Jobbet i Säterdalen igår kväll/natt var givande och spännande på många sätt, kan jag lova =)
Tyvärr gavs inte tillfälle för fotografering av vare sig Ulrik Munther eller Jerry Williams, det var fullt kör i stort sett hela tiden men jag hann se några glimtar från deras respektive uppträdanden och att Ulrik drog en publik av det yngre slaget och Jerry den äldre var en kombination så njutbar att bilderna i mitt huvud etsat sig fast för lång tid framåt. I positiv bemärkelse, förstås!
Min huvudsakliga uppgift igår var att ta hand om de som köpt förköpsbiljetter och tro mig, man får se och höra mycket, en del bidrar till skratt medan annat hamnar i förträningarnas fack.
Det gav mig minnesbilder från ett tidigt 80-tal när jag själv hoppade runt i folkparker runt om i Sverige, den tid då man i blonderad kalufs, kort kjol och höga klackar hängde efter de stora idolerna som Noice, Gyllene Tider, Date X (nån som minns dom)?? Magnum Bonum, Hansa Band, Freestyle m.fl.
Man var småtokig, naiv och totalt befriad från vett & sans! Men fan så kul hade man =)
Nu är det väl oftast så att man vill bara minnas det där roliga. Men faktum är att del människors beteende igår kväll även fick mig att komma ihåg de mörka sidorna man gav sig in på också.
Spacklad och småpackad beger man sig till parken med grannfrun som jobbar i kiosken, karlarna kommer lite på efterkälken med en båtprydd flaska i handen, det pratas högljutt om saker man aldrig pratar om annars, vid vägkanten står en raggarbil vars passagerare vinglar längs dikeskanten och vattnar smörblommor, längre bort uppstår konflikt mellan ett par där svartsjukerepliker står som spön i backen, en yngre herre hamnar i handgemäng med en äldre, den ene verkar ha spanat in den andres sambo, sambon står oberört och smetar på sig läppstift som är allt annat än innanför läppkonturerna, ett gäng småtjejer hjälper en kompis som inte kan gå upp för backen själv, någon vill limma på en snygg vakt men blir hänvisad till utgången, en annan vill visa sig stursk genom att provocera en väninnas väninna, på dansbanan syns de som lever för bugg och i all glädje är helt och hållet omedvetna om vad som sker i runt omkring. Dom skrattar, svettas, kramas och ler =)
Det är lätt att både skratta och fnysa när minnesbilderna dyker upp på näthinnan. Men viktigast är att inte på något sätt döma. För dom flesta av oss har varit där ;-)
Alla är vi människor som bidrar med varsin historia till vår fantastiska Värld..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar