustad med tidigare erfarenheter som lär påvisa rätt och fel i en alldeles njutbar tillvaro. Intelligent... och konstig.

Jag beundrar Sanningen. Den har nämligen en gränslös kondition och styrka som aldrig ger vika. Människan tror sig stå över denna outtröttliga Sanning, så Hon springer, frustar, stönar, utan att se sig om, för att vilseleda Sanningen som är henne, hack i häl. Hon vill bli av med den!
Det funkar ett tag. Det snubblas, viks av åt höger och vänster, göms bakom buskar och snår och Hon springer tills andan tar slut, och Verkligheten meddelar att det är dags att vila för fortsatt ork till flykt.

Så sitter Hon där, den lilla Människan. Pustar ut, ser sig över axeln, planerar sin fortsatta flykt och ger sig fan på att undkomma skiten som lurar där bakom nånstans!

Sanningen behöver aldrig hämta andan, stanna upp, vila eller ens en kompass för att hitta sitt mål. Sanningen hinner alltid ikapp, vare sig den är av gudomlighet eller jävelskap.
Sanningen hittar den lilla Människan, var Hon än befinner sig. Människan har inte samma uthålliga egenskap som Sanningen, vare sig Hon heter Svensson eller Kallur i efternamn.
Den egenskapen tilldelas Människan när Hon väl insett den enda utvägen ur sin ansträngande flykt:
Att trots motvillighet invänta konfrontation och förlåta både Sanningar och sig själv, att lämna det förflutna därhän, acceptera det och ge plats åt nuet och kommande tider.

Därefter låter Hon endast intelligensen styra. Flykten är över. Sanningen är accepterad och nöjd.
Och det enda Människan fortsättningsvis behöver uthållighet till, är ett träningspass på gymmet ;-)

Ha en God Fredag, kära vänner.
Det ska jag ha.. I Sanningens tjänst =)

Min Albert loggar snart ut!

Vårt första möte ägde rum den 14:e juli 2008. Det uppstod ömsesidigt intresse direkt! Mina ögon  hade svårt att slita sig och jag tog mig dessutom friheten att ta på honom, känna hur han kändes för att kunna avgöra om det var något värt att spendera sin dyrbara tid med.
Jag spanade in några andra också. Tafsade lite smått även där, men min förtjusning över den förste var redan ett starkt faktum, och trots att jag råddes till eftertanke utgick jag ifrån hjärtats signal och bestämde mig slutligen för Albert! Honom ska jag ha!

Samma dag flyttade han in. En sambo vid namn HP Compaq NX6325, som jag snabbt döpte om vid en känslosam ceremoni, till Albert Einstein.
Han tycktes trivas och vi kom bra överens. Han uppskattade mina väl fyllda dokument av författarskap och han bidrog ofta till goda idéer och välbehövligt sällskap.
Där jag brast i kunskap, fyllde han i och han tycktes vara den av oss två som hade den mesta kontrollen. Inledningsvis hände det att vi var av olika åsikter och jag hade emellanåt svårt att förstå hans tänk. Vi hade gemensamt en envishet, så svårhanterlig att konflikten slutligen övertog all sans och förnuft.
Tveksamhet till trots insåg jag för första gången i mitt Liv att jag nu mött min överman! Drygt..för nån som alltid vill ha rätt ;-)
Men han lärde mig både tekniskt avancerade måsten och en uthållighet jag i min enfald trodde endast fanns i Evighetens Land långt bortom Verklighet.
Han introducerade mig för Spotify, Facebook, You tube, google och lexikon av användbara synonymer. Han blev upprörd de gånger jag använde mig av ctrl alt del, och jag insåg snabbt att lärdomens källa var av stor betydelse, inte minst för min egen skull. Han blev glad varje gång jag loggade in. Han blev ibland också
lika glad när jag loggade ut =)

Han var snabb och kvicktänkt, klurig och förståndig, i total avsaknad av komplikationer och de få gånger något barkade åt fel håll, var han snabbt där till undsättning och prinslikt räddade han mig från Djävulens alla virus! Det firade vi stort varje gång.
Han blev en stor del av mitt Liv. För att inte säga den näst största.
I perioder av elände varvat med stor lycka, har han alltid funnits där och visat mig vägar till alla möjliga märkliga och omärkliga ting, som jag inte visste fanns.
Underbara Albert!

Åren har passerat, han är sliten och trött. Han har gått från silver till grått, från kvicktänkt till långsam och ibland låter han sig luras in till Djävulens efterfester av vansinne och bubblande virusdrinkar!
Hans minne raderas för varje dag. Ibland känner han inte igen mig. En känsla av förlust uppstår och sorgen det medför bidrar närmast till farmaceutiskt intag, för den mentala överlevnadens skull.
Skilsmässa pågår...igen!
Men denna gång en ofrivillig sådan, där ålder är av orsak. Ett naturligt borttynande att respektera.

Igår drabbades han för första gången av total apati och minnesförlust. Allt var av fara och error och paniken drev mig till sos-samtal till dotterns sambo, Dr Oscar! Denne unge gentleman vars kunskap är till gagn för en "nolla" som jag, är värd all tacksamhet för sin metodiska och tålmodiga insats för änglalik räddning av lille Albert.
I timtal satt jag i mitt väntrum och inväntade beskedet om huruvida Alberts framtid skulle te sig.

Dr Oscar är av professionellt slag och kom att meddela mig domen i en ton av sympati:
Albert lever nu på lånad tid, med hjälp av konstgjord andning och återstoden av hans tid är i detta läge helt och hållet oförutsägbar.
Ännu en ceremoni genomfördes under den 22:a kvällen i februari. Sista smörjelsen utfördes i kretsen av de närmaste.
Som tydligt framgår, fungerar han fortfarande, om än i labilt tillstånd. Det är Kärlek, det....

Lille Albert har, trots påtaglig trötthet, påvisat mig potentiella framtidspartners och i hans minne söker jag nu en ny med ljus och lykta. Det får ta sin tid.
I detta nu smeker jag hans tangenter i varsamhet och tackar honom för allt han bidragit med i mitt Liv.
Här ska jag sitta..hela vägen ut.
Å denna gång är det han själv som får logga ut...... ;-)

 

Att skippa duschen är att vara fri!

Jag kan stå hur länge som helst i duschen! Jag tänker så förbannat bra där. Sjunger sällan. Bara tänker och spånar under strilande och varma strålar som väcker lust till framtidsplaner värda att genomföra.
Det renar på något sätt i dubbel bemärkelse. Både kropp och själ tvålas in i mjukaste lödder, ja till och med vackrare än i Världens alla reklamfilmer =)
I min duschkabin är jag fotomodellen som äger! Både inom -och utombords ;-)
Det pealas, skrubbas, smörjs och löddras, det är hårinpackningar och oljor, och när hela kittet är genomfört, står jag där med tindrande ögon och målar upp ett Liv, minst lika varmt som termostatens inställning påvisar.

Varmvattenberedare ogillas. Jag har en sån på väggen. Ful och anskrämlig och fruktansvärt irriterande då volymen på den förhindrar min önskan att stanna i duschen för evigt!
Tänk, att i sitt renaste slag utföra och förverkliga drömmar (och nu menar jag inte våta drömmar) på en plats i ensamhet, totalt avklädd inför Världen, och bara acceptera den nakna sanningen, och kanske rent av modifiera den något med hjälp av en uppvärmd och aktiv hjärna! =)
Jag menar nog mer att min tankeverksamhet funkar bättre i duschen än någon annanstans.

Ibland orkar jag inte tänka över huvud taget. Då skippar jag duschen i hemlighet. Ingen behöver få veta att jag är en Lopp-Loella som ihopkrupen i soffan sitter småskitig och rufsig, iklädd samma paltor från igår!! T.o.m. gårdagens mascara sitter som gjuten, endast med en liten trashig skuggning under ena ögat.
Det gör inget! Det är bara jag här. Och jag gillar mig som jag är =) Just nu helt "otänkbar" och oduschad!

Det är så förbjudet att vara...oren! Det ska vara så förbannat vackert och inställsamt jämt! =) Speciellt hos kvinnor, som sällan accepteras som ovårdade, grisiga och stinkande av både skit och svett!
Annat är det med karlar.. som kan känna sig extra manliga i sin odör, given av både älgjakt, bilmekning och fisketurer!  =)

En tjejkompis ringde mig här om dagen och frågade lite försynt:
Är det ok att jag kommer hem till dig fast jag inte hunnit duscha och fixat håret än?
Där stod jag med luren mot örat, betraktade mig själv i min vackra spegel med gnistrande silverram. På en sekund kunde jag konstatera att jag inte var fullt lika gnistrande .
Jag drog en lättnadens suck.. och svarade ärligt lyckligt: Men Guu va skönt!!! Då blir vi två! =)

Vi har varken mekat med bilar, varit på fiskesafari eller jagat älg! Vi tillåter oss att stinka lite ändå ibland ;-)
Också den maskulina sidan måste få ta sig sitt uttryck.

Lite dåligt samvete får jag när jag sitter kvar i min egen "skit" i soffan, hahaha =) Men å andra sidan orkar jag inte smida några större planer ikväll. Jag ska trivas i tovor framför tv:n!
DET kallar jag riktig Frihet! ;-)

Jag har ett bindestreck som få vet om!

I jobbsammanhang kallar jag mig alltid Marina. Privat kallas jag Marre. Så har det varit så länge jag kan minnas. Marre är bra. Jag känner mig hemma med det. Det är liksom...jag, helt enkelt.
Ett fåtal använder Marina som tilltalsnamn. Möjligen de allra närmaste så som min mamma och bror. Och brorsbarnen förstås, som alltid tilltalar mig med Faster-Marina =)

Nu är det så att mitt egentliga förnamn faktiskt är ett dubbelnamn..med ett bindestreck: Marina-Evelin..  uttalas som att det skulle stavas med två "n" på slutet, men stavas bara med ett.
Inte så många vet om det. Men därav förkortningen och smeknamnet Marre.
Sällsynt är att någon säger mitt dubbel-namn. Mest för att de flesta är ovetande. Inte alls för jag personlgen har något emot det. Tvärtom. Det är vackert, men sammantaget med mitt efternamn blir det lite långt =)

Igår fick jag uppleva känslan av det vackra i namnet! Det gjorde mig både glad och lite rörd.
Marina-Evelin känns så personligt och långt borta på samma gång. Och lite ovant, förstås.

En kär vän, som igår var här och förgyllde min tillvaro, öppnade sitt innersta av sann glädje och hyllade Marina-Evelin som något rikt, nytt, grönt och fräscht i hennes Liv!
Namnet med binde-streck står i hennes ögon som en positiv och ny fas i ett Liv på väg ur mörker och kyla, ett namn som inger tro och hopp om framtid!

Jag blev oerhört glad! =) När hon kom insmygande i köket och uttalade mitt fullständiga namn med sådan Kärlek!
Marre funkar bra. Hon är van.
Marina-Evelin kanske får börja vänja sig ;-) 

En påse Värmeljus & en Låda Vin!

Nu har jag det!!
Tänk, att ibland står de goda insikterna som spön i backen. Efter att ha ältat motgångar och annat av djävulskap under en tid, stod  det plötsligt klart:
Hela skiten ska firas! Med pompa & ståt!
Eller som i mitt fall: Med en påse värmeljus med 19 timmars brinntid och en bag-in-box, urdrucken på ca 3!

För ikväll kommer min lilla "Bella" hit igen..med sitt sprudlande leende som inger hopp om framtid och sann vänskap. Du vet, hon som gillar Tom Jones och som förväntar sig att höra "She's a lady", varje gång hon gör sin galanta entré genom min vita Pärleport.
Det är klart jag kirrar det. Fixat & klart!

Vem som är mest Lady av oss ikväll??
Tjaa.. det är nog Tom Jones, det ;-)

Töntarnas Paradis!

Det är något speciellt med Stormarknader och Köpcentrum.
Inte enbart för att där finns ett stort varulager att beskåda med vidöppna ögon och plånbok, utan också för att där sker så mycket av vardagligt gagn, att varje rörelse är värt att iaktta för att spara i minnesarkivet till kommande tider i gungstol och berättelser för barnbarn.
Jag har en viss förmåga att dra till mig händelser som enkelt skulle kunna användas på filmduken, och med rätt regissör skulle kunna få scener att framstå som klassiker innan de ens har visats!

Det finns tre Stormarknads-historier som för evigt etsat sig i minnesbalken. Den första utspelade sig i Falun, när jag strax innan min entré till en av galleriorna, hade en framförvarande, för mig okänd ung man, med samma mål som jag.
Stora vackra glasdörrar utgjorde denna entré och vanligtvis ska förmodligen dessa öppnas automatiskt, vilket dessvärre inte skedde just vid detta tillfälle!
Endast ett par meter skilde oss åt och jag kunde se hans spegelbild i dörren som fortfarande vägrade öppna sig, något denne herre inte uppmärksammade, varför han helt sonika gick rakt in i dörren!!!
Smällen var ett faktum, hans chock likaså och med glasögonen på sniskan stod han där i all förvirring, tog sig åt näsan och pannan och den min han bjöd på resulterade i att undertecknad brast totalt!
Folk omkring tycktes uppenbarligen ha hört smällen, då dom snabbt vände sig mot vårt håll och där stod jag.. Dubbelvikt och skadeglad, helt emot min vilja. Tårarna sprutade och framåtböjd förbehöll jag mig rätten att hålla mig från att kissa på mig! =)
Då jag febrilt försökte hålla mig för skratt, kvävde jag dessa med märkliga ljud som förmodligen tolkades som smärta, eftersom omgivningen snabbt reagerade och sprang fram till mig och frågade hur det gick?!!! =)
Intill stod mannen med glasögonen på tvärsan och fattade fortfarande ingenting!
Han gick.. kvar blev jag med hjälpsamt folk som fattade noll efter mitt beteende. Jag skrattade hela vägen till parkeringen och till bilen som tog mig hem, med endast denna historia i behåll ;-)
Det var inte av elakhet. Jag lovar. Dessutom kan jag lova att killen överlevde och har antagligen lärt sig att öppna en och annan dörr här  i Livet ;-)

En annan gång tog jag med min kära mor till Valbo, bl.a. för införskaffning av möbler i ett visst varuhus. Resan blev spontan. Inte det minsta planerad. Allt gick med andra ord, rätt så snabbt. Vanligtvis brukar jag någonstans under vägen stanna, men denna dag körde vi direkt till målet. Väl där och jag kunde snabbt konstatera att nöden inte har någon lag varför vi direkt uppsökte damtoaletten innanför entrén till möbelvaruhuset. Tilläggas bör att det i detta läge var lite i krisläge. Det straffar sig att hålla sig och den lilla blåsan är inte sen med att påminna om det.
Väl inne på The Ladies Room, är en kö som får min annars så lugna framtoning, att omvandlas till en liten tant i full panik! Med benen i kors och himlande ögon står jag där och stönar i bästa offer-roll och får därmed välförtjänta sympatier från omgivningen som erbjuder mig att gå före i kön. TACK!!
Jag var alltför koncentrerad på att inte pissa i byxorna för att kunna engagera mig i de andras samtal, men jag insåg på deras minspel att man såg min existens som uppiggande och ett bidrag till leenden.
Dock ej för mig, som tålmodigt och ansträngande väntade på att någon av dörrarna skulle öppnas.
Det gjorde den till slut! Ut kom en liten fisförnäm tant med grålila, konstig frisyr och prydd med gigantiska pärlhalsband. Jag lyckades notera detta, läget till trots!
Jag slet tag i dörren till hennes förvåning, stängde den snabbt och fumlade efter knappar & dragkedjor när jag plötsligt får ta del av en odör som gör att näsborrarna fullständigt sprättas upp!!!
Kväljningarna var därmed ett faktum!
Tänk dig en stank i en blandning av vass tant-parfym och lila-tant-prutt!
Alltså, hur fan kan man komma på idén att försöka dölja sin människo-skit med parfym?!?!?! Den odören slår ta mig fan allt!!! Låt det hellre lukta skit i lugn & ro än att  försöka få den att dofta blomma, som ändå vissnar i ren panik!
Mina kväljningar överröstade samtliga damer utanför dörren. Med byxorna halvt nerdragna for jag ut som en rekyl, fullt kväljande och med ögon som råttpittar i ett virrigt huvud. Min mor stod där i all sina röda fägring och log generat medan de andra såg mest chockade ut. Själv sprang jag ut, kippandes efter andan och insåg att situationen krävde ett snabbt beslut: Ska jag spy eller helt enkelt pissa i brallorna??
Till min stora räddning såg jag en trappa som ledde upp till restaurangen och en toalett som räddade Livet på både mig och andra tanter.
Numera ser jag till att göra det jag ska innan jag åker hem ifrån ;-) Å jag är alltid lite extra uppmärksam vad gäller tanter med grå-lila hår =)

Den senaste upplevelsen på en Stormarknad, skedde förra året. Också det i Falun. Det var i huvudsak inredningsavdelningen jag var intresserad av. En avdelning som vanligtvis brukar befolkas mest av kvinnor. Men då och då passerar också nån inrednings-intresserad herre längs hyllorna.
Killen i just det här fallet, tycktes nog i sin naiva verklighet tro, att han var ensam på avdelningen, då vi få som var där, stod lagom dolda snett bakom honom. Något han uppenbarligen missade.
Mitt emot mig, på andra sidan hyllan, stod en blond tjej och inspekterade ljusstakar medan jag stod precis intill alla vackra och ljuvligt doftande ljus.
Rätt som det var hörde vi båda hur någon släppte en rökare, helt enkelt =)
Jag och tjejen såg på varann en kort sekund, sedan bröt hon fullständigt samman i skratt, släppte ner sin varukorg och gick! Förmodligen för att hon inte klarade annat just då =) Kvar står jag! Också oerhört svårt att hålla mig för skratt, men min nyfikenhet lockade mig att vända på klacken, titta fram bakom hyllan och därmed få betrakta det "brakande" objektet! =)
Jag vet inte vad som föll mig in..men jag greppade tag i ett doftljus, la det i killens varukorg, log stort och sa: Du kanske skulle behöva ett sånt här ;-)
Att se hans reaktion och minspel är ett minne jag bevarar för resten av Livet! =)
Hans ansiktsfärger var lika många till antalet som i regnbågens, och hans skam över att inse att han inte var ensam på stället, fick honom att nicka lite besvärat och bara gå sin långa väg.
Det slutade med att jag tvingades ta upp min mobil och låtsas prata i den eftersom  mitt skratt aldrig ville sina. Jag tänkte på tjejen som drog.. och jag tänker än idag på killen med doftljuset i sin korg.
Mest undrar jag över om han köpte det =) För jag såg honom inte plocka ur det =)

Vad som sker nästa gång, har man ingen aning om. Men ett vet jag:
Att handla är att Leva i Töntarnas Paradis! Ett Paradis som får vardagen att både synas, höras, kännas och dofta! ;-)
 

Inga vingar för pengarna!

Jag gillar metaforer..
Det är en utmaning att hitta paralleller och liknelser till något som man egentligen bara skulle kunna berätta rätt av. Men jag gillar utmaningar. Metaforer är dessutom roligare!
Som att översätta ord till bild, eller tvärtom.
Ett bra sätt att göra sig förstådd.. om nu mottagaren är öppen för märkliga uttryck och liknelser och lyckas tolka historien till vad den i sitt original betyder.

Idag säger metaforen att det är ett helvete att gå på lina när man har taskigt balanssinne och dessutom är höjdrädd samtidigt!
En prövning man knappast utsätter sig själv för frivilligt. Men ibland är det en nödvändighet. Att ta sig från det ena avverkade stället till det andra, outforskade och förhoppningsvis givande målet.
Ibland har man turen att hitta de där slingriga vägarna, där fötter och huvud i samarbete gör val till höger och vänster, ibland irrar runt i återvändsgränder för att så småningom hitta rätt... Eller fel!

Dessa slingriga vägar börja trötta ut mig. Så jag vek av och tog en mer radikal väg. Jag har klättrat rätt högt nu. Trotsar höjdskräck och kontroll, ser inte bakåt alls i rädsla för att falla ner i ren jävla yrsel!
Jag stannar möjligen för att knyta skon ibland. Irriterande men nödvändigt för fortsatt klättrande. Vill jag se hur långt jag kommit tittar jag uppåt för att se återstoden. Aldrig neråt eller bakåt. Det straffar sig och rullgruset tar makten direkt.
Jag har valt vägen för att få bekräftat att det verkligen är ensamt på toppen! Märkligt.. För det är lika ensamt på botten! Men jag har också valt denna besynnerliga väg för att anta utmaningar. Eller snarare antasta några! ;-) Utan att köpa vingar för pengarna.

Jag är snart framme nu. Fan vet vad som händer?!  Det är bara att bita ihop och göra rätt val...
Men först måste jag stanna och knyta skorna igen..
Sen ska jag och den där Högsta Toppen bli bästa kompisar och jag ska flyga över slingriga stigar, se allt från ett annat perspektiv, emotta friheten och landa mjukt nånstans där nere hos dig..som landat före mig ;-)

Jag Finns!!!

Så glad jag blir!! =)
Att Du hittar hit. Någon har en gång sagt till mig, att om man inte är på Fb så finns man inte!
Skönt att få bekräftat att det är helt och hållet fel.

Jag Lever i allra högsta grad. Med andra ord finns jag. Mer än på länge. Fokuserar på det viktigaste, inte alltid det roligaste, men ändå.
Jag har en Livsklocka som ständigt tickar. Likt Skalman, fast min innehåller så mycket mer än bara mat -och sovalarm. Min innehåller både gråt -och skrattalarm, vatten och vin-signaler och en hint om varmt och kallt.

Det är märkligt tidiga mornar nu för tiden. Ovana frukostar och många telefonsamtal. Ett nytt jobb som ger inspiration och ärliga skratt. Det är vardagligt bestyr som ibland övergår till glamour. Allt från att inhandla Ajax rengöring till bronzefärgad foundation ;-)

Det är en storstädning av Livet som pågår. Det går bra för en pedant som jag. Min enorma dammvippa kommer äntligen till sin rätt. Mitt i den mest intensiva röjningen av oväsentligt innehåll i Livet, fann jag orden som nu ledsagar mig genom Dammvippornas Värld:

Innan 40 levererar man...
Efter 40 prioriterar man ;-)

Vit inredning är ljusterapi

I snövita tider är det en aning risk för att man blir snöblind här hemma ;-)
Den vita inredningen får stå sig året runt, och till min glädje har jag kommit på att det faktiskt är lite av en ljusterapi.
Det fick jag också bekräftat av en kär vän, här om dagen. Hon kommer hit och gör mig gott sällskap ibland. Jag spelar hennes favorit Tom Jones och hon fyller på vinglasen =)
I lagom skönt rus berättade hon plötsligt att hennes själ finner ro  i mitt hem! Av allt det vackert vita blir hon lugn och harmonisk. Så hon fotade medan jag gömde mig för kameran ;-)

Både jag och mitt vinglas lyckades undvika kameran denna fredagskväll.
Nästa gång vet man aldrig ;-)