onsdag 30 oktober 2013

Livets Dokumentär



Med ett mänskligt behov av glitter och glamour tar jag då och då med glädje och nyfikenhet del av de galor där Oscars och andra åtråvärda priser utdelas för bästa rollinsats och skådespelartalang. De rådande festligheterna med vackra människor intar en plats i sinnet som stillar tristess och drömmar svåra att förverkliga.
Med färgstark konfetti över beundransvärda celebriteter, vaknar lusten till ett annat Liv där problem och elände endast gör sig i periferin. Här är stunden där ens egna svårigheter tillfälligt döljs av Verklighetsflykt.
Det är i stunder som dessa en del frågetecken gör sig synliga och intressanta.
Här står en skådespelarelit med vackert skolad bakgrund där betygen, enträget arbete och timing visat väg till framgång och efterlängtad bekräftelse. Där man blir prisad och förärad för inlevelseförmåga och rollprestationer där man intar en annan människas sätt att vara och finnas.

När Oscarsgalan kommit till sitt slut och applåderna tonats ut, samlar jag ihop samtliga frågetecken och försöker ihärdigt att finna kloka svar. För vem kan inte inta en roll där ens egen personlighet tar semester för att framhäva någon annan? Vem klarar inte av att spela en roll där man riktar uppmärksamheten till det man egentligen inte är? Vem är tillräckligt ärlig för att inte vara en fullfjädrad skådespelare?
Man Lever sitt Liv i en ständig kamp med att upprätthålla en fasad, där man vill osynliggöra krackelering och defekter som påvisar sanning och verklighet av misslyckande. Man vill framstå som en god och human varelse, bevara sin integritet för att på så sätt vara unik och vanlig på samma gång. Fel och brister, känslor och märkliga beteenden. sjukdomar och annorlunda sätt att Leva ska endast finnas hos andra. Ingen vill framstå som en loser eller mindre värd varför man naturligt drar på sig masken, repeterar repliker, tänder spotlighten och äntrar Livets scen som Årets Skådespelare och regissör!

Ingen skall därmed se mitt Verkliga jag som, efter att ridån gått ner, är en vanlig människa med mörker i sinnet och grus i maskineriet som kämpar med demoner och djävulskap.
Hellre vill man framstå som stark, duktig och accepterad som god och näst intill oumbärlig.
Världen är full av människor: Okända, kända, bekanta, obekanta, nära, kära och ytliga. Alla olika i sina roller. Alla med olika uttryck som ger olika intryck och avger unika avtryck som för alltid kommer att finnas kvar. Det är det sist nämnda som vi efterlämnar. Och vi vet aldrig när!
Därför borde det vara enkelt att inse när man ska överge rollen man spelar så väl. Att våga klä av sig stolthet och rädsla inför de närmaste borde te sig som en självklarhet. I sin familj, som man delat loge med ifrån begynnelsen, borde det vara det enklaste som finns att vara sig själv och uttrycka alla sina innersta känslor. Att i gemensam sak äntra Livets scen och våga påvisa mänsklig svaghet också inför högt förväntansfull publik.

En uppgift svårare än något annat. Istället för att tala om hur mycket man älskar sina nära berättar vi hellre om materiella ting vi inhandlat på rea, om recept från veckotidningar och om man lyckats lösa veckans Melodikryss. Man intar sin roll, spelar den fullt ut i rädsla för att bli upptäckt som bedragare och svag.
Till vilket pris? En Oscar?
En teaterföreställning pågår sällan i all evighet. Den är ofta uppdelad i akter med välbehövlig paus för återhämtning och tillfälle att ta in handling och avsikt. Precis som Livet självt.
Jag är i detta nu i en av dessa pauser. Där avsminkning pågår i en loge i ensamhet där endast spegelbilden avslöjar mitt sanna jag och där väntande publik utanför dörren snart får se mig i en ny roll, iklädd ny mask.
Denna korta stund i ensamhet ger mig insikter om det viktigaste jag har: Mina nära och kära som ofrivilligt sitter i logen intill och förmodligen genomgår detsamma som jag.
Det är en verklighet att stundom acceptera; att hela Livet är en teaterföreställning som vi alla behärskar och borde tilldelas en Oscar för. Men framför allt borde vi alla uppmärksammas för det vi inte är:
Oumbärliga och ständigt styrkta av perfektionism.
Vi borde inse att alla rollinnehavare är av samma skrot och korn; biroller, statister och publik borde också tilldelas huvudroller.
Vi borde ta lärdom av misslyckanden och avböja manus utan verklighetsförankring. Liksom vi borde avböja dokusåpor och Postkodlotterier för att istället öppna våra hjärtan, munnar och känsloregister och få ett Ärligt pris.... för Bästa Dokumentär.



onsdag 23 oktober 2013

Slå in Dina Drömmar!


Jag var inte särskilt gammal när jag började drömma på riktigt. Om framtid, hur den skulle bli, vad jag skulle bli och vem jag ville bli. Till en början uppmuntrades jag av min närmsta omgivning att "fortsätta drömma". Men kom ihåg att skilja på dröm & verklighet! Fastna inte där. Det finns begränsningar!
Det där förstod jag aldrig. Inte ens med åren. Inte ens än idag.
I ärlighetens namn fick jag nog aldrig den stöttning jag så väl hade behövt. Vi levde i olika Verkligheter där mina närmsta fått lära sig att Verkligheten är så mycket större än Drömmen. Att Drömmen oftast är ogenomförbar, att man i dessa endast svävar i det blå och försakar det som är på riktigt. Jag blev helt enkelt matad med att drömmar inte tog en vidare. Det var bara ett euforiskt tillstånd som snarare satte snubbelben för ens redan utstakade framtid.
Många konflikter har uppstått genom åren pga vårt oliktänkande. Jag fick acceptera deras tänk och till deras fasa fick dom slutligen acceptera mitt tänk också! Det måste varit hårt. Jag klandrar inte min familj för deras synsätt, de är mitt allt och har funnits där för mig på andra sätt.
Resultatet blev att jag i ren trots och lite smått naiva optimism, fortsatte drömma om stort som smått; allt från att bli programledare i Riksradion (som det på den tiden hette), till att hångla upp ungdomsidolen Rod Stewart bakom en scen nånstans! Varför skulle det vara så svårt egentligen? Skulle jag vara sämre som pgm-ledare än Kersti Adams-Ray och Ulf Elfving? Vem har bestämt det?

Skulle jag vara mindre attraktiv än Britt Ekland? Varför skulle inte Roddan kunna se mig? Vem har bestämt det?  Ren & skär nonsens.  Andra matar i oss att vi inte är tillräckliga helt enkelt, och indirekt betyder det att man inte duger. Att man är mindre värd än någon annan, med möjligheter i mindre skala.
Vilket bullshit!! Man kan genomföra allt man vill, inte minst om man lyckas smita ifrån dessa glädjedödare som tar sig rätten att strypa ens självkänsla.
Jag blir lika upprörd och förbannad varje gång någon stackare kommer med uttrycket: "Dream on, baby" eller "fortsätt dröm, gumman". Samtidigt har jag viss förståelse för att just dessa människor troligtvis fått lika lite uppmuntran som jag i sin barndom. De exempel jag tagit upp just här, var kanske inte det bästa eller största jag gjort, men i huvudsak fick mina drömmar bli till Verklighet och det har fört mig vidare i styrkan att tro på sina drömmar.
Jag har åstadkommit mycket genom mina drömmar, stort som smått. Jag har förändrat mitt Liv, träffat vänner, bytt jobb, flyttat, rest, hånglat, festat, njutit, gått in i väggen ibland, rest mig igen, både i Dröm och Verklighet.
Mitt kvitto på att Drömmar kan förverkligas var när jag inledde min karriär som hyfsat framgångsrik pgm-ledare på SR.
Mina föräldrar sa det aldrig rakt ut men stoltheten lyste igenom, och det tog sin tid innan jag fick höra orden "stolthet" och "bra gjort".
Så många gånger jag undrat varför man inte gjorde det från början?
Hade de gjort det ger jag mig fasiken på att jag hade varit gift med Rod Stewart vid det här laget också!
Så till Dig med visioner och en önskan om att genomföra hjärtats längtan: Låt ingen annan begränsa dig. För så här enkelt är det:
Om  inte drömmar slår in, så får man helt enkelt slå in dom själv ! Det funkar..

tisdag 15 oktober 2013

Hur mår Du? Egentligen!

Det borde rimligen vara tre små ord enkla att framföra i uppriktig omtanke. En fråga som snarare omvandlats till en artighetsfras. Man ställer frågan som om den vore naturligt placerad i en inledning av en konversation, för att sedan snabbt övergå till ytligt prat om väder & vind.
Svaret på den nyligen ställda frågan döljs därmed i facket för totalt ointresse..egentligen.
Men man har åtminstone ställt den. Vare sig man vill veta eller inte. Väluppfostrat och artigt. Jag gör det ofta. Frågar och ler. Inväntar det förväntade svaret som oftast lyder "bra", och lämnar det sedan därhän. Så korkat...egentligen.
Men värre är kanske att inte få frågan alls. Speciellt av de som man förväntar sig ska ställa frågan. Av sann omtanke. av viljan att finnas där, även när de grå molnen övertagit den annars så ljusblå himmelen.
Att få frågan när man verkligen behöver den tycks ibland vara långväga från Verkligheten. En bister sanning att vältra sig i när sorgerna står som spön i backen.
Vi borde lära oss bättre. Att ta hand om varandra. Se varandra. Höra varandra varandra. Vi borde ställa frågan av Kärlek och respekt, oavsett vilket väder vi må ha:
Hur mår Du? Egentligen...

fredag 11 oktober 2013

Solsken och sovmorgon med god ränta

Efter en intensiv och rask arbetsvecka väntar lite ledighet under strålande oktobersol. Idéerna har stått som spön i backen och bitar börjar falla på plats, vilket ger helgens ledighet fritt spelrum.
Allt kan, får och ska hända, precis som det vill! Det enda jag med säkerhet vet ska ske, är en väl genomförd sovmorgon. Den kommer jag att utföra med bravur.
Jag är en jäkel på att sova länge och bra. Tänk om man kunde få en rejäl timpenning för att sova!
Vilken månadslön jag skulle kunna plocka ut.
Nu kan jag å andra sidan plocka ut lite extra harmoni från energikontot istället. Räntan där är mer värdefull än något annat ;-)

onsdag 9 oktober 2013

Fullt upp i 7:e Himlen!

En mall för mitt kommande Liv i ro

Det blev en frossardag igår! Med allt vad det innebär i mat och godisväg. Lite Johnny Depp inledningsvis, som senare lämnade över till Leif GW Persson och säsongens första "Veckans Brott".
Jag tar mig sådana dagar ibland. Där jag tillåter mig att bara vara, göra, tänka, känna och äta som jag vill. Dessutom är det i sängen som får vara ängen, där jag Lever detta Liv.
I dessa stunder finns det således inget som kan ändra på mitt leverne. Det kan hända vad som helst runt omkring, stör ej-skylten sitter där, och skulle någon mot förmodan inte förstå innebörden av den får man också ta konsekvenserna av sina ovälkomna knackningar.
Jag gillar visserligen människor som står upp för sin tro men jag ogillar att bli påprackad något som jag inte har något intresse av. Allt handlar om respekt och hänsyn.
Just denna kväll var min egen, planerad i Lugn & Ro, utan några som helst förpliktelser. Tills det knackar på dörren. Vilsna och sökande själar med i mitt tycke fel fokus, avvisas därför vänligen men bestämt. Jag vill fortsätta vältra mig bland vita moln och dunkuddar och ha min egen 7:e himmel ifred.
Varför jag tillverkade en liten ljusblå skylt med följande ord:
En del väljer att rata reklam i sina brevlådor, andra registrerar sig på nix för att slippa telefonförsäljare. Personligen önskar jag utrymmet att fatta mina egna beslut vad gäller leverne, tro, lugn & ro.
Och med lite tur respekterar man både viljan och ironin ;-)

tisdag 8 oktober 2013

Sakletare och ett färgfyrverkeri

Det är när jag på det mentala planet vill träna upp det positiva tänket, som jag letar färgstarka bilder och publicerar både på blogg och näthinna.
En enkel terapi med syftet att övervinna negativa energier. Det funkar. Är du ledsen nu, så blir du snart lite gladare. Tro mig ;-)
Rosor är Kärlek
Ett rum för harmoni
Till Dig & Mig
Rosa Drömmar
Nödvändigt
Viktiga ord
Fler viktiga ord
För Livets Fest
Färgstarkt kök
Önskvärda färger i Livet
Nära Hjärtat
Gåva
Visst är Du gladare nu? 

Ett Liv i sängen är också ett Liv!

Jag är oerhört fokuserad på sovrum i detta nu. Kanske för att jag nyligen införskaffade Världens skönaste dubbelsäng, där jag lätt och ledigt skulle kunna bo under hela hösten! Planerna ligger klara  någonstans i hjärnbalken. Strax ska de genomföras. Under tiden njuter jag av bilderna.
Och när tillfälle ges, ett Liv i sängen ;-)
Drömskåpet!


måndag 7 oktober 2013

Vårkänslor & sängfrossa i Oktober!

På den 7:e dagen i oktober kan man i spirande vårkänsla avnjuta blå himmel och en himla massa plusgrader, som värmer i dubbel bemärkelse! Sanslöst vacker höst som nästan får mig att undra om tiden är ur led! Underbart med känslomässigt lyckorus och vackra refränger i kör med både surrande flugor och kvittrande fåglar. Då är det fortsatt ok att vältra sig i härliga färger, både inne och ute.
Jag är visserligen rätt så lugn vad gäller inredningen där hemma nu för tiden. I väntan på att IKEA ska slår upp sina portar i grannbyn! När det sker går antagligen racet igång igen ;-)
Ny sängram ska införskaffas. Så mycket vet jag. Den är utvald och klar. Doftljusen är redan på plats.
Sen sover Prinsessan på ärten, lugnt och fridfullt ;-)

fredag 4 oktober 2013

Fredagslusten brinner!

Solskenet i morse tycks ha dragit sig undan något. Betyder rimligen att man får stråla lite extra själv då. Det är inte särskilt svårt när helgen stundar och lustar brinner.
Hoppas din helg blir underbar och minnesvärd! Jag är oerhört nyfiken på vad min kommer att ge ;-)

torsdag 3 oktober 2013

Dröm & Verklighet i färg!

Jag har till och med haft turkosa drömmar under den gångna natten! Det gör absolut ingenting. Där emot undrar jag själv varför just denna färg kommit mig så nära. Just nu. Färger förknippas oftast med ljus årstid, Kulörer ska på något sätt framhävas under vår och sommar. Märkligt egentligen. Det borde ju vara tvärtom. Att piffa till höst och vintermörker med starka färger har verkligen en perfekt terapeutisk inverkan!
Så jag fortsätter så. Turkost i både Dröm & Verklighet. Och jag fortsätter att le ;-)

onsdag 2 oktober 2013

Livet är turkost och nära!

Jag är tveklöst en sommarmänniska! Har alltid varit. Det är årstiden som får hjärtat att slå dubbla slag i positiv bemärkelse, en tid då hela själen Lever upp i ljus och värme.
Hösten brukar vara den tid då lågan sakta brinner ut. Både energi och lust går i vad jag förmodar välbehövlig vila, och den mentala förberedelsen inför vinter och kyla tar vid.
I år har denna känslomässiga svängning inte varit så påtaglig som tidigare. Kanske för att solen levt kvar, för att blå himmel dominerat och höstens varma färger varit mer välkomnande än vanligt. Det är hur som helst skönt. För hela sinnet. Hösten 2013 tycks ha en färgstark dörr att öppna!
Jag har under årens lopp vältrat mig i jordfärger. Både i inredning, i klädsel och rent själsligt. Den tiden tycks nu också vara passé! Jag föredrar färgerna som bidrar till leenden, en liten klick som ger en kick, helt enkelt. Jag väljer turkost. I olika nyanser. Överallt!  Det gör mig glad och vacker både på in- och utsidan. Mössan jag bär här ovan har en Fb-vän stickat. Jag råkade av en händelse se en bild hon lagt ut och jag var inte sen med att beställa en. Så vacker! Den kommer att användas ofta och mycket. I sällskap med solsken och färgglada höstlöv. I vinter får den bli den berömda pricken över i:et..
Jag får vara den som står i, utan pardon! Det gör jag gärna.  För att känna Livet som vackert, vilken årstid det än må vara. Jag är så glad och tacksam över att jag har privilegiet att få uppleva dom alla.
Just idag skiner Solen. Det gör jag också ;-)

tisdag 1 oktober 2013

Nörden har ingen lag!



Du vet känslan när man ihärdigt kämpar för att låta bli. För att man måste. Inte minst för att visa respekt inför sin omgivning. Att hålla sig för skratt i situationer som egentligen kräver ett seriöst allvar är ibland en tung uppgift. Man jobbar febrilt med att inte brista ut i hejdlöst garv, för att inte såra, inte verka känslokall och egoistisk. Det gör ont i hela hjärnan och hjärtat samtidigt, då förnuftet och känslan påvisar ens uppenbara fel och brister i beteendet, men där den sjuka humorn står som spön i backen, och tvingar ut ett skratt som bara skriker efter att få komma ut i den fria Världen! Man är egentligen ingen människa av elakhet i dessa sammanhang. Åtminstone försöker jag att intala mig det, för att radera samvetskval.

Jag var i Falun för att uträtta några ärenden. Fick en stund över och gick mot Gallerian. Den fräscha, fina med glasdörrar så spegelblanka. Två meter framför mig, strax innan entrén gick en yngre kille. Jag såg vart det var på väg. Allt gick plötsligt i slow motion och jag hann tänka tanken att jag kan förhindra incidenten, men innan handling tog vid var händelsen ett faktum,
Det small till och hans panna blev ett med glasdörren! Livet blev som en film. En väl regisserad actionkomedi, där huvudrollsinnehavaren just genomfört sitt ”stunt” med bravur, och där jag som misslyckad statist fullkomligt tappade fokus och förstörde hela den dramatiska scenen! Hans blick och minspel fick mitt förstånd att raseras på en halv sekund. Han vände sig sakta om, såg sig panikslaget omkring, förmodligen i hopp om att ingen hade sett. Ögonen stod ut som råttpittar, kinderna var röda, liksom panna och näsa som påvisade ömhet och smärta. Den blicken. Den synen. Och jag visste så väl hur chocken måste intagit hans kropp. Hans hjärna som gick på högvarv. Vad hände? Varför tog det så tvärt stopp? Var är jag? AJ! Förvirringen i hans stora blå signalerade ett rop på hjälp och flykt på samma gång. En medmänniska av vett och sans skulle här gått fram och sträckt ut en hand. Men inte jag. Inte nu. Inte idag. Nej, jag biter mig istället i läppen, suger in kinderna så gott jag kan för att dölja eventuella smilgropar, blundar hårt och ber till alla Gudar att detta inte händer. Under tiden går mannen runt i cirklar och försöker frustrerat att förstå vad som just drabbat honom. Han tar sig för pannan igen, på nästippen den röda, kämpar med att se oberörd ut och stannar till. Möter min blick och får förmodligen anledning att undra vad det är för Värld vi lever i!
Vid det här laget har jag lyft min hand mot munnen. Trycker den hårt och kvävande. Det hjälper inte. Jag brister. Totalt. Saliven sprutar, ögonen glittrar, smått kväljande ljud börjar eka mellan betong och glasväggar och jag inser att det är lönlöst att ens försöka agera vettig medmänniska. Jag är helt enkelt en elak sate som skrattar hejdlöst, som inte kan sluta. Som sakta böjer sig ner, sätter sig på huk, fortfarande med handen för munnen, grinar ur sig konstiga ljud, torkar någon tår, och hör samtidigt hur huvudkontoret signalerar ett SOS: Skärp dig, frk Härliga! Jag vet ju hur han måste känna. Igenkänningsfaktorn och empatin finns där någonstans i dunklet. Jag försöker. Verkligen. Förgäves. En kvinna kommer fram till mig. Frågar hur jag mår. Undrar vad som hänt. Lägger armen om min rygg. Ser förtvivlad ut. Snett framför står mannen med röd näsa. Ingen bryr sig om honom. Bara om mig. Som tydligt ger bilden av en gråtande kvinna i nöd! Vilket senare skulle visa sig bli lite av en sanning. Jag pekar i panik mot mannen. Som för att påvisa att han är ”offret”, Men ingen förstår. Bara han. Och jag. Han har ont i sin näsa. Jag i hela själen. För att vettet berättar hur fel jag gör. Och skrattet får ännu mera spelrum. Så förbjudet. Så tabu. Men så fruktansvärt roligt!
Kvinnan får upp mig på benen. Leder mig mot en bänk. Jag torkar tårar, halvtjuter, blir tilldelad mig en servett, ser mig om efter den unge mannen. Han är borta. Det är jag också. HELT borta! Hickar, lugnar ner mig. Förklarar för kvinnan att allt är lugnt. Hon klappar mig på kinden. Medmänsklighet. Tack. Jag behöver det. För det gör så ont att skratta när man inte får. ONT! Jag åkte hem. Blöt från tandhalsarna ner till knäna. Nöden har ingen lag. Inte nörden heller.
Jag är hemma nu. Med tankar på mannen som bokstavligen gick in i väggen.
Jag tycker om Dig. Vill bara att Du ska veta det….