Då nära & kära är i behov av stöd och medkänsla, men också hjälp av rent praktiska skäl. Och så sitter man där, maktlös och liten och tillåter slutligen empatin att påminna om svåra situationer, och igenkänningsprocessen väcker turligt nog, den konstruktiva hjärnhalvan.
Det behövs inte särskilt mycket för att stötta någon. Det borde vi människor ha lärt oss vid det här laget.
Man behöver inte plocka ner vare sig måne eller sol för att visa medkänsla och bidra till ett litet uns av hopp och glädje.
I sina helt och hållet egna stunder av motgång, är det lätt att tro att otillräckligheten är det enda som finns. Att styrkan är begränsad och därmed inte kan nå andra som behöver den.
En outtalad tanke som inbillar en att man inte kan bidra till optimism i någon annans Liv, för att man i egoism ägnar sig åt egna bekymmer. Så dumt! Så fel!
Det krävs inga större insatser för att finnas till hands. Det är bara den destruktiva hjärnhalvan som talar i gåtor och lögn. Man behöver inga miljoner på banken, diamanter i innerfickan eller ett fränt namn på ett coolt designat visitkort!
Allt man behöver är lite erfarenhet, några minuter av Livet och ett hjärta som slår för medmänsklighet.
Tack, för att jag begåvats med detta, och för att jag lyckligtvis omges av likasinnade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar