Berörd till tårar och påmind om det vackraste.

Det finns vissa bloggar jag följer mer än andra. Inredning står som nummer ett på intresselistan och visst hämtar jag både idéer och inspiration från en del av dessa.
Men jag är också en melankolisk och sentimental människa, intresserad av allt som berör på djupet av mitt hjärta, inte minst andra människors livsöden som känslomässigt och insiktsfullt väcker mitt förstånd.

För ett antal år sedan, när jag jobbade på Sveriges Radio, hade jag förmånen att få träffa en lång rad av artister och skådespelare som jag i uppriktigt intresse intervjuade. En del möten etsade sig lite extra i hjärtat och finns kvar i minnet för alltid. Sen finns det också möten med en del artister man gärna glömmer.
Ett gäng som jag vill minnas omtalades som att vara lite svårintervjuade med divalater som skulle få en reporter att vilja byta yrke, var enligt ryktesvägen Mando Diao.
Med min självkänsla och totala avsaknad av nervositet tog jag mig tveklöst an det här gänget när man var hemma på semester under en omfattande världsturné. Men jag var beredd på ett tufft jobb.. Förgäves!
Sällan har jag haft så kul under en intervju!

Inte så långt där efter kom Sugarplum Fairy att få sitt stora genombrott och deras musik spelades till min glädje ofta i "Centralen" där jag huserade som programledare. Även fredagseftermiddagarna kom att falla på min lott och dessa sändningar skulle i huvudsak innehålla allt av nöje och musik. Jag bjöd in Sugarplum Fairy på ett besök i studion där jag antar att man förväntade sig en helt vanlig intervju. Så blev det inte.
Jag valde istället att låta medlemmarna tävla mot varann i Dansbandskunskap!
Helt enkelt för att komma ifrån alla vanliga frågor och göra något kul och annorlunda =) Det visade sig vara ett lyckat val.

Med humor och inlevelse tävlades det i att kunna dansband och deras låtar, att sjunga med i refränger man kunde och det var häpnadsväckande att samtliga grabbar var ena jävlar på både Vikingarna och Thorleifs!
Att bjuda på sig själva ingick på något sätt i deras sätt att vara. omedvetna om det eller ej. Dom kom sedermera att bli några av mina favoriter vad gäller intervjuobjekt och studiogäster.

Jag lyssnar och njuter av båda dessa band fortfarande. Jag bläddrar gärna i minnesarkivet och ler stort. Däremot falnar glöden och mitt leende något, efter vetskapen om en av medlemmarnas Livsöde.
Denne unge gentleman Christian Gidlund, som efter en längre tids sjukdom fått sin dödsdom.

Trummis i Sugarplum Fairy, en taktfull herre i dubbel bemärkelse som jag minns från våra möten som en klok och humoristisk man. Som sjöng "Till mitt eget Blue Hawaii" för kung och fosterland. Och som ville förlänga intervjutiden för att få sjunga fler dansbandslåtar i tävlingssyfte =)
Alla killarna i bandet utstrålade trygghet och humor. Sköna killar.

Jag önskar att jag då hade vetat att Christian faktiskt är journalist. Att han också är en jävel på att skriva med formuleringar och en känsla som för en till Sanning och Kärlek när den är som naknast.
Idag följer jag honom i hans tankar och skrivna ord som landar i hjärtat för att stanna för evigt, inför den orättvisa död som väntar honom, i slutskedet av hans cancer.
Hans sätt att beröra och påminna om det Vackraste vi har är oslagbart och jag är innerligt tacksam för varje inlägg han skriver. Hans inlägg kommer även att komma ut i bokform under kommande vår.

Av hela mitt hjärta kan jag rekommendera Dig att följa Christian på ikroppenmin.blogspot.se
Så att Du på så sätt förstår att Livet är det Vackraste och mest sköra vi har...
Själv kan jag i bakgrunden höra "Mitt eget Blue Hawaii" när jag läser hans känslosamma rader..