Att recensera en recensent..

Att recensera musik, film, böcker och tv-program är säkerligen ett rätt roligt jobb. Att få sitta och tycka och tänka, sprida ut sin högst personliga åsikt och med egotrippat sinne försöka smeta över ordbajseriet på stackars oskyldiga läsare som inte ens bett om vederbörandes väl formulerade bullshit!
Hur kan man ens komma på idén att recensera något som uppfattas så olika, som är så individuellt?!? Och vad vill man egentligen uppnå?
Jag tror att det i första hand handlar om att framhäva sig själv som en liten mini-stjärna på en djupblå backdrop, ett litet rop på uppmärksamhet där det sällan handlar om att framställa någon annan i ett behagligt och välförtjänt ljus. Det verkar snarare vara en tävling mellan recensenter att skriva så elakt och välformulerat som möjligt. Ett sätt att påvisa sin kunskap i skriftligt uttryck som ersätter ens tidigare misslyckanden inom såväl musikbranchen som något annat där varken aura eller begåvning räckt till.

Det värsta med dessa självutsedda Viktig-Pettrar är att man indirekt trampar läsaren/lyssaren/tittaren på tårna och på fullaste allvar utser oss till de riktiga "nollorna" som tillåter oss att köpa en skiva med musik som enligt denne inte är värd en sekunds uppmärksamhet. För att underminera mer därtill tar man sig dessutom friheten att massakrera artister rent personligt också, som en liten extra påminnelse om vilken makt man faktiskt besitter. Det tillhör sällsyntheten att en recensent med full betalning faktiskt skriver något som vi "vanliga" kan hålla med om. Det som belyses under positivt sken är oftast något man har svårt att vare sig förstå eller ta till sig. Det ska vara så märkvärdigt som möjligt.

Det finns olika grupper och personligheter som lyckats få en taskig relation till just recensenter, ända från begynnelsens tid. Antingen är det personkemi som skurit sig under någon kändisfest eller så är det helt enkelt den berömda avundsjukan som håller ett fast grepp om inkompetensen.
De artister, skådisar och programledare som sågats lär aldrig få någon revansch i form av snälla omdömen på kultursidorna. Revanschen får dessa turligt nog genom oss "nollor" som köper och följer celebriteternas alster i sant intresse och uppriktig beundran.
Jag skulle i ärlighetens namn aldrig våga presentera mig som recensent till yrket. Jag skulle hellre påstå att jag var kommunikationsansvarig på SJ och inte skämmas hälften så mycket för det!

Att recensera verkar vara den sista utvägen till smärre framgång i djävulsbranchen. Med tanke på mitt lilla utspel här ovan så kanske jag borde börja recensera recensenter och därmed få lite nya vänner.
Som inte är någon smakdomare ;-)