Jag svär som fan när jag städar!

Man vet vad som komma skall. Den där känslan av att kunna andas ut och få uppleva tillfället där rena dofter bjuder till känslan av väl utfört arbete. En frihetskänsla i kombination med stolthet där man ger sig själv extra poäng och tillåter sig att känna sig både duktig och nyttig.
Det är känslan efteråt, vill säga. På vägen dit är det minsann inte riktigt lika roligt. Åtminstone inte i min Värld, där pedanteri är enda orsaken till denna påtagligt måstiga syssla.
Det krävs uppladdning och lust, vilken för det mesta ligger väl dold bland mer inspirerande göromål. Att skriva är roligare och inte fullt så fysiskt krävande. Jag får skylla mig själv!
Det står pinaler överallt! Jättefint att titta på... men att damma..?!
Magnus & Brasses "Svordomsvisa" framstår som en vacker psalm i jämförelse med det vokabulär jag nyttjar i dessa stunder! Av den anledningen ser jag därför till att vara ensam hemma när städning utförs.
Idag är det endast Änglarna som har både översikt och överseende ;-)

Dessa vackra stackare får utstå mina ofina verser de närmaste timmarna, då dammsugaren får sig en blåsning, prylar som ska flyttas med viss ansträngning, svettpärlorna lackar och lusten har sinat för länge sen. Min refräng är inte av den poetiska arten idag. Men jag vet ju att den goda känslan kommer....
När jag duktigt pustar ut och plockar några ego-poäng ;-)