Sue Ellen, Magnus Uggla, Jane Hellen & jag!

Ungefär vid den tid jag började upptäcka att Veckorevyn var mer intressant än Starlet, började mitt intresse för mode att ta sin form. På väggarna byttes affischerna ut från John Travolta till Magnus Uggla, som sannerligen inte skulle uppskattas av vare sig mammor eller pappor. På grammofonen gick hans senaste vinylskiva "Den ljusnande framtiden är vår" och repeat-funktionen bestod i att försiktigt lyfta pickupen tillbaks till spår ett, utan att repa vinylen med det nyligen utbytta stiftet.
Det var mest texten som var tilltalande för en hormonstinn tonåring i befrielsebehov. "Det är mitt liv och jag gör vad jag vill. Jag gör precis vad jag vill med mitt liv"..
Puberteten var ett faktum. Killen som mekat moped och gillat slagsmål kunde helt plötsligt bli en bridgespelande hårdrocksfantast som vägrade äta kött. Och den försynta plugghästen förvandlades till en färgstark och radikal feminist. Nu började livet på allvar.

På det nyligen införskaffade toalettbordet stod clearasil och vaseline uppradat, ett och annat läppglans med smak av loranga, och i håret var doften av Jane Hellen viktigare än frisyren - som var hempermanentad med uppsprayad lugg. Rubiks kub mottogs i rosa födelsedagspaket, vilket enkom ledde till vanmakt för en kaxig mini-människa, endast intresserad av att puffa till axelvaddar och bläddra i postorderkataloger. I den figurerade trådsmala modeller iklädda senaste modet. Då var det parkas och lila overaller som tilltalade de naiva, förvirrade ögonen. Det var snyggt. Och rätt. Ski-pants och pumps i regnbågens alla färger låg i stora högar i tonårsrummet, vars dörr oftast var stängd för konstiga vuxna varelser.

Månadspeng var nu införd, och att tillhandahålla barnbidraget var ett stort och märkvärdigt steg in i den väntande viktig-petter-världen. Tjatiga föräldrar lät sig undervisa i smart ekonomiskt tänk, och söner och döttrar lovade heligt att lägga hälften i någon ful, koboltblå spargris från PK-banken. Det var förstås bara bullshit. Första pengen gick till bussbiljett och till närmsta stad innehållande både Tempo och Galne Gunnar. Känslan av rikedom infann sig redan vid luckan för biljettköp. Man var både fri och lite vuxen. Som dessutom inom snar framtid skulle se mer cool ut än en popstjärna. Sedermera kom man snarare att likna Sue Ellen på deken, men det blev ett senare bryderi.
I huvudsak fylldes nu garderoben på med det mest absurda och essentiella, och just där i låg det viktigaste av allt: min identitet. Där ord och förnuft tog slut fick utstyrseln ta vid och signifikativt påvisa vem jag egentligen var. Vid en första anblick, troligtvis; lite vrickad och konfys.
Det gjorde inget. Det var jag. Och när jag tänker efter, är jag nog lite grann kvar där än!

Med åren fylldes garderoberna på, med plagg uppseendeväckande och bisarra på samma gång. Det skulle vara så i den tonårigas tycke. Den tonåringen är till viss del ännu med på ett litet hörn. När jag idag går in i en klädbutik dras jag per automatik till de klädställningar med flest plagg kvar. Det borde rimligen betyda att det är väldigt få som inhandlat dessa trasor. Då lär jag med andra ord synas i mängden. Det blev under 80-talet ett innerligt intresse för mode, där grundstommen bestod i att bli just sedd. Överallt. Intresset finns kvar. Idag med en helt annan stomme, bokstavligt talat. Det är visserligen kul att bli sedd, men framför allt handlar det idag om att känna sig vacker, handlingskraftig och resolut. De överblivna plaggen i butikerna, de som inga andra tycks vilja ha, blir mina med stolthet. De kanske anses fula och anskrämliga. Men inga plagg är fula. Det beror helt och hållet på hur man bär dem. Och idag vill jag genom min utstyrsel fortfarande påvisa att jag går min egen väg. Att bära näst intill illusoriska plagg lockar fram en stolthet större än 80-talets tuperade kalufser.

För visst handlar det någonstans om en slags identitet, än idag. Det vi visar utåt med vad vi bär i klädväg, är för vissa den perfekta skölden att dölja sitt innersta med. För andra är det tvärtom. Jag tror mig påvisa vem jag är, vad jag känner och vilket håll jag är på väg åt. Mitt håll. Eller om det är åt Magnus Ugglas håll. "Det är mitt liv och jag gör vad jag vill. Jag gör precis vad jag vill med mitt liv".

Det är roligt att se tillbaka på sitt liv och jämföra det med nuet. Vi är alla föränderliga och unika på samma gång. Det gäller nog till och med Sue Ellen i 2000-talets version av Dallas..