Teater låg som nr 1 på min lista och tanken var egentligen att jag skulle bli skådespelerska men så kom det där berömda bananskalet i min väg och valet blev enkelt. Efter en test på runt två minuter vid en mikrofon i en radiostudio stod det klart: Det var det här jag var avsedd för!
Jag var bra på svenska språket, tydligheten, nyfikenheten och kunde stoltsera med en schysst radioröst jag övat på sedan länge.
Sen rullade det på, jag fortsatte med Mediautbilningar, fler närrradiostationer och under tiden låg de kommersiella stationerna i startgroparna. Jag flyttade runt lite i Sverige och hamnade slutligen tillbaka i Dalarna igen, där jag började som programledare på Sveriges Radio 1996.
Det blev sammanlagt 11 år på SR, sen började ekonomin att svikta som på många andra företag. Jag slutade och hade förhoppningen om att hitta något annat liknande jobb med tiden..
Det skulle väl inte vara så svårt för någon med den erfarenheten i bagaget, 40 år och jobbat med radio i 23. No problem.. Trodde JAG!! Tuff bransch, visst. Så är det. Så är det i fler branscher men med just media är det kanske något tuffare, åtminstone i Dalarna, vilket tre år senare resulterade i att jag började jobba i Radiohuset i Sthlm som vikarie på Vaken-redaktionen och sände nätter. Pendlande mellan Dalom och storstad. Roligt, en erfarenhet rikare men också tärande och tröttsamt för kropp och själ.
Jag var givetvis glad för jobbet, jag behövde komma tillbaka, få ett normalt socialt leverne, känna pulsen och tjäna pengar! Jag är fortfarande glad att jag fick chansen att jobba med det.
Men tiden innan jag började där var ett stort kaos (kan läsas här på bloggen under rubriken, "Ursäkta mig, Reinfeldt..är du ensamstående nu"?)
Jag minns så väl hur jag i både sorg och desperation försökte få till någon rättvisa vad gäller fördelning av jobben i vår numera så glittriga mediavärld. Hur kunde det komma sig att jag, som med den yrkeserfarenhet, kunskap och begåvning jag har, inte får ett enda jävla jobb?!? Genom åren har jag lärt mig vilka krav som ställs och mig veterligen har jag uppfyllt varenda ett!! Nästan...
För till slut stod svaret så kristallklart! Jag har ju segat efter, helt enkelt. Jag har inte hängt med i utvecklingen alls!! Man behöver inte kunna vare sig svenska språket, tydlighet, ha bra röst eller förstå sig på musik.
Man ska ju för fan visa kroppsdelar!!!!
Mäh!! Att jag inte fattat det?!? Jag har ju visat FEL kroppsdelar HELA tiden!! Här har jag gått omkring i oskuldsfull naivitet och trott att det räcker med att visa FRAMFÖTTERNA!
Men jag börjar fatta läget nu: Det är inte framfötterna man ska visa, det är PATTARNA! Helst i ett program av idioter för idioter. Men vem fan kan inte spela idiot?!? =)
Frågan är ju egentligen om det är de storbystade damerna som tänker fel eller om det är cheferna som har ett nytt fruktansvärt, tragiskt tänk vad gäller att rekrytera till våra TV -och Radiostationer?
Fruktansvärda utveckling! Där sans och ton inte längre går hand i hand..så trist. så tråkigt för oss som inte bara jobbar med det utan lever FÖR det.
Nu har jag publicerat en bild här på min blogg, där min kropp blottas något...Inte mycket..men något.
Vem vet? Det kanske räcker till en halvtidstjänst nånstans?!? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar