2006 var året då Leksand fick Melodifestivalen till orten och Arenan för första gången. Jag minns det väl, jag var fortfarande anställd på SR och var i allra högsta grad involverad i detta, med både glädje och stolthet. Det var året då jag tippade på att Carola skulle få hög konkurrens av Andreas Johnson, vilket hon också fick med resultat vinst i slutänden, med endast några få poäng i skillnad.
Andreas vann delfinalen i Leksand med råge. Sing for Love var självklar och jag personligen höll på honom för att han bidrog med något utöver det vanliga. Som programledare talade jag mig varm om honom och fick rätt till slut: Han skulle bli den stora vinnaren i längden.
Det blev han. Överallt.
Det var en rolig tid, minnesvärd och jag tänker på den ibland. Det intensiva jobbet dygnet runt, utan sömn men med en massa konstiga efterfester på olika hotellrum med artister jag i nuläget glömt. En kväll med Bert Karlsson som först ville charma mig genom att påstå att jag hade en del gemensamt med Lena Philipsson, för att sedan vända i sitt beteende när vi kom in på betydligt djupare samtalsämnen. Han har haft prostatacancer. Och överlevt. Min far har haft detsamma men inte haft samma tur. i Och med det blev Bert plötsligt en mänsklig varelse som glömde allt vad gäller schlager och popstjärneliv. Han blev i mina ögon mänsklig och varm, omtänksam och sympatisk.
Han kom efter detta att presentera mig för just Lena Philipsson, som det året var programledare för Melodifestivalen. Hon satt ensam i baren, såg mest ut att vilja vara fortsatt ensam efter påtagligt jobbig direktsändning. Hon gav intrycket av att vara ganska svår. Tills Bert presenterade oss för varandra.
Vi satt i timtal i baren, jag och Lena. Rar tjej.
Det är roliga minnen att tänka tillbaka på.
Efter att själv jobbat med det är det självklart att följa det även när det sänds från andra städer och Arenor. Man ser det ur ett annat perspektiv, kan tycka och tänka, ha åsikter, gnälla och gny och ibland önska att det kommer tillbaks till vår ort. För att man vill vara med i allt det där speciella.
Idag är det lite annorlunda. Jag jobbar inte kvar på SR längre. Dessutom är Melodifestivalen inte lika roligt längre... Det har överlevt sig själv på något vis. Spårat ur..med en general vid namn Björkman som styr och ställer, artister som inte medverkar för den musikaliska delens skull. Det har snarare blivit en slags PR-karusell där man får chansen att visa upp sina bästa och sämsta sidor genom märklig koreografi, refränger man alltid hört förr och där programledarna ska framställas som de stora stjärnorna! Hmm..och jag som trott att artisterna och musiken varit det väsentliga!
Man kan ändra uppfattning om det mesta. Men det enklaste att ändra åsikt om måste ändå vara just Melodifestivalen!
För något år sen flippade jag ur totalt när jag såg och hörde Ranelid stå med sina mirakelord och förnedra både sig själv och sin sjungande kollega inför miljonpublik.
Det handlar inte om musik i första hand längre. Det handlar snarare om att roffa åt sig uppmärksamhet i största möjliga mån, till viket lågpris som helst. Synd. Det får oss optimister att vilja begrava denna tillställning i helvetet!
Tills jag kom det ultimata:
Ett handplockat band innehållande medlemmar från olika kända grupper, vars framgångar tillsammans lockat större publik än vad Melodifestivalen någonsin skulle klara av!
Jag vet vad dom skulle heta. Jag vet vilka dom är. Jag vet att dom skulle vinna. Och jag vet att Björkman skulle ha svårt att lyckas hålla festivalen kvar på samma nivå om dessa mot förmodan skulle genomföra det.
Melodifestivalen ledning skulle få huvudbry huruvida man skulle kunna slå det årets insats och genomslag, utan att genera sig året därpå. Man skulle helt enkelt få lägga ner skiten och tänka nytt!
Kunde jag skulle jag fixa det direkt:
Jag skulle samla Micke Syd från Gyllene Tider, Joey Tempest från Europe, Tommy Ekman från Style, Peo Thyrén från Noice och Johan Kinde från Lustans Lakejer.
Jag skulle hålla möte med samtliga medlemmar i alla band för att få alla att medverka och stötta, med allt vad man är begåvad med.
Vilket gäng! Som alla bidrar med sin musikaliska kunskap, både vad gäller framförandet men också låtskrivandet, som man genomför tillsammans. På riktigt!
Med riktiga instrument, unplugged, akustiskt och in i helvete naket och ärligt! Vem skulle slå det idag?!?
Jag skulle kalla bandet Masterpieces och jag skulle slå vad om att dom vann. Inte bara tävlingen utan folkets hjärtan som slår i takt med ärlig musik, ni vet sån där musik som är på riktigt ;-)
Det är väl fan att man heter Ingemarsdotter och inte Björkman... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar