En salva för livet

Klimakteriet.

Jag hörde talas om det första gången någon gång under 70-talet.  Förmodligen genom kortspelande mor och fisförnäm granntant. De satt där i timtal vid det runda, brunbetsade bordet och blandade en sliten kortlek, kedjerökte gula blend, pladdrade hål i väggarna och skrev pokerpoäng på fulgula post-it-lappar medan papporna gick till Verket med plättä i dosa. Jag var då i unga år, iklädd gabardinbyxor och blommig tunika. Lyssnade på Hooga chacka på min alldeles egna grammofon, skrev dagbok och ringde heta linjen när tillfälle gavs. Allt för att undgå det där märkliga vuxenpratet i det medaljongtapetserade, rökfyllda köket. Ibland slank väl några tantiga fraser igenom nyckelhålet till mitt rum, och landade i en ung flickas relativt oerfarna hörselgång. Och när det väl landade något obegripligt där - ekade det i timmar för att sedan undermedvetet bearbetas i en minst lika oerfaren hjärnbalk. Någonstans här nådde ordet klimakteriet mig. Jag gissade att det hade med utslag att göra. Något kliande skit, svårt att bota. Och uppenbarligen var detta ett ämne värt att uppmärksamma genom helflänga och obegripliga samtal, tanter emellan. Jag lät ordet försvinna med drömmarna under nattlig vila. Det borde ju rimligen finnas en salva mot detta Klimakterieproblem, tänkte flickan och släckte vägglampetten. 

Det tog år innan Klimakteriet kom på tal igen. Förmodligen vid något tillfälle när morsan fick något break och betedde sig som en pubertal nickedocka och igenkänningsfaktorn fick undertecknad att inse allvaret. Det var ta mig fan inte långt ifrån kliande utslag, kan jag säga! 

Åren har gått, hjärnan har utvecklats liksom hörselgången. Ja, känselspröten också för den delen. Nu ligger jag här. 40 år senare. Med vallningar, sömnlöshet och undrar när de kliande utslagen ska ge sig till känna. Jag måste nog ringa en väninna i morrn. Ta fram en kortlek med jokrar och pladdra hål i väggarna. Och samtidigt passa på att fråga om hon vänligen kan ta med sig en salva... 

Kuddkrig & försoning

Den gnistrande lilla Pärlan. Hon fyllde 9 månader för några dagar sedan. Flickebarnet som gav mig glädjen att bli mormor.
Snart är hon här. För att uppleva ett dygn av prinsessliv. Det ska bökas och snurras runt i dubbelsängar, kramas och läsas sagor.

Sovrummet är redo för både kuddkrig och försoning.

Här ska vi rumla runt i den barnsligaste anda som möjligt är. Nallen ligger tillbakalutad, redo för bebiskyssar. ett helt dygn väntar med den lilla Pärlan Zoe.

Hela det Härliga hemmet kommer att se ut som ett enda stort bollhav i morgon bitti.
Det är kärlek, det!

Bland hjärnbalkar & hjärttrakter

Stöttning av en ganymed?

Den femte dagen i augusti. Ännu så länge påminner luften och himmelen oss om att Sommaren har en liten bit kvar att ge. Tack! Stanna gärna länge. Även om du sköna Sommar går och lägger dig lite tidigare på kvällarna nu. Mörkret avslöjar ditt tynande skimmer under det klockslag som för bara några veckor sedan var ljusare än mitt blonda hårsvall. Välkommen augusti!
Må vi komma bra överens och i gemensam sak bädda för en fullkomligt färgsprakande höst. Den är också vacker. Och förhoppningsvis händelserik på det snälla viset.

Sommaren har, det smått tveksamma vädret till trots, varit vacker. Man kan vara det på lite olika sätt. Precis som människan inte alltid orkar vara tiptop, där man istället tillåter sig att vara lite rufsig, okammad och försedd med grus i ögonen. Man är samma människa ändå. Någonstans där inne.
Precis som Sommaren. Inte alltid i någon ljusblå skrud eller omgiven av kvittrande småfåglar. Ibland orkar den inte annat än att vara lite grå och släppa fram både skator och skriande måsar. Sommaren finns där ändå. Någonstans där ute.

Sommaren är Kärlek. Den fyller på med styrkan inför mörkare tider som minner mig om att livet går i en rasande fart. Jag vet i skrivande stund inte riktigt var jag kommer att landa. Åtminstone inte rent yrkesmässigt. Har man länge arbetat inom en och samma genre är det så otroligt svårt att föreställa sig något helt annat. Något nytt. Jag är inte främmande för det. Mer frågande. För jag vill ju gärna låta mina kunskaper och talanger komma till sin rätt. Att jag får utlopp för den där sköna och kära kreativiteten som går hand i hand med jobbet i mediabranschen, där jag på något sätt hör hemma. Att skriva, tala, kommunicera och sätta sina egna idéer på pränt känns på något sätt som en naturlig del av mitt liv.
Så jag sitter, ligger, står och går medan funderingar och tankar dansar runt bland hjärnbalkar och hjärttrakter. Det är också ett jobb. Ett heltidsjobb.

Vackert i lyckobringande salonger!

Det gäller att ha mental kondition. För det är lite av en fight att inte låta sig bli uppgiven i den sits man intagit som arbetssökande. Det sätet är inte det bekvämaste att inta. Här finns inga högblanka, vita bord uppdukade med välfägnad på skimrande silverfat. Här syns ingen som helst honungslen ganymed till, som tillgivet bugar och bockar, serverar marinerade lyckopiller eller för den delen eskorterar en till lyckobringande salonger. Här sitter man lika bekvämt som en Ikeabyrå ute på lagret.

Det är något visst med att leva och framför allt uthärda i situationen som arbetslös. Eller arbetssökande som det ju numera heter. Det är en prövning. En minikurs i tålamodsutövande. Inte minst är det en upptäcktsfärd som skänker kunskaper och erfarenheter som varenda chef i vårt land förmodligen skulle ha enorm nytta av i sitt kunnighetsregister!
Man ser och hör mycket som arbetssökande. En del arrogans. Någon skopa dumdristighet. Egoism är ännu en ingrediens i den utspädda soppan. Den enda fördelen med dessa upptäckter är att man lär sig lyhördhet och respekt inför människor, både nära och långt borta.
Man ser en del bra också. Ibland. Väldigt ibland.

Jag står still medan tankarna snurrar. Sätter mig när jag ska skriva. Som nu. I den stunden tänker jag vare sig på att Sommar är på väg att checka ut, eller att Hösten snart checkar in. Då dansar inga som helst funderingar bland hjärnbalkar och hjärttrakter. Då flödar den där sköna kreativiteten och förför mig som den där ganymeden som bugar och bockar, och som så småningom eskorterar mig till den där förmånliga och gynnsamma salongen. Här finns inga tankar på vad jag ska göra med mitt liv. Mitt yrkesliv. Det är här och nu, i mitt skrivande som jag lever.

Och att leva är också ett heltidsjobb...