Vem ska man be till? Gud eller Kommunalrådet?

Har varit på lite av ett "Hälsohem" under den gångna veckan. Välbehövligt för själ och hjärta. Nära och kära, många, långa och korta varelser som räddat mitt mående och fyllt på sinnet med toner i dur.
Väl hemma och jag visslar sanslöst glada melodier samtidigt som jag acklimatiserar mig i hemmet, som jag nästan hunnit glömma hur det ser ut.
Det ser bra ut. Ljusen tända, välstädat och en doft av vanilj som inger både trygghet och lite godissug.
Ljusen tänder jag för de olycksadrabbade och deras anhöriga.

Tidigare i veckan publicerade jag ett blogginlägg om mina tonår på hemorten, där både platser och händelser har fått sin egen historia för lagring i minnesarkivet.. De mesta är goda minnen men där finns också en del jag inte riktigt kunde identifiera mig med varför jag valde att lämna lilla hembyn för andra mål i Livet.
Jag kan stundtals tycka den är tragisk ur olika perspektiv och av olika orsaker men det mest ledsamma är att det blivit så enormt olycksdrabbat. Delvis pga droger, fylla och våld men också med olyckor utan någon av dessa ingredienser. Bara under den gångna veckan omkom två unga killar i en bilolycka i Ulvshyttan, ännu en avled efter dödsmisshandel inne i byn för någon vecka sedan och igår blev en oskyldig grabb ihjälkörd av en alkoholpåverkad förare. Allt detta på mindre än en vecka!
Till saken hör att flera av byborna jag har talat med, berättat om den ena tragiska olyckan efter den andra, där flera yngre människor avlidit till följd av droger, olyckor eller sjukdom, under flera års tid. Jag blir lika tung i sinnet varje gång. Det händer så mycket av tragik på en och samma lilla ort så till den arma att befolkningen näst intill blivit avtrubbade.
"När man tror att det inte kan bli värre än vad det är, blir det plötsligt mycket värre", sa en av ortsborna.
Varför just här. Är det verkligen så att Gud på riktigt kan glömma en by??

Det händer dessvärre tragiska olyckor och våldsamma slagsmål och elände överallt i vår Värld men jag kan inte undgå att inse att en del platser har det sämre än andra. Vad är det som gör att så många unga människor med ett helt Liv framför sig, plötsligen efterlämnar en Värld förstummad av sorg, så många, så unga, på samma ort?
Är det frustration över ett Liv i tristess som bidrar till handlingar icke alltid så kloka? Är det ett rop på hjälp? Är det i så fall någon som hör?
Jag har vid vid några tillfällen haft förmånen att träffa kommunalrådet i Smedebacken, Leif Nilsson. Detta i arbetssammanhang då jag jobbat som konferencier för Kyrkbåtsrodden i Söderbärke där Herr Nilsson varit involverad. Han är en trevlig och humoristisk herre utrustad med stora visioner och drömmar om en ljus framtid för orten. Som person är sympatisk och jag har till och med sökt jobb hos honom, utan framgång.
Hur det sen artar sig rent teoretiskt med dessa visioner är i denna tragikens tid intressant att belysa.
Om man ser till antalet ungdomar som gått bort av onödigt tragiska händelser i en ort vars invånare lever i hopplöshet och som man förmodligen skulle kunnat rädda med väl tilltagen lyhördhet och respekt, så tyder det på stora brister i just framtidsvisioner som hjälper kommande generation att bygga upp orten till något attraktivt igen. Orten var nämligen rätt tilltalande en gång i tiden.
Med åren har jobben försvunnit, stora bostadsområden rivits och istället givit plats för tomhet, taskig väghållning, frustration och en stor portion med längtan bort. Har man inte möjligheten att ta sig mot sina Drömmars mål, blir man kvar i denna hopplöshet eller så har man den maximala oturen att hamna helt snett och helt enkelt dö!
Jag undrar vad kommunalrådet Leif Nilsson tänker när allt detta sker? Allt det där som man försöker dölja med sina framtidsvisioner som kostar miljoner och åter miljoner men som hittills inte bidragit till vare sig fler jobb eller lyckligare ungdomar. Jag googlade faktiskt på kommunalrådet nu ikväll och hittade följande positiva inlägg på sidan: s-info.se/leifnilsson


"Hur ser då önskebilden av Smedjebacken ut, och tror Leif att det går att genomföra.
– Befolkningen ökar. Ekonomin är i balans. Vi bygger nya vackra hus. Nativiteten är hög och näringslivet blomstrar. Dagens dröm är morgondagens verklighet."

                                                                      Bild från Dalarnas Tidningar

Det är inte utan att jag, efter den gångna veckans tragiska händelser istället skulle vilja redigera om meningen något:  "Dagens mardröm är morgondagens Verklighet"...

Jag vet att man vill ta tillbaka Smedjebacken som en liten guldklimp på kartan igen och man lägger utåt sett extra krut på att få befolkningen att öka. Under 2011 var man snabba och stolta med att påpeka att man lyckats få 518 personer att flytta till orten. Det är ju hyfsat bra. Grattis! Men man nämnde inte så gärna att 570 personer valt att flytta där ifrån! 
Ekonomin styr det mesta, så är det överallt. Men när arbetslöshet, rastlöshet, hopplöshet och konstighet råder på en ort på väg att gräva sin egen grav, tycker jag nog det är dags för Herr Nilsson att se över framtids-visionerna en aning. Jag kan ta att vägarna är oframkomliga pga taskig vägunderhållning men att se ungdomar dö som flugor är inte på något sätt acceptabelt. Man måste tänka nytt för den yngre generationens skull. För framtidens skull. Skära ner på ombyggnationer av gator och torg som ändå bara används som lynchnings-plats, se över hur man kan hjälpa de ungdomar som väljer att stanna kvar. Våga visa var skåpet ska stå när man nu ändå har vågat kliva in i rollen som kommunalråd.
Prio ett är den generation som ska ta över. Jag är aningen tveksam till att det står överst på agendan.

Ibland har tanken slagit mig att jag ska flytta tillbaka och bidra med lite positiva idéer och förändringar. Jag har påvisat mitt intresse för detta också för Herr Nilsson men inte fått någon större respons. 
Därför hoppas jag nu att kommunalrådet på egen hand (med underhuggare) kan plocka fram visioner som funkar i praktiken och som ger positiva resultat på en ort som bokstavligen är på väg att dö ut..
Det absolut minsta Du kan göra är att gå ut på det nyrenoverade torget, kliva upp på ett podie och med respekt framföra Dina kondoleanser som ett bevis för deltagande i sorgen för alla hittills förolyckade och samtidigt påvisa en ljus framtid med verklighetsförankring. Det kostar inga pengar. Det kostar bara lite empati, kärlek, framtidstro och ett vettigt tänk.
Vill Ni ha hjälp kan jag stå till tjänst. Jag kan både tänka, känna och tala inför och med ett folk i behov av stöttning. Jag kan, om inte annat bistå med en kurs till Kommunalrådet.

Kärlek till alla berörda!