När det är som värst drömmer jag som bäst!

Antingen tar uppgivenheten över eller så låter jag tristess och hopplöshet förföras av gediget pysslande för att komma på bättre tankar och möjligen också en skönare känsla.
Man lurar på något sätt sitt ledsna sinne på det förväntade ovädret och målar upp en sol som lyser upp en framtid man ännu inget vet något om. Där i ligger problemet.. att framtiden upptar allt för mycket av mina tankar. Nuet är en utmaning. Det som varit är lätt att sakna, framtiden är värd att längta efter medan nuet inte uppskattas särskilt mycket därför att tankar och känslor är någon annanstans. Överallt men inte här!
Och inte nu!

När detta konstaterande står klart är det inte att undra på att Nuet är det mest besvärliga att Leva i och med.
Det är inte konstigt att man hamnar nånstans mitt emellan en Verklighet som varit och en Framtid av drömmar, som förhoppningsvis skall slå in.
Det är märkligt att när jag upplever det som allra värst tillåter jag mig att drömma som bäst. För mental överlevnads skull. Som en slags påfyllnad av energi till en själ törstande efter lugn och ro.
Uppgivenhet ligger på botten, likgiltighet på ytan, viljan vilar och lusten sover lång middag idag. Men jag chansar på övertygelsen om att Nuet nånstans tar tag i mig och visar mig Livet som det verkligen är.
Just nu lite hopplöst i det större perspektivet, lite uppgivet vad gäller framtiddsutsikter som jag ändå inte kan göra så mycket åt..just nu. I övrigt 24 plusgrader i hemmet, brinnande stearinljus, en son som glädjer, en nyligen avnjuten middag och en rätt så behaglig fåtölj samt en gnistrande skål fylld med polkagrisar.
Det är mitt Nu. Det är mitt Liv.
Jag låter det vara så..... Tills Framtiden vill något annat.