Hjärtats geografi

Lång natt. Rolig natt. Pratsam natt.
Seg morgon. Sen morgon. Trött blondin. Det blir en lång lördag.
En perfekt dag framför tangenterna, för ännu ett kapitel i den bok vars innehåll ska påminna om sann humor!
Det är för lite humor i vår Värld. Vi behöver mer!




Inte nödvändigtvis mer av stå upp-komik, buskisrevyer och Solsidor. Snarare den vardagliga humorn som ingår i alla människors Liv. Den som finns där hela tiden men som kanske är svår att se i vissa situationer.
Jag har använt  humor som en slags sköld, ett sätt att fly verklighet och dölja mina innersta känslor och därmed omvandlat humor till bästa försvar. Galet. Och fel.
Humor är Kärlek, ett sätt att bekämpa bister Verklighet, ett perfekt redskap att lära känna sig själv. Jag behöver inte få andra att skratta åt allt jag säger, däremot inser jag att humorn finns i allt, och kan man ta till vara på den blir även det innersta av sorg så mycket lättare att nå och deala med.

Alla har humor. Har jag märkt. På olika nivå. Och alla behandlar den olika. Ibland med ett icke tilltalande uttryck, ibland med en glimt och ironi som får hela Livet värt att skrattas åt..och framför allt med.

Humor är sexigt! Den utstrålar en självkännedom och lockar till sann nyfikenhet. Den kväver med fördel bitterhet och rädsla och ger modet att våga rannsaka sig själv Den är nyckeln till hela det kroppsliga maskineriet, som ett förspel man aldrig vill ska ta slut.

I det sjunde kapitlet skriver jag om hur man som tonåring skiter i skolan och trotsar en vuxenvärld med sina alldeles egna, briljanta idéer om vad som är bäst för en själv.
Hur man kan lära sig geografi genom rollen som den liftande groupien genom Svea Rike på 80-talet! =)
Jag skulle lätt kunna delta i På spåret med mina märkliga kunskaper och för det visa tacksamhet till en hel hög av svenska popstjärnor, vars karriärer följdes på nära håll av undertecknad och hennes blonda väninnor!

Gyllene Tider, Noice, Magnum Bonum, Freestyle, Niklas Strömstedt, Ulf Lundell, Lustans lakejer och förmodligen ett gäng till, har varit mina lärare i svensk geografi! =)

Ingen skrattade då. Inte mina lärare. Inte mina vänner. Inte mina föräldrar. Bara jag. Och jag gör det fortfarande =)
Det var egentligen ingen god och lyckad idé just då. Det var ett sätt att rymma från tristess och göra ett patetiskt tonårsuppror jag senare skulle få sota för.
Jag minns det som jobbigt. Jag minns också att jag log inombords när utskällningen var ett faktum. Inte av elakhet. Inte av dumhet.
Jag log för att jag såg humorn... ;-)