Det är för få bögar och kvinnfolk i hockeyn!

Slog upp min blå denna 10:e dag i oktober efter många välbehövliga timmar av sömn, slog på text-tv för en snabb och enkel uppdatering av det viktigaste i nyhetsflödet. Jag tyckte mig vara väl utsövd men då den största rubriken fick ett fast grepp om min uppmärksamhet blev jag med ens trött igen:
"LIF  ber kommunen om 25 miljoner"..

Det är något speciellt med Leksand. Som ort. Som boplats. Som invånare. Leksand är något att vara stolt över, vilket jag från hjärtat är från första dagen jag satte mitt bo invid vackra Siljan. Jag har alltid förespråkat denna lilla stad som en av de vackraste vi har i vårt avlånga land. (Se mitt blogginlägg från den 5:e sept, En hyllning till Dalarna).
Som nyinflyttad och helt ovetande om ortens traditioner vad gäller kultur och sport, lär man sig snabbt vad som är väsentligt att bära med sig i kunskapsarkivet. Det fick jag personligen erfara då min dåvarande sambo var involverad i både musikliv och hockey. Jag är en komplett nolla vad gäller sport, inte minst hockey. Totalt befriad från intresse av det som för mig framstår som obegripligt flängande runt en svart liten sak, dessutom på en hal is, vilket väl ingen normal människa vill befinna sig på. Det tacklas och halkas, tänder och handskar far som projektiler i arenan och jag kan tillstå mig att erkänna att jag ibland inte kan urskilja skillnaden mellan boxning och hockeymatch. Vi är några individer i denna Värld som inte begriper bättre. Men jag har vett tillräckligt för att respektera andras intresse och hängivenhet till sporten. Min avundsjuka gör sig påmind ibland när jag ser hur blåvit-klädda supportrar roar sig i en sann gemenskap och glädje i en stämning så god att det är till lycka även för omgivningen..ibland.
Till en början uppskattade jag att bli introducerad för detta återkommande evenemang i dåtidens Ishall (innan Tegera byggdes). Det rådde en känsla och kompis-anda jag aldrig tidigare tagit del av och trots mitt ointresse för sport slutade det med att jag blev en av alla i den upphetsade publiken som åt varmkorv, skrek och hejade på både gott och ont. Jag lärde mig t.o.m vad vissa av spelarna hette, något mina vänner chockerades av då jag knappt visste vad ens krocket innebar!
Med tiden insåg jag att denna ort levde upp, för och med hockeyn. Folket åker långväga, troget och hängivet, bidrar till positiva delar som får Leksands affärscentrum och krogar att överleva. Sägs det. Jag har trott på det. Länge. Men inte längre.

Min vaga intresseglöd falnade med tiden då min "mognadsprocess" inbjöd till att se även den "andra sidan"..
Där i fanns motsatsen till allt jag fått mig tilldelat i lärdom och kunskap i positiv mening. Det finns nämligen en slags attityd hos LIF, både spelare och ledning, som skiljer sig något från oss vanliga, dödliga. Det är "Vi" och så är det "Dom"..
Av någon outgrundlig anledning har man präntat in i ortsbefolkningens hjänbalkar att boende och ort inte skulle vara någonting om inte LIF fanns. Att LIF skulle vara det givna och självklara för ortens överlevnad och vidare existens. Det är en cliché sedan lång tid tillbaka och är så pass intjatat och undermedvetet påtvingat att man verkligen har övertygats att så är fallet. Kanske var det så för länge sedan. Det är något annorlunda idag. Inte minst med tanke på att laget en gång tiden var ett elitlag. Tiderna förändras.
Men dessvärre inte jargongen och inställningen om oumbärlighet och ett överflöd av självkänsla som betonar vilka som är The Stars of the Village.
Detta kan tyvärr resultera i att vi som inte har något större intresse för hockey heller inte känner varken tillit eller förtroende. Jag understryker gärna ännu en gång att jag inte besitter världens bästa kunskap om sport och dess ekonomi, men jag är utrustad med några hjärnceller som tydligt påvisar uppenbara brister hos ledningen som inte lyckas med vare sig ekonomi eller tillräckligt goda spelare för att återta sin plats i eliten.
Mig veterligen har det hattats med spelare från både när och fjärran. Man köper och byter, kastar pengar i sjön och inbillar sig att grabben med det stora, fina utländska namnet ska bli räddningen och ta laget tillbaka.
Det skiter han uppriktigt fan i.. han får sin lön, gör en halvhjärtad insats och drar hem.
Det finns också en hockeyskola här..och ungdomar redo att slita av hela sitt hjärta för LIF. Det dräller av unga hockespelare här! Vad händer med dessa?? Går dom i den förgäves endast för syns skull eller rent av för att "säljas" bort till nåt annat skitlag?! Låt dom istället stöpas i en form av vett och etikett i inledningskursen för att sedan ge dessa chansen att ta tillbaka LIF på kartan igen. Jag har fått för mig att en Leksandsbo spelar med hjärtat. Inte med plånboken..

Nu vill man ha 25 miljoner kronor av kommunen. Helst igår. För att "minska på driftskostnaderna" som det heter. Man vill sänka notan på elen bl,a, Vilket kräver ombyggnation för ett antal miljoner.
Är det hockey eller lekstuga vi pratar om här? Minska driftskostnaderna?!?!
Hur vore det om man till att börja med sänkte lönerna? För både spelare och de ansvariga. Mina tankar går också till de föräldrar som i vått och torrt ställer upp för laget helt ideellt, sliter som djur för att bidra med en liten del av det nödvändiga.. Dom får inget i lön.,
Det är ett märkligt tänk vad gäller LIF men framför allt ett irriterande uselt sätt att hantera problem som ju aldrig tycks försvinna i denna mansdominerade värld som vill ge intryck av att ha full koll och en fantasitanke om att allt går åt rätt håll. Inte med de metoder man har idag. Man har fastnat i enkelriktat läge och man kör allt för stor bil för att klara av en u-sväng.
Då jag som medborgare nu ingår i pengagivande har jag nog på fötterna för att uttrycka mig rakt och resolut:
Hockeyn vore ingenting utan oss ortsbor heller! Det behövs nytt tänk, lite mer av ödmjukhet och en förändrad inställning. Som ser och tänker ur ett annat perspektiv och som också finner märkvärdigheten i detta som minimal. Där kostym, slips och höga löner inte avgör framtiden för LIF, Där prestige omvandlas till empati och intar folkligheten till sitt hjärta. Där manlighet inte nödvändigtvis är till räddning alla gånger.
Kära LIF-gubbar.. Jag tror bestämt det är alldeles för få bögar och kvinnfolk i hockeyn, som kan bistå med uppslag och idéer Ni aldrig varit i närheten av men som förmodligen skulle få varken spelarna eller ekonomin att någonsin hamna under isen..
Av mig kan Ni få 25 spänn. Om Ni sänker lönerna och kör fair play ;-)