Det där....

Det kom sig att jag tänkte tillbaka i tid och rum. På hur tiderna förändras. Att vara sjuåring på 70-talet var både speciellt och stundtals ganska kul. Men när jag tänker efter, också rent förfärligt! En tid särpräglad och långt ifrån dagens liv och leverne.
De första bilderna jag ser är när jag som liten hoppar in i baksätet på morfars gamla gröna DKW – och ställer mig bredbent och stadigt mellan framsätena för bästa möjliga sikt! Bilbälten i baksätet fanns knappt då. Där stod man och blåhöll sig i framsätets ena nackstöd, med dumleklubba i munnen, tills det tvärnitades och ”lillan” flög som en vante rakt över växelspaken mot framrutan. Det var inte konstigt alls. Man blev lite chockad, grät en skvätt och fick lite ”blås” på den blånade pannan och sen var det bra med det.
Möjligen satte jag mig ner i baksätet efter den karamellen. Och där satt man. Snyftande och snorande och drog i sig röken från både Gula Blend och John Silver utan filter. I 60 graders hetta! De bolmande vuxna vippade bara på den lilla trekantsöppningen vid sidorutan på bilen, i korkad tro om att röken inte stannade i bilen, och att det skulle komma in svalare luft. Dåtidens Ac.
Det röktes överallt. Utan pardon. På tågstationen, Domus cafeteria, sjukstugans väntrum. Överallt. 

På den tiden gick jag inte på dagis. Det var inte så vanligt då. Jag hade en dagmamma. Som de flesta andra. När jag kom hem på eftermiddagen satt mamsen med papiljotter upprullade i håret sittandes under en huvtork som dundrade värre än ett jas-plan! Där satt hon med stickning eller Damernas Värld i nävarna under ett par timmar och lyssnade på senaste hiten av Paul Paljett. Ville man nåt fick man skrika i falsett tills de otätade fönstren skallrade. Fick man inte gehör för sina rop smög man ner i den furuklädda gillestugan och gluttade under sofflocket där gömda Piff & Puff-tidningar låg prydligt på hög. Tabu och förbjudet gjorde susen för unga pojkar och flickor. Sen blev det middag bestående av kyckling i lergryta, kalops eller Nasi Goreng.

Tills barnprogrammen på tv 1 började. Då var det Bulleribock, Professor Baltazar; Televinken och elefanten Babar som stod för underhållningen. Eller clownen Manne, tätt följt av Vilse i Pannkakan. Senare började Sveriges Magasin med Drutten och Gena. På tv 2 gick Tekniskt Magasin med  Erik Bergsten. Pappas favorit. Fjärrkontroll fanns inte. Det tjafsades alltid om vem som skulle resa sig för att byta kanal. Pappa var dessutom bilintresserad. På gården stod en blå Cortina, som man kunde starta med hjälp av en knapp intill ratten, en röd P1800 cab, en orange SAAB 96 och så mammas lilla blåa bakhjulsdrivna DAF 66, också kallad Rem-Johan. Minns också den ljusblå Saab V4 som jag som ettrig liten flicka, kissade ner baksätet på. Med flit. För att jag inte fick som jag ville. Far var inte glad. Inte jag heller. Idag blir jag kissnödig så fort jag ser en liten rund Saab. En liter bensin kostade då 1,35 per liter på Texaco och BP, där för övrigt farsgubben höll till bland andra bolmande verkstadsgubbar.

Där fick jag peka ut smågodiset inne i kioskdelen, som tanten snällt plockade i en vit liten påse. Jag minns när jag vid ett annat tillfälle stal två enkronor av min mor, och begav mig till macken för att i smyg handla godis. Jag glömmer det aldrig. Jag fick en tablettask, en klubba och ett helt gäng kolor för dessa två kronor. Jag blev påkommen kort därefter. Och fick lära mig att absolut inte stjäla. Utegångsförbud i en vecka. Det var mycket pengar, det där. Två hela kronor.

Sen blev det helg! Och en helg på 70-talet gick inte av för hackor. Då fick man som barn vara uppe sent och käka sega råttor till man kväljde, och utstå både ett och annat i det medaljongtapetserade vardagsrummet. Fredag var lika med blandning av grogg och Flamingokvintetten på hög volym. Då gick mammor och pappor igång på Gröna Hissen och tja.. färgen kanske inte behöver förklaras, men själva hissen är ett löjligt fascinerande fenomen som blir än mer fascinerande ju fler gröna hissar mammor och pappor dricker. Vi barn fick per automatik ett tillståndsbevis i form av nedlagda regler – och fick därmed leva loppan och hoppa i obäddade sängar, dricka litervis med cubacola, steka bananer och smälta choklad i brödrosten. Allt medan mammorna och papporna åkte hiss, sjöng allsång, rökte cigarrer, dansade bugg och pratade ovanligt högt och mycket. Inga grannar klagade. Tvärt om. De ringde på och steg gladeligen in på en grön hisstur, de också. Det var fullt hus. Ett fredagskollektiv av både hög och låg klass. Att barnen var med på festerna och fick hålla Svenne&Lotta-mim-shower inför onyktra föräldrar i hörnsoffan var inte konstigt alls. Det var 70-

tal. Det var kul. Och förfärligt. 

Morgonen efter gick vi barn upp allena och gjorde mjölkchoklad med kakao-klumpar i. Och såg Gomorron Sverige med Lennart Hyland. Tills mammor och pappor vaknade framåt förmiddagen. Då skulle bilar startas med en långt utdragen choke. Detta reglage skulle dras ut vid kallstart och sedan stegvis skjutas in i takt med att motorn blev varm. Man kan tycka att det endast saknades en vev! I väntan på värme blåste vi rutorna fulla av imma och ritade gubbar. 

Idag använder man en ipad. Då hade man inte en aning om vad vare sig iphone, sms, AC och ADHD var. Möjligen hade man hört talas om AC/DC.

Här sitter man nu. Ser sig omkring. Undrar vart tiden tog vägen. Det är 2015. Det är fortfarande rätt kul. Ibland helt galet. Och lite förfärligt. 

Man kanske skulle ta och prova en sån där Gröna Hissen..

En salva för livet

Klimakteriet.

Jag hörde talas om det första gången någon gång under 70-talet.  Förmodligen genom kortspelande mor och fisförnäm granntant. De satt där i timtal vid det runda, brunbetsade bordet och blandade en sliten kortlek, kedjerökte gula blend, pladdrade hål i väggarna och skrev pokerpoäng på fulgula post-it-lappar medan papporna gick till Verket med plättä i dosa. Jag var då i unga år, iklädd gabardinbyxor och blommig tunika. Lyssnade på Hooga chacka på min alldeles egna grammofon, skrev dagbok och ringde heta linjen när tillfälle gavs. Allt för att undgå det där märkliga vuxenpratet i det medaljongtapetserade, rökfyllda köket. Ibland slank väl några tantiga fraser igenom nyckelhålet till mitt rum, och landade i en ung flickas relativt oerfarna hörselgång. Och när det väl landade något obegripligt där - ekade det i timmar för att sedan undermedvetet bearbetas i en minst lika oerfaren hjärnbalk. Någonstans här nådde ordet klimakteriet mig. Jag gissade att det hade med utslag att göra. Något kliande skit, svårt att bota. Och uppenbarligen var detta ett ämne värt att uppmärksamma genom helflänga och obegripliga samtal, tanter emellan. Jag lät ordet försvinna med drömmarna under nattlig vila. Det borde ju rimligen finnas en salva mot detta Klimakterieproblem, tänkte flickan och släckte vägglampetten. 

Det tog år innan Klimakteriet kom på tal igen. Förmodligen vid något tillfälle när morsan fick något break och betedde sig som en pubertal nickedocka och igenkänningsfaktorn fick undertecknad att inse allvaret. Det var ta mig fan inte långt ifrån kliande utslag, kan jag säga! 

Åren har gått, hjärnan har utvecklats liksom hörselgången. Ja, känselspröten också för den delen. Nu ligger jag här. 40 år senare. Med vallningar, sömnlöshet och undrar när de kliande utslagen ska ge sig till känna. Jag måste nog ringa en väninna i morrn. Ta fram en kortlek med jokrar och pladdra hål i väggarna. Och samtidigt passa på att fråga om hon vänligen kan ta med sig en salva... 

Kuddkrig & försoning

Den gnistrande lilla Pärlan. Hon fyllde 9 månader för några dagar sedan. Flickebarnet som gav mig glädjen att bli mormor.
Snart är hon här. För att uppleva ett dygn av prinsessliv. Det ska bökas och snurras runt i dubbelsängar, kramas och läsas sagor.

Sovrummet är redo för både kuddkrig och försoning.

Här ska vi rumla runt i den barnsligaste anda som möjligt är. Nallen ligger tillbakalutad, redo för bebiskyssar. ett helt dygn väntar med den lilla Pärlan Zoe.

Hela det Härliga hemmet kommer att se ut som ett enda stort bollhav i morgon bitti.
Det är kärlek, det!

Bland hjärnbalkar & hjärttrakter

Stöttning av en ganymed?

Den femte dagen i augusti. Ännu så länge påminner luften och himmelen oss om att Sommaren har en liten bit kvar att ge. Tack! Stanna gärna länge. Även om du sköna Sommar går och lägger dig lite tidigare på kvällarna nu. Mörkret avslöjar ditt tynande skimmer under det klockslag som för bara några veckor sedan var ljusare än mitt blonda hårsvall. Välkommen augusti!
Må vi komma bra överens och i gemensam sak bädda för en fullkomligt färgsprakande höst. Den är också vacker. Och förhoppningsvis händelserik på det snälla viset.

Sommaren har, det smått tveksamma vädret till trots, varit vacker. Man kan vara det på lite olika sätt. Precis som människan inte alltid orkar vara tiptop, där man istället tillåter sig att vara lite rufsig, okammad och försedd med grus i ögonen. Man är samma människa ändå. Någonstans där inne.
Precis som Sommaren. Inte alltid i någon ljusblå skrud eller omgiven av kvittrande småfåglar. Ibland orkar den inte annat än att vara lite grå och släppa fram både skator och skriande måsar. Sommaren finns där ändå. Någonstans där ute.

Sommaren är Kärlek. Den fyller på med styrkan inför mörkare tider som minner mig om att livet går i en rasande fart. Jag vet i skrivande stund inte riktigt var jag kommer att landa. Åtminstone inte rent yrkesmässigt. Har man länge arbetat inom en och samma genre är det så otroligt svårt att föreställa sig något helt annat. Något nytt. Jag är inte främmande för det. Mer frågande. För jag vill ju gärna låta mina kunskaper och talanger komma till sin rätt. Att jag får utlopp för den där sköna och kära kreativiteten som går hand i hand med jobbet i mediabranschen, där jag på något sätt hör hemma. Att skriva, tala, kommunicera och sätta sina egna idéer på pränt känns på något sätt som en naturlig del av mitt liv.
Så jag sitter, ligger, står och går medan funderingar och tankar dansar runt bland hjärnbalkar och hjärttrakter. Det är också ett jobb. Ett heltidsjobb.

Vackert i lyckobringande salonger!

Det gäller att ha mental kondition. För det är lite av en fight att inte låta sig bli uppgiven i den sits man intagit som arbetssökande. Det sätet är inte det bekvämaste att inta. Här finns inga högblanka, vita bord uppdukade med välfägnad på skimrande silverfat. Här syns ingen som helst honungslen ganymed till, som tillgivet bugar och bockar, serverar marinerade lyckopiller eller för den delen eskorterar en till lyckobringande salonger. Här sitter man lika bekvämt som en Ikeabyrå ute på lagret.

Det är något visst med att leva och framför allt uthärda i situationen som arbetslös. Eller arbetssökande som det ju numera heter. Det är en prövning. En minikurs i tålamodsutövande. Inte minst är det en upptäcktsfärd som skänker kunskaper och erfarenheter som varenda chef i vårt land förmodligen skulle ha enorm nytta av i sitt kunnighetsregister!
Man ser och hör mycket som arbetssökande. En del arrogans. Någon skopa dumdristighet. Egoism är ännu en ingrediens i den utspädda soppan. Den enda fördelen med dessa upptäckter är att man lär sig lyhördhet och respekt inför människor, både nära och långt borta.
Man ser en del bra också. Ibland. Väldigt ibland.

Jag står still medan tankarna snurrar. Sätter mig när jag ska skriva. Som nu. I den stunden tänker jag vare sig på att Sommar är på väg att checka ut, eller att Hösten snart checkar in. Då dansar inga som helst funderingar bland hjärnbalkar och hjärttrakter. Då flödar den där sköna kreativiteten och förför mig som den där ganymeden som bugar och bockar, och som så småningom eskorterar mig till den där förmånliga och gynnsamma salongen. Här finns inga tankar på vad jag ska göra med mitt liv. Mitt yrkesliv. Det är här och nu, i mitt skrivande som jag lever.

Och att leva är också ett heltidsjobb...

En prinessa med knorr

Om man inte förväntar sig någonting bör man ju heller inte bli besviken. Så jag jobbar på att inte ha några. Men å andra sidan vore ju tillvaron ganska tråkig om man aldrig hade några förväntningar. Ett uppsatt mål är att ha just dessa uppmålade på var framtidsbild man vackert fabricerar. Jag målar och tecknar för fullt i skrivande stund. För en kommande tid något annorlunda än den jag levt i tidigare. Det innebär inte nödvändigtvis att jag raderar eller på något sätt försöker utplåna tidigare liv och leverne. Tvärtom. Jag har det med mig som mall, börjar om på ett helt vitt ark - och varsamt försöker jag utforma en bild vars begrepp och känsla ska passa in i min framtid.
Den ska vara annorlunda men framför allt lugn. Och med lugn menar jag en tillvaro utan oro, bekymmer och tankar som väger tyngre än väl meriterad harmoni.

Jag närmar mig de 50. Och har förmodligen som mina fantastiska och galna medmänniskor levt i berg- och dalbanan i många och långa perioder. Mestadels ensam. Ibland har tillfälligt sällskap suttit vid min sida för att skrämmas mer än jag av fart, fläkt och höjd. Livet allena i berg- och dalbana.
Ibland tufft, ledsamt, olyckligt och djävulskt. I andra stunder befriande, skönt, glädjande och uppskattat. Så länge man har det bra i sin ensamma tillvaro funkar det. När allt går som det ska, när pengar rullar in, vänner ringer på dörren, när bilen startar och singelromantiken står för glass i stora lass och Johnny Depp på filmduken mitt i nätterna. Då går det bra.
Men när ensamheten påminner om de mörkare sidorna. De stunder man önskar att någon höll om och frågar hur man egentligen mår. Om man behöver hjälp, stöd, en bilmekaniker eller en kock. Den där ensamheten som helt oskönt tränger in i den del av själen som skriker efter närhet och någon som verkligen känner mig. K Ä N N E R  M I G!
Jag kan längta efter en sådan människa. Som jag aldrig behöver förklara något för. Som bara vet vad jag känner, tänker och tycker. Någon som jag skulle känna lika väl. Som jag kunde bolla idéer med, gå på bio med, bråka om fjärrkontrollen med och framför allt. Planera en framtid med.

Det är en längtan. Ibland.
Oftast är jag glad och tacksam för det jag liv jag lever. Jag kan det innan och utantill. Ibland lite väl mycket. Därav planering av framtid. En förändring som kan få denna varelse och själ att behålla sin glöd. Att bygga för en framtid med lugn och ro fram till pensionsålder är en tanke som varit lika långt borta som friktionsfria parförhållanden! Men ack, så behövligt för en själ som vill upphöra med kämpandet för ett drägligt liv, och landa i en hyfsat skön miljö.
Nu vill jag leva ett fullt friskt och glädjefyllt liv, få ett trivsamt jobb med en skälig månadslön, boka resor till New York, mata änder vid något livligt vattendrag, hyra en vindsvåning med takbalkar, umgås med människor jag gillar, sitta på uteserveringar, titta på "Så mycket bättre" och längta till jobbet på måndag, betala räkningar den 27:e utan ångest, le utan teatralisk insats, och jag vill absolut ha det så tills den dagen livet vill förflytta mig till himmelen!

Jag skissar, målar och tecknar för fullt på det vita framtidsarket. Jag vet väl hur det färdigställda resultatet ska se ut. Jag kikar på min mall. Livet innan detta. Det är plottrigt. En del i sjaskig gråskala. På vissa ställen har jag försökt att radera och rita om. Utan att lyckas. Därav alla märkliga skuggningar. Som ett barn som försökt rita av en prinsessa men istället fått det att se ut som en säck potatis med en grisknorr på. Det är livet. Som det varit.


Jag har fortfarande en tendens att teckna som det barn jag en gång var. Men med skillnaden att jag inte försöker sudda ut det som blev fel i andras ögon. Jag färglägger denna prinsessa och förser henne med hur många knorrar som helst. I huvudsak ser jag där ett lugn. Som framtiden ska välkomna och omfamna. En tillvaro utan oro och bekymmer, och tankar som väger tyngre än väl meriterad harmoni. Jag borde inte ha några förväntningar. För att undvika besvikelser. Men å andra sidan..

Vem kan bli besviken av en prinsessa med knorr?

Det är trona, som allt skall bero på!

Min nya drömadress har ett gatunamn som påminner om lugn,ro och lite flärd

Jag har en plan. Uppriktigt sagt har jag ganska många. Men för att åtminstone kunna ro någon av dem i land väljer jag att koncentrera mig på en i taget. Högst två.
Nu vill jag kunna fylla i en flyttanmälan, beställa eftersändning och börja om någon annanstans. Tiden är inne för det. Har nog varit det en längre tid, men allt måste få bero. Tanken har sakta men säkert stiftat bekantskap med viljan och nu har dessa tu gjort slag i saken.
En något större stad, med något fler människor och något större utbud både vad gäller jobb och nöjesutbud. Efter 18 år på samma ort känns det rätt. Här har jag levt, njutit och haft det bra. Nu vill hjärtat att jag lyssnar och vågar ta mig vidare. Nu är jag redo.

När hjärtat talar håller jag tyst och lyssnar

Nu har jag hittat ett drömboende i den stad där jag och min son de närmaste åren ska arbeta, studera och leva. Om jag lyckas få detta drömboende återstår att se, men mitt inre ropar Go go go!
Och det allra innersta brukar ha bra koll på det mesta. Tror man på något tillräckligt mycket, förväntar man sig det bästa blir det oftast så. Som den sanna repliken i Himlaspelet:

                     Det är trona, som allt skall bero på!

Det är både lugnt och långt mellan gångerna

Den skönaste tiden på året

När sommar pågår gör jag detsamma. Jag pågår så mycket att det blir långt mellan gångerna här på bloggen. Inte för att det är brist på ämnen att skriva om. Tvärtom! Det lagras hur mycket som helst, varje dag. Sommaren är den tid då jag lever och lär som mest. Då vill jag finnas och existera med innerlighet i varje sekund. Om det är sol eller regn gör detsamma. Det är ljuset, den ljumma luften, de oändligt långa dagarna som på något sätt smälter ihop med de rosafärgade nätterna som håller både kropp och själ fullt sysselsatt. Sömn blir överskattat. Den hinner inta sin plats under kommande höst och vinter. Både sinne och solkysst kropp blir som en enda stor piggelin, ivrig att upptäcka, umgås, lyssna, se och känna utan att stänga vare sig dörrar eller fönster, utan att dra ner mörkläggningsgardiner, kolla morgondagens väderprognos eller annat vinteraktigt måstigt.
Jag bara är. Och samlar ihop erfarenheter, tankar, upplevelser och historier. Historier som vackert formuleras och sätts på pränt någonstans mellan sensommarens adjö och höstens färgsprakande entré.

Jag har lånat Skalmans mat- och sovklocka

I detta nu frossar jag i allt vad sommaren hör till. Med vänner, morsor, barn och andra nära och kära. Det grillas, letas märkliga recept, solas och det körs en bil utan AC. De korta resorna som lockar fram den lilla turisten inom mig ger mig minnen att bevara för lång tid.
Något schema finns inte någonstans. Den framkallar allergi och hör inte denna tid till. Vid denna årstid är alla vibbar bara goda. Och alla goda vibbar är mina.. En bra stund till!

Njut av den ljusa och ljumma sommartiden. Och krama alla dina nära. Hälsa från mig också!

Vänner och familj. Alla är vi vackra under solen.

Cool kulla i finsk sauna

När ljus och påtaglig värme av sommarnätter stör sömn kan jag efter timmar uppgivet lägga ner förhoppningen om att få dygnets nödvändiga vila. Det röda lilla paradiset har plötsligt omvandlats till en puräkta finsk sauna efter några dagar av exotiskt klimat. Nog är jag en vän av sommar, alltid. Men efter några dygn utan sömn blir man mer än lovligt vimmelkantig! Så lågtrycket är lite välkommet nu kan jag erkänna. Nu vill jag stänga av fläktar, så att husets väggar kan börja knaka i den ton som avslöjar att svalare temperatur är på väg. Nu vill jag sova under regniga dagar och vakna upp som en sommarprinsessa lagom till nästa högtryck gör sin entré. 

Jag får stå ut med en icke utvilad kropp och knopp idag. Jag matar i mig nyttig frukost och ser på morgon-tv. I denna finska sauna utan björkris. Jag skulle lika gärna kunna tända grillen inomhus. Temperaturen skulle ändå inte göra någon skillnad. Jag låtsas att jag är en cool kulla. En trött men cool kulla..

Karma tar aldrig sovmorgon

Inom buddhismen är Karma resultatet av människans handlingar, ord och tankar. Jag tror på detta helt och fullt. Det råder visserligen delade meningar om det behövs en högre stående existens eller en naturlag för att distribuera karma. Men min övertygelse är att det i vilket fall som helst är goda gärningar som genererar god karma, medan onda gärningar frambringar ond karma.
Gör jag något dumt i elakt uppsåt får jag tusenfalt uslare tillbaks. Gör jag något vackert, omtänksamt, snällt och gott belönas jag också därefter.

Jag har gjort mycket skit i min dar! Kära nån, vad jag fått betala. Med ränta. Hög ränta! Men jag har förvärvat dessa straff med helt och hållet egna retmedel. Så där som den ordinära, triviala människan gör. Inom rimliga gränser. Har jag någon gång sårat har det obestridligt återbetalats vid något senare tillfälle - och förtjänade tårar har rullat på min kind. Har jag lurat någon oskyldig själ medvetet har det därefter blivit dubbelt så blåst på konfekten, när jag minst förväntat mig. Har jag i arrogans och naivitet slarvat och rumlat i ekonomiska belägenheter, har det frapperande ramlat in notor högre än Eiffeltornet ner i den lilla kurbitsmålade postlådan . Karma. Sover aldrig.

 Jag har gjort mycket fint i min dar också! Kära nån, vad jag varit kärleksfull, omtänksam, matat änder, tröstat vänner, betalat dricks och lyssnat till dravel för att någon oumbärlig sannerligen vill. Och jag har med varmt hjärta hjälpt nödställda, offrat och försakat både mitt innersta och yttersta för att ärligen vara den goda fén för olycksdrabbade homo sapiens. Insikterna har landat i ett hav av bomull, och när jag suttit där på molnet har lärdomarna tagit sin rätta plats. I första klass. Karma. Sover aldrig.


Det har funnits tider av uppgivenhet. När motvindar regerat i det Härliga Livet. Och de har oupphörligen och illvilligt avlöst varandra. Alstrat ett nystan av ondo och bittert elände. En evighetsrond av hårda slag och utvisningar. Den där berömda evighetsmaskinen som högljutt maler på och tar över det där passabla livet man så innerligt sätter sin längtan till. Jag blev vid en tid i livet van missödet, nederlaget och medföljande bakslag. Karma. Sover aldrig.

Med tid kommer lärdom. Insikter. Ett välkommet lugn. Stormiga vindar vänder. Motigheter omvandlas till framgångar. Törhända inte helt och hållet. Och heller inte helt okonstlat och omedelbart. Men snart så. Har fridfullheten saktmodigt intagit den vindstilla tillvaron. Min tillvaro. Och jag får tillbaka av det goda. För mina goda gärningars skull. Från utvisningsbänken betraktar jag en uppsprucken himmel - som inger både hopp och tro om en existens av sanning och uppriktighet.
Som ett kvitto på att jag tänkt och gjort rätt. Någonstans. Någon gång. Nu får jag tillbaks. Med ränta.
Den goda räntan. Här ska jag stanna. Och Karma får göra mig sällskap när jag tar sovmorgon.
Ty Karma... Sover aldrig.

// M.H

Enormt barfota, lite tjock och lycklig!

Färggrann och nyttig, ungefär som jag

Underbara sommar! Tropiska sommar! Äntligen kan man surra runt barfota, iklädd udda bikini och bara tillåta sig den angenäma latheten när den gör sig som bäst. Som vi har längtat. Länge.
Dessa dagar tillåter jag mig att bara vara, som jag är. Osminkad, smått svettig och oförskämt lättklädd. Som jag antar att de flesta andra också är. Jag har inte ork till annat.
Familj och vänner prioriteras lite extra under solskenet, känns det som. En gemytlig träff med väninnor under gårdagskvällen har lagt sig i ett somrigt minne för att stanna. Uteservering, cava, räkcocktail under bar och blå himmel, och med en temperatur på 31 grader klockan elva på kvällen! Det hade lika gärna kunnat varit på Mallis.
På den sköna vägen hem fotade jag den ståtliga majstången mitt i Leksandsnoret, näst intill midnatt och himlen var lika ljusblå som mitt på dagen.

Majstången i centrala Leksand, sommarnatt 2015

Den gångna dagen har ägnats åt ungefär samma laterier som igår. Fast denna gång med familjen. Barn med kompisar, barnbarn och svärson. En grillbuffé som heter duga. Jag rullar ungefär i samma stil som vilken boll som helst. Det gör inget. Det är sommar. Då får man svettas, grisa och rulla som man vill. Ikväll gör jag det i sällskap med sonen och hans kompis. I sällskap med ett antal fläktar utplacerade runt om i kullavåningen, ser vi Bondfilmer, äter smågodis och blir ännu tjockare.
Det känns bra. Att likt Carola bli fångad av en stormvind till ljudet av ett JAS-plan i denna flygplanshangar. Men det fläktar gott. Och friska, tjocka fläktar är icke att förakta...

Tillsammans sjunger de JAS-planens refräng

Sommaren är kort! Men vem fan är inte det?

Maj månad har hunnit passera. Juni likaså. Liksom den första dagen i juli 2015. Veckor blev till månader. Och jag har, som Du märkt inte skrivit en rad på min blogg sedan slutet av april. Det var då jag med vemod i hjärtat lämnade mitt jobb som skribent och krönikör på Leksandsbladet. Jag var vid den tidpunkten helt övertygad om att jag skulle gå sysslolös tillika sorgsen över arbetslöshet och febrilt sökande av sysslor. Tiden, sekunderna, minuterna, timmarna som blivit till veckor och månader ville något annat. Det sa bara swish! Vilket har varit glädjande. För här har inte vilats, gråtits eller förtvivlats över tillvaron som arbetssökande. Tvärtom! Det var länge sedan jag hade så fantastiskt fullt upp. Med det mesta.
Det är ett heltidsjobb att vara arbetslös. lite mindre betalt än annat bara. Men sysslolös är man inte. Det är ansökningsblanketter, arbetsgivarintyg, verifierings- och aktivitetsrapporter som både a-kassor och arbetsförmedlingar gärna vill ha sig tillhanda. Annars är du körd i det fina system som så vackert har formats i vårt Svea Rike. Byråkrati när den som lever som mest!
Där emellan söks det jobb. På alla möjliga märkliga sätt och ställen. Bara det är en upplevelse. Man både träffar och talar med figurer man knappt trodde fanns på riktigt, man knyter kontakter med folk man gillar, och framför allt så får man erfarenheter man aldrig skulle få via en arbetsplats! På gott och ont. Ibland blir jag hög som ett hus av puräkta glädje. Ibland väldigt kort....fattad.

Att vara arbetslös innebär att man måste vara mentalt stark, ha ett gott psyke och inte minst ett gigantiskt överseende. Tålamod. Med stort T. Inte min starka sida. Men det tar sig. För varje dag.
Att vara arbetslös är en utmaning långt större än politikers ego. Det innebär en prövning vars slutresultat förhoppningsvis visar vägen till framgång. Kanske inte som politiker. Men något annat.

Jag planerar för en annan framtid, någon annanstans. Det krävs ett gäng banankartonger, sopbilar och fysisk träning inför detta enorma flyttlass som ryms i min enkullas-våning!
Dessutom ska jag börja blogga igen. På riktigt. Oftare. För att jag kan.

Så många lediga lata dagar lär här inte upplevas. Det får man när man har ett jobb. Det har inte jag. Än. Men sen. När jag fått ett jobb av någon trevlig chef som fattat vinken med att besvara ansökningar, DÅ kan jag bli ledig. När jag får semester.
Nu jobbar jag som aldrig förr. För en spottstyver. Samtidigt som högtryck och solsken dansar runt utanför min faluröda stuga med vita knutar. Sommaren pågår. Den svenska sommaren.
Det sägs att den är kort..
Men vem fan är inte det?!

Farväl förflutna, välkommen framtid!

Den 21: mars 2013 var det datum som min allra första krönika publicerades här i Leksandsbladet. Jag minns känslan, när jag under flitens lampa i ett smått rörigt kök virades in i känslan av lycka och nyfikenhet inför framtiden. Jag skulle här knåpa ihop en någorlunda kort presentation av mig själv, och samtidigt introducera min tankar och idéer.

Det var en stor ära för mig att bli tilldelad mig förtroendet och därmed få ingå i denna redaktion, som i puräkta och innerlig vilja av kärlek firade de då nyligen fylla 60-åriga Leksandsbladet med önskan om fortsatt framgång i minst 60 år till.

Med stark tro på traditioner har hela tiden målet varit att behålla just dessa som ett fundament, och med stark vilja bereda för utveckling och därmed öppna dörren för nya framgångar.

Leksandsbladet har för mig personligen, som för så många andra kommit att bli en självklar del av det vardagliga livet. Jag fick som nyinflyttad till Leksand för 18 år sedan en snabbkurs i det viktigaste att bära med sig i den nödvändiga kunskapsväskan: Att vårt dagliga bröd givas från Häradsbygden. Att en man i Insjön vars lager kan bistå mig med allt från disktrasor till skruvmejslar är att stoltsera med. Att laget heter Lif. Men framför allt ombads jag att stifta varaktig bekanskap med den ”Den Heliga Skriften. Leksands egen bibel som varje vecka landar i var mans kurbitsmålade brevlåda: Leksandsbladet. En ”veckotidning” i miniformat där bygdens annonsörer i i form av företag, föreningar och privatpersoner uppdaterar oss alla med det mest väsentliga under både vardag och helg. Det kom givetvis snabbt att bli en naturlig del av Leksandslivet. En mysig fåtölj, en kopp te och bladet, förstås. Missade man mot all förmodan att läsa bladet under en vecka blev livet som en kokosboll ett faktum. Så är det fortfarande.

Jag hoppas att jag under de drygt två gångna åren lyckats med det som varit målet; att bidra med skrivna rader för både hjärta och huvud. Att alla kunder och läsare jag mött kan dela känslan av ett lokalt blad som inte viker sig i första taget. Som har en vilja av stål, som beslutsamt och ödmjukt vill leva vidare med öppenhet för utveckling och nya tider.

Det har varit en fantastisk tid tillsammans med både annonsörer, läsare och alla de underbara människor jag fått glädjen att intervjua.

Det har gett mig kunskaper och erfarenheter jag med stolthet bär med mig i framtiden. Jag är dessutom mäkta stolt och glad över att ha fått jobba nära och kärt med mina kollegor, som i både vänskaplig och professionell anda bevisat att motgångar endast kan bidra till styrka och mognad. Jag önskar mina kära kollegor fortsatt lycka och all framgång.

Nu är det april 2015. Det är nya tider. Nya äventyr. Exakt vilka vet jag i skrivande stund inte. Det är ännu ett oskrivet blad. Jag vet bara med säkerhet att det är med ett litet vemod jag skriver denna sista krönika i Leksandsbladet. Men också med känslan av kärlek och en förhoppning om att Leksandsbladet får leva kvar i vår bygd som det genuint pålitliga och starka som det de facto är. Jag vill tacka alla som jag fått glädjen att möta och lära känna under min tid på Leksandsbladet. Kanske stöter vi på varandra igen i något annat sammanhang. Vill Du fortätta läsa det jag skriver är Du välkommen att besöka min blogg:

marinaharliga.blogspot.se

Avslutningsvis skriver jag de ord som jag också skrev i min allra första krönika:

Det är nu hög tid att vända blad. I dubbel bemärkelse.

Kärlek och varma hälsningar

Marina Härliga, skribent

PÅ MENYN: Fantasi och lite soya

Jag minns så väl när de färdigpackade matkassarna lanserades i vårt rike. I inledningsfasen var det mest förekommande i storstäderna, men med tiden blev dessa kassar populära och omtyckta även i övriga landet. För en peng eller fler kunde man beställa mat för två eller fyra, för en vecka eller två.

Det var nyhetens behag som lockade till beställning av dessa, och recensionerna lät inte vänta på sig. De flesta var glada och nöjda, och fotograferade gladeligen sina middagar för att uppvisa de vackra rätterna på både Facebook och Instagram. Oj, vad stort det blev. För en del i alla fall.

För andra rynkades det på näsan och det ansågs vara ett överflödigt och lyxigt sätt att leva för de rika. Och de lata. En påminnelse om det förflutna, där dåtidens experter och proffessorer varnade för det framtida levernet, utan att behöva vare sig lyfta ett finger eller ens tänka själv. Hua!

Framtiden var skrämmande. Redan då.

Jag fann det själv rätt märkligt med att beställa färdigpackade kassar med blandade ingredienser och tillhörande recept. Framför allt retade jag mig på att bara vissa hade möjligheten. Det var rätt dyrt, vill jag minnas. Jag befann mig då, i det som så vackert kallas mellan två jobb – och för sådana som jag fanns inga som helst lyxutrymmen av det slaget.

Det kan minsann resultera i att den finska och korta stubinen i kombination med erforderlig skrivarklåda pruttar ur sig åsikter både ohämmat och indignerat, i form av facebook och- blogginlägg. I frustration är det så kolossalt enkelt att ta till pennan, har jag märkt. Det händer något på vägen, mellan raderna, något som kan liknas vid en mental terapi för en blondin i upplösningstillstånd. Det var väl att sätt att överleva kris och elände i en fas som snart skulle komma att vara över. Men jag tänker på det ibland. För det finns de som idag lever som jag gjorde då. Och vem som helst kan hamna där, när som helst. Du. Jag.

Arbetslöshet och sjukskrivning är inget liv uppe på toppen direkt. Där uppe sitter bara de som köper färdiga matkassar, slår in sanndrömmar i silkespapper och som tar Zlatans volvo-reklam på fullaste allvar. Det sådde ett frö av föraktlig bitterhet, om än bara i lightversion.

Förmodligen var jag jättehungrig när jag vässade pennan och lät fingertopparna vitna mot randigt A4-papper. Jag uppfann helt sonika min egen lilla ”kasse”, i förhoppning om att en del av omgivningen skulle signalera igenkänningsfaktor och därmed skapa någon slags debatt. Om skillnader och orättvisor. Om fattiga och rika. Någonstans fanns förstås glimten. I det som jag kom att kalla de arbetslösas ”A-kasse”.

Innehållet bestod, förutom av omsorgsfullt placerade pantkvitton i botten, också av nudlar och soya. Ibland enbart av soya. Det mest dyrbara var i detta fall ens egen fantasi. Och framför allt förmågan över att vara tacksam för det lilla. Det var den enda fördelen med tom plånbok. Att ödmjukheten och förståelse för människors olika förutsättningar i livet fick ta en vacker plats i mitt förstånd.

Den tacksam- och ödmjukheten sitter som etsad och fast. För alltid.

Det gör fascinationen över dessa matkassar också. Det är säkert bra att de finns. I alla möjliga former. Jag har fortfarande inte testat någon annan matkasse än min egen. Kanske för att jag fortfarande vet att man faktiskt kan göra minst lika mycket av lite fantasi och soya som av något annat. Men framför allt för att jag får packa kassen själv.

I väl mottagen tacksamhet för det lilla...

Det krävs talang för att vara sig själv!

Intressant det där, när en del retar sig på uppdateringar och inlägg på sociala medier med att sylvasst anklaga sina s.k vänner för att inte vara sig själva. Den som lägger fram kritiken är naturligtvis alltid sig själv, i alla lägen! Vore det inte då väldigt enkelt om man såg till att endast ha vänner som alltid är sig själva i så fall? Att man endast omger sig med sådana som aldrig uppgraderar sin integritet, som väljer att lämna ut sitt privatliv, och som alltid, i alla lägen är så uppriktigt sig själva att man inte förstår innebörden av självbevarelsedrift. Då slipper man ju ens bekymra sig över eventuella amatörskådisar som uppenbarligen äter upp de sanna och uppriktiga filurerna. Och när är det egentligen man inte är sig själv på sociala medier? Eller ute på krogen? På jobbet? I livet? Är det när man håller god ton fast man egentligen vill gråta? Är det när man visar ett leende istället för att visa sin innersta sorg? Är det när man fokuserar på att vara positiv och för att bjuda omgivningen på en skopa humor istället för att gräva upp gravar och leta lik i garderober? Om jag alltid skulle vara mig själv på Fb skulle jag knappast tillåta vare sig integritet eller visdom regera i mitt liv. Det krävs en enormt stor talang för att klara det. Dessutom skulle det bli outhärdligt! Inte minst för Dig, kära läsare. Att påstå att man alltid är sig själv i alla lägen är att sikta mot en Oscar för bästa skådespeleri, vilket i sig ger god anledning att i skön ironi "gilla" dessa påståenden.

Jag vet när jag är mig själv. Jag är t.ex helt och hållet mig själv när jag sitter och skiter! Men jag vill av både integritetsskäl och av respekt för min omgivning, undvika att lägga ut en bajs-selfie. Helt enkelt för att jag vägrar att vara mig själv på Fb...

Platåskor & Laserblick

Jag blir lika förvånad varje gång, i sammanhang där människan påvisar sin enorma brist på mognad. Första gången jag upplevde känslan var någon gång i slutet av 70-talet. Då stod jag i ett hörn av en trist betonggrå skolgård, iklädd en klänning som min mor sytt av blekta, överblivna lakan. Håret var bångstyrigt lockigt, och på fötterna bar jag det som ansågs vara trenden för året; platåskor – åtskilliga och flera centimeter högre än mitt redan underhaltiga självförtroende.
Det var min första dag på den nya skolan. Jag kände ingen. Och ingen kände mig. Vi känner inte varandra än idag, när jag tänker efter. Trots att vi spenderat en otalig mängd timmar tillsammans med fluortanter, magistrar, rastvakter och andra smartskallar.
Att stå där i hörnet och bli uttittad fick mig att förstå djur i bur. Det var en känsla obeskrivligt vidrig. Ett 30-tal Date-parfyrmerade och page-friserade mini-donnor stod i samlad skara för att beskåda den ”nya” som kommit till klassen. Min blick stod som spön i backen. Deras närmast likt laserstrålar som illvilligt skar genom ord-förgiftad luft. Man kunde ta på den. Jag vet. Jag gjorde det flera gånger. Jag har gjort det flera gånger sedan dess.
Jag minns inte hur jag tog mig ur denna situation av förnedring och elände. Jag vet bara att det har satt sina spår. Att jag i mitt undermedvetna fortfarande kan höra små fraser av elakheter. Där blekta lakan var en fattigmans balklänning, frisyren direkt hämtad från pudlarnas eget gemak, och platåskornas klackar skulle minsann jämnas med marken snabbare än tårar hinner torka.
Det tycktes var en evighet av panik, och en längtan efter en praktfull frihet. Den dagen jag fann denna frihet, denna plats av lugn och ro, skulle de tuggummi-doftande klippdockorna minsann få behålla sina ståplatser, med skillnaden att de skulle få betala dyrt. Och applådera stort. Väldigt stort.

Jag bytte skola fyra gånger under låg- och mellanstadiet. Jag bytte klänning, frisyr och skor varje gång också, men inget tycktes hjälpa. Jag var menad att vara någon att titta på. Det skulle ta några år, ett antal terapeuter och ett gäng sömnlösa nätter innan jag förstod hur jag skulle göra något konstruktivt och positivt av det. Det skulle dröja ännu längre innan jag insåg att människors blickar inte alltid betyder illvilja och elakhet.

När ”publik” hopar sig idag, kan jag le och berätta en historia. Jag kan möta laserblickar med ett avväpnande leende och jag behöver definitivt inga skor med hög klack för att undvika känslan av förminskning. Jag har tagit det onda och allvarsamma, sytt om det till en ny balklänning och ignorerar mörka tankar i den mån jag nu förmår, även om jag då och då fortfarande får jobba på självkänslan. Men det händer att jag blir förvånad än idag. Att jag kan ta på den där påtagligt tunga luften. Jag tror det är vid de tillfällena när jag stöter på några ur den där 70-talspubliken, dessa livlösa föremål som fortfarande bär sina pagefrillor, tuggar toy och som inte har förmågan att skilja på rätt och fel. Som inte förändrat ett dugg i sitt beteende, som står kvar på skolgården och stinker Date-parfym. En misslyckad liten skara försedda med samma laserblick som då, och som enfaldigt och imbecillt förvägrar insikt och mognad.
Det är då jag upplever den där betonggrå skolgården igen. Fast med skillnaden att jag idag lyfter min blick. Och jag ler.  Och frågar om man behöver låna ett par platåskor...

DREAM ON!

Jag blev redan i unga år kallad ”drömmare”. Inte minst av min far, som vid många herrans tillfällen försökte få mig att snegla mer åt den stundtals bistra verkligheten, vilken bestod i långa nattskift, plättä i dosa och skit under naglarna. Det fanns inte på någon karta att det lilla blonda yrvädret skulle komma att ägna sig åt vare sig skådespeleri eller förställa både sin dialekt och röst i någon knastrig transistorradio. Det var inte genomförbart att nå mål som var längre bort än Valsverkets skränande traverser.

Drömmare fick en negativ klang, således bidrog den också till en, för min far, oväntad effekt. Jag ignorerade hans märkliga syn på drömmar. För mig blev nämligen dessa nödvändiga för att överleva tristess, och dagdrömmarna kom att bli mina bästa vänner. Det är de än idag. Och jag jobbar inte som traversförare. Det kanske jag hade gjort om jag inte tillåtit mig dagdrömmeri? Tanken har slagit mig så många gånger. Varför en del tycker att drömmar är så negativa. Varför en del inte kan inse att drömmar faktiskt går att förverkliga. Och de få som inte genomförs i verkligheten, har ju ändå funnits där till någon nytta i alla fall. Jag googlade på ordet dagdröm. Jag log många gånger under tiden jag tog del av vad jag fann:

”En dagdröm är en fantasi som upplevs i vaket tillstånd till skillnad från drömmen upplevd under sömn. Dagdrömmar består oftast av trevliga tankar, förhoppningar och ambitioner.

Det finns många olika typer av dagdrömmande och forskare har ännu inte lyckats komma överens om någon specifik definition av vad en dagdröm är. Dagdrömmande ses ofta som en lat, icke-produktiv syssla, ett tidsfördriv, men dagdrömmande kan vara konstruktivt i vissa sammanhang. Det finns många exempel på människor i kreativa och konstnärliga yrken, såsom kompositörer, författare och filmskapare, som har utvecklat nya idéer genom dagdrömmar. På samma sätt har forskare, matematiker och fysiker utvecklat nya idéer genom att dagdrömma om sina ämnesområden. En person i dagdrömmande tillstånd kan ibland se frånvarande ut; en tom blick som inte är fäst på någon speciellt punkt och kan därmed vara svår att få kontakt med.Eftersom vi oftast inte tänker på att vi dagdrömmer är det en omedveten och osynlig del av våra liv. Forskare som försökt mäta omfattningen menar dock att vi kan dagdrömma upp till 20-30 procent av vår vakna tid. Dagdrömmar kan vara sekundsnabba men även vara flera minuter. Ofta kommer de som en blixt och därför tänker man inte på att man dagdrömmer och kommer heller inte ihåg det efteråt. Av denna anledning är det också svårt att göra vetenskapliga experiment på dagdrömmar – de går inte att tvinga fram eller blockera.”
Källor: Wikipedia och alltomvetenskap.se



För mig personligen är dagdrömmar nyttiga, sköna, avkopplande, nödvändiga och sällan sanna, men bidrar med styrka för att utstå just sanningar och verkligheter som inte alltid är vare sig enkla eller roliga att uthärda.
Drömmar är för ensamstående närmast ett måste för att inte glömma tvåsamhetens små mirakel & under. Jag drömmer ofta..och mycket! Om det mesta..för det mesta.
Där finns inga gränser och ingen som sprider ut sina åsikter och sätter käppar i hjul. Det finns inga som helst konstigheter, tvärtom talar alla samma språk, kommer alltid överens, begraver svartsjuka och dåligheter under stora berg av röda rosor. Där skiner alltid solen och fåglarnas kvitter överröstar demonernas dånande kör, och inte heller finns där några begränsningar eller fördomar. Alla bara är och låter allt vara som det är.
Man hånglar, fumlar, stakar sig, ramlar, reser sig, begår några misstag, glömmer och förlåter.
Framför allt kan man förföra vem man vill, vakna upp där man känner för, och lyckligtvis ångrar man sig aldrig heller. Ingen ångest någonstans, man är bara nöjd och stolt över sina val och kan tänka sig att göra om allt hundra gånger igen!
Drömmen är ett fantastiskt Land, och ikväll går jag bokstavligt talat till sängs med Johnny Depp! Han kommer inte heller att ångra sig...

Söndagskonferens

Nu för tiden är söndagarna de dagar man får göra allt det där man inte hinner i veckorna. Vanligtvis brukar jag låta just söndagar vara den där dagen man är värd, dvs man får ligga kvar i sängen och ömka sig över de åkommor och effekter man ådragit sig från lördagskvällen. Men med ett jobb mellan nio och fem är det lätt att inta soffläge när man kommer hem, vilket medför att dammtussarna passar på att samla ihop till storkonferens med tillhörande efterfester.
Det blir med andra ord en dag som suger. I dubbel bemärkelse.
När saneringsarbetet väl är verkställt och genomfört, kan undertecknad i lugn och ro inta tankarnas lugna vrå. Där rumlar de runt; verklighet och drömmar, frågor och en del vaga svar.

Människan är att beundra för alla dess olikheter. Hon ger och tar med olika förutsättningar, Lever som hon lär och vill, och är i alla sammanhang ett med sin omgivning, vare sig hon gillar det eller inte! Det är Livet som ter sig så.

Just idag är min dag i Livet hämtad direkt från den Kärleks-röda paletten.

Med sikte på ljus framtid under en molnfri himmel, med en väderprognos som spår medvind och behaglig temperatur, kan det inte bli annat än värdigt och rikt.

När solen under längre tid vilat bakom moln, är det äntligen hög tid för öppna fönster och dörrar, ljuvligt fågelkvitter och en och annan schlager-refräng.

För det är precis så som Livet ter sig.

När undergång, sorg och elände guidat en i förvirringens näste, när uppgivenhet är Din bästa vän och den enda förhoppningen står till uppvaknandet ur mardrömmarnas land, när modet att släppa taget om det förflutna tar plats i förnuft och själ, det är då man känner samtliga Livets färger.

Att dom alla utgör en liten del av vad som är sann Kärlek för varje steg man tar på denna jord.

De stängda ögonen öppnar sig, de mörka färgerna bleknar till slut och ödmjukhet blir till ett Livets faktum. En lärdom att bära med sig och förvara i sitt minne av visdom. Kanske mörknar det igen. En dag när prognosen påvisar motvind och kyla, molnigt och grått.

Då ska jag minnas att människan är att beundra för alla dess olikheter. Att hon ger och tar med olika förutsättningar. Och jag ska minnas att det är så som Livet ter sig.

Kanske är detta inte alls en dag som suger...

Rökstopp!

Admirabel. Det är ett vackert ord. Trivial är ett annat. Två ord. Motsatsord, som båda beskrivande klär den outrannsakliga människan. Gåtfulla, konstiga, charmiga och unika. Vi är på något sätt allt på en gång. Jag kan både ligga och sitta i timtal och klura över hur vi människor är funtade och konstruerade. Och varje gång kan jag konstatera att vi verkligen är både helt fantastiska och fullständigt urknäppa varelser. Fast oftast är vi väl rätt så underbara, hela bunten.

Det är kött och blod, känslor och tankar, hjärnbalkar och slående hjärtverksamhet. Vi är varandra väldigt lika i mångt och mycket. För att inte säga i allt.

Godtrogna och lättlurade är vi också! Vi går faktiskt på det mesta. Tror gott om allt och alla. Och det är ju bra. Jättebra. Men ibland övergår denna naivitet till oförtjänt straff i alla möjliga märkliga former. Man lär sig av sin misstag. För det gör vi underbara och konstiga människor. Vi lär oss snabbt. Rutiner, beteenden och vanor etsar sig fast likt en motbjudande schlagerdänga.

Har vi en gång lärt oss något så sitter det där. Vare sig det är bra eller dåligt.

Jag har gjort mycket bra i mitt liv. Oj, så mycket bra saker jag gjort. Jag har gjort dåliga också. Fast inte lika många dåliga saker som bra. Det är en positiv tanke. Den bör rimligtvis gälla alla. Har jag i alla fall fått för mig. Jag har blivit lurad till månen också. Många gånger. Inga enkla biljetter där inte. Det har varit tur och returresor, återvändsgränder, rondeller och vip-sits på bimbotåget mot den rudimentära blondinförläggningen, där man i dumdristighet tillåter sig förföras av både jävelskap och idioti. Första gången jag valde den resan var jag bara 13 år fyllda. Jag hade just besökt biopremiären av den första Jönssonligan-filmen, i sällskap med en fjortiskompis vars framtoning bestod i cool kulla-attityd och revoltfasoner. Uttrycket ”lysande, Sickan” var vid det här laget en naturlig del i vårt tonårsdravel, där vi smög i mörka gränder, mot en avsides plats, och tog upp en liten ask som det stod Prince på. Det fanns inget rojalistiskt eller magnifikt med det där paketet över huvud taget. Det ingick bara i någon slags tro på att övergången till vuxenvärlden inkluderade dessa papperspinnar. Det var ju riktig fränt, det där. Koboltblå i ansiktet och med nikotinproppad hals skulle här stoltseras likt en drottning på väg mot de mognas värld. En väldigt rökfylld värld. Det stals en-kronor och 25-öringar ur farsans parkeringspengagömma i Ford Escorten, det smögs till bensinmacken där man med irrande blick förklarade för kassafarbrorn att mamma skulle ha cigaretter. Varför man nu ens nämnde det?! Den gubben fattade väl ändå hur sanningen egentligen såg ut. Men på den tiden var det helt ok. Det fanns vare sig åldersgränser eller förbud mot tobaksinnehav. Det var bara att röka på. Hur som helst och när som helst. Som 13-åring var man ju fullt medveten om riskerna och dessutom helt tonårssäker på att man faktiskt kan sluta med rökningen när man vill! Och det skulle jag göra någon dag. Någon gång. Och den gången är nu.

Det tog ca 34 år för denna människa så admirabel, trivial, gåtfull, konstig och unik, att komma till denna allvarsamma stund av beslutsamhet. Jag vet inte vad det var. Men något i blondinens själ signalerade en uppmaning av förnuft och mannamod. Tanken på ett rökfritt liv har passerat många gånger genom åren. För en rökare är, tro det eller ej, kära icke-rökare, fullt medveten om både risker och faror. Men den mest väsentliga uppmaningen till rökstopp, är den som kommer från rökaren själv. Mitt beslut. Min plan. Min strategi. Min vilja. Ibland kommer insikten snabbt. Ibland tar det uppenbarligen lång tid. Men det är min tid. Mitt liv. Mitt beslut. Och än så länge fungerar det.

Tonårstjejen finns visserligen kvar i en del av mig. Hon längtar efter de stunder där nikotinet fick bli belöningen i alla möjliga sammanhang. Men 47-åringen ler och belönar sig själv med andra saker idag. T.ex. en azurblå klänning och ett paket tandblekning! Det är en knäpp men rolig belöning. Det har bara gått ett par veckor sedan jag tvärt upphörde med cigaretterna. Jag hinner få återfall. Jag vet. Men jag har redan intagit vanan, rutinen och beteendet som en icke-rökare. Faktum är att dessa rutiner har etsat sig fast likt en motbjudande schlagerdänga.

Jag sjunger gärna med i den refrängen, Den går nämligen i dur. Och jag tror mig i verserna höra grabbarna i Jönsson-ligan också: Lysande Sickan. Lysande...  

Från Farmen till Charmen?

Jag har alltid haft ett stort intresse av att titta på dokumentärer av olika slag. De s.k. doku-soporna, som jag kallar dem, är inget för mig. Här handlar det uppenbarligen främst om att gå bakom ryggen på varandra, ägna sig åt förtal och psykisk terror. Här kretsar allt runt uttrycket ”sitta säkert”. Tävlingarna går tydligen ut på att kamma hem storkovan genom ovan nämnda beteenden, och det tycks inte bekomma någon av de medverkande hur urbota korkade och dumma de framstår i tv-rutan, så länge uppmärksamheten för en till kvällstidningarnas feta rubriker och en festinbjudan av Bindefeldt. Här lär vi våra barn att aldrig mobba eller vara uppsåtligt elaka på något vis, och så räcker det med att slå på Farmen, för att upptäcka att vuxna i sin gränslöshet skall slå hål på den fina uppfostringstaktik man försökt förmedla till sina barn.
Det finns de som ser detta i rent underhållningssyfte förstås, jag vet, För att det är både spännande och roligt. Det får man väl tycka. Det tycker inte jag. Min strikta moral förbjuder mig att låta mig roas av ren dumdristighet. Ska jag se något på tv ska det vara något som bidrar till lärdom och kunskap. Det får gärna gynna skrattmusklerna också, och då i huvudsak av sann humor. Jag föredrar hellre gamla Monthy Pyton och Killing-gänget än en oduschad bittergök från trakten av inskränkthet. Med andra ord; något som inte inkluderar illvilja och stickord.
Man tycker och tänker olika. Kanske har denna åsikt frodats sedan barndom där allt annat än harmoni styrde under skolgång. Där mobbing var en daglig ingrediens i tillvaron. Så kan det vara. Att försvaret triggas igång av dessa program innehållande manér av obetänksamhet.

Det skulle vara roligt att se ett program som går ut på att vara snäll. En tvärtom-serie, där den som är minsta illvillig åker ut på tre röda. Och den mest ärliga och empatiska vinner hela den halva miljonen. Naiva tanke. Det skulle förmodligen bli ett program som gick i graven snabbare än ljusets hastighet. Det är tydligen något i människans behov som lockar till sig en dos av det samvetslösa och hätska. Det är enkelt att sitta i sin korgstol, hånskratta och känna sig kunglig över goda råd - och spy ur sig åsikter, när man själv sitter hemma i tryggheten med chipsskålar och vitlöksstinkande dip. För åsikter har alla om dessa tävlingsprogram. De är engagerande. Har jag märkt. Själv sitter jag som en fågelholk när omgivningen talar om Hollywood-fruar, bönder och Paradise Hotel. Jag vet knappt vem som är vem i vilken såpa. Eller om de ens finns på riktigt! Jag är inget fan av de tecknade vuxenserierna heller, men efter att ha tagit del av dessa såpors innehåll, förmedlade av väl insatta åskådare, ser jag gladeligen på både Simpsons och Family Guy. Jag skulle tro att dessa tecknade karaktärer är mer av sunt förnuft än någon av de guldprydda tanterna i LA.

Igår såg jag Trolljägarna. Av en slump hamnade jag i detta och var i kast med att byta kanal när Robert Aschberg plötsligen river tag i en herre vars nättrakasserier drabbat en mängd oskyldiga. Det är både ofattbart och skrämmande på samma gång. Att de finns de som satt i system att förstöra för andra, där man i sin osynlighet tar sig rätten att krossa medmänniskors tillvaro. Att program som dessa ens ska behöva sändas är fruktansvärt! Men tyvärr nödvändiga och viktiga.
Men sociala medier behöver överlag faktiskt inte i alla lägen vara något negativt. För mig personligen har det snarare gett glädje i möten med människor från mitt förflutna, som jag förmodligen inte skulle hittat annars. Jag vill någonstans tro att det goda övervinner det onda. Och att majoriteten av jordens befolkning faktiskt är vanliga vänliga själar, begåvade med kärlek och värme. Det väcker ännu en gång idén om ett snäll-program.
Från Farmen...  till Charmen?

I ljusblå godtrohet vill jag därmed inbilla mig att de flesta av oss faktiskt skulle ”sitta säkert” i den lördagsunderhållningen..