I fredags packade vi väskor, ett litet blandat gäng i min bil som sjöng till Oasis gamla refränger varvat med Sweet Chariots på högsta volym, åt kexchoklad och stannade på var och varannan rastplats för att känna oss lite extra "turistiga" och på väg mot något stort. Vi lekte rockband och jag var självutsedd turnéledare utan protster från omgivning som därmed fick agera hur mycket rock'n'roll som helst. Men när en av stjärnorna "moonade" i bakrutan hade man, i turnéledarens tycke, passerat alla gränser och ett straff i form av böter utfärdades.
Denna bot betalas i detta nu när "brottslingen" får stå för middagslagning och undertecknad får därmed möjlighet att blogga i lugn ro ;-)
Det blev en trivsam resa, för att inte säga smått galen. Den har ett innehåll som skulle få vilken stå- upp-komiker som helst att glädjas över uppslag till kommande enmansshower!
Efter ett tio-tal mil i silvergrå bil landade vi så småningom i en svart skinnsoffa i ett vardagsrum försett med väl tilltagen tv, småtokigt folk och en låda öl. Det var så lyxigt att kunna välja om man ville hångla på svart skinn, dricka öl & rejva eller se på Postkodlotteriet! Som en liten Nobelfest för den vanliga människan där priser i form av gehör för dåliga skämt utdelas. Där klingande dalmål och högljudda skratt för en långt bortom vardagens måstiga sysslor.
Där satt vi och tillät oss att må bra, glada över att ses igen, tog ännu en öl och berättade inlevelsefullt om vad vi på senare tid varit med om och mitt i en spännande historia avbryter jag mig själv med storögd blick som jag riktar snett bakom personen jag tilltalar. Jag tar ett djupt och dramatiskt andetag, håller det länge och låter ögonen bli ännu större men nu med skräck i blick och jag kände att färgen i mitt ansikte förändrades, hjärtat slog dubbla slag och allt i min omgivning tystnade på något märkligt sätt. Jag satt som förstenad, fick inte fram ett ord, satt som paralyserad och chockad över vad jag såg framför mig!
Personen mitt emot, som jag nyss pratade med, såg på mig med stinn och frågande blick men jag antar att hennes hjärna signalerade "fara" då hon likt mig blev vit i ansiktet och panikslagen reste sig upp ur soffan utan ett ord. Utan att fråga vad det var jag tittade på. Utan minsta ljud sökte hon skydd genom att ta sig fram emot mig som blockerade vägen mellan skinnsoffan och bordet! Ingen sa nåt. Allt gick i slow motion!
Jag såg i ögonvrån hur min kompis grimaserade och i tystnad, likt den där reklamen på julen, när man i slow motion kastar sig mot chokladasken Alladin. Det var precis så. I efterhand är jag övertygad om att jag i sömnen måste ha producerat den reklamfilmen från början, för detta var nämligen uppföljaren!!
Min blick hade fastnat på det jag tidigare sett, totalt livrädd över att det skulle börja röra på sig. Andra i min omgivning tycktes agera mer konstruktivt, jag är inte riktig säker för i min värld var det som sagt helt tyst.
Slutligen kom min polare förbi mig på något sätt, kastade sig bakom mig, fortfarande ovetande om vad jag såg bakom henne. Hennes svettpärlor i pannan glänste, det blev jag varse när jag slutligen såg på henne och brutalt väcktes från denna slow motion-värld i tystnad till gallskrik och en Verklighet jag helst skulle vilja radera eller åtminstone redigera! Jag hade huvudrollen i en dramatisk skräckfilm, alla andra var statister i panik och min uppgift var att rädda mina vänner från detta enorma monster!!!
Jag passar nog bättre som regissör än filmhjälte. Den där spindeln som i mina blå ögon var en halvmeter hög och klättrade med sina decimeterlånga ben på soffkanten, fick möta döden relativt snabbt men bara för att jag beordrade det. Jag utförde aldrig själva dådet. Jag tillät mig skicka en torped i form av en lillebror som i skrattande tillstånd krossade denna utomjording.
Min kära vän bakom mig fick näst intill andnöd. Jag också. Å jag tror ta mig fan att jag liksom "moonaren" blev tilldelad mig ett straff av monstrets överordnade:
Det har nämligen spöregnat hela helgen :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar