Fina Folkets Hus-minnen där jag pippade på taket!

Det är kära hyllningar till de som står mig allra närmast och finns där som trygghet och påminnelse om det viktigaste man har; min mor med sambo är några av stöttepelarna, pålitliga, vänliga och fulla av humor!
När mungipor drar åt fel håll är dom snabbt där och förser mig med roligheter och bättre tankar.
Spelkort, papper och penna på bordet och undertecknad sitter stolt med triss i kungar och låtsas att jag är drottningen med full koll. Det har jag inte. Men det känns så och det räcker =)
jag har tillåtit mig en puräkta Slödag idag. Sovmorgon och brutal väckning av en lillebror som ironsikt kan le åt min nyvakenhet och frisyr. Han blir som liten på nytt och jag får kär anledning att nypa honom i armen, precis som förr. Med skillnaden kärleksfullt denna gång. Förr hade jag böjt hans fingrar bakåt tills han tjöt och grinade efter mamma! Hahaha =) Är man snäll mot mig är jag ännu snällare tillbaks.
Är man dum är man död! ;-)

Det är skönt med människor man haft med sig sedan begynnelsen. Lena är en av dom. Vi har gjort allt otyg och sattyg tillsammans och växt upp genom faser och förändringar utan att ge vika på vår vänskap. En skön relation där vi vet var vi har varann och låter det vara som det är. Kärleksfull vänskap och starka band likt systrar. Vi promenerade en bit efter ett Cafébesök och valde att gå vägar vi inte gått sedan ungdomens trotsår och jag kunde konstatera att minnet snabbt skickade ut budskap via glappkäften som spontant sa:
Minns du att jag pippade uppe på taket till Folkets Hus?!
Lena lät sig fundera en stund och sa: Ja, jo..jag kommer ihåg att någon av oss i gänget gjorde det men minns inte att det var du. Men så var det ju! å att vi förgäves försökte lära oss sniffa lim utan att lyckas få upp korkjävlen på tuben varpå vi bad en fritidsledare på en närliggande fritidsgård att öppna den åt oss! Pucko-gänget tagna på bar gärning. - Öh..jo..det minns jag också. Det var tider det. Sen pratade vi om vädret som om inget hänt.
Inte förr än jag kom hem hörde jag verkligen konversationen som repeterades i mitt huvud och gapskrattet var ett faktum. Vilka brudar. Precis som förr..där inget är särskilt förvånande eller konstigt =)

Det är skönt att bara få vara sig själv och må hur fan man vill utan att behöva dra på sig masker och spela charader. Det är en befrielse att ärligt tillåta sig vara den man är, både utseendemässigt och mentalt.
Just nu råder lite av en känslomässig influensa i min kropp och den botas bäst med vanliga och älskvärda
människor att lägga sin tillit till.
Tack för att Ni finns =)