Naken, sömnlös & tankspridd..

Att vara själv är ensamt.. att vara ensam är att vara sig själv.
Jag försöker hitta det positiva i ensamhet.. speciellt i ett nu där natten råder och tankarna far runt i ofrivilligt hög fart och i en tid när min kropp helst av allt bara vill vara ifred och sova.
Det kan den inte.. den är lite osams med huvudet som signalerar sos-alarm, ett akut behov av någon slags känslomässig inventering, nödvändig för ett vanligt jävla lugn!

Det tycks vara en trigger för mörkret, det där.. att börja sortera i funderingar och annan skit som man i sann styrka ratat under den gångna dagen. Då finns varken tid eller lust.
Den finns egentligen inte nu heller, men natten tycks göra lite som den vill. Med både tankar och känslor.

Fördelen med denna ensamhet är att jag inte stör någon. Att jag kan tända mina stearinljus, dricka mitt te med honung och i halv nakenhet skriva mina önskelistor vars mål endast kan uppfyllas av mig själv, jag kan gråta mina tårar, planera min oskrivna framtid och fortsätta att vara jävligt ogift med Zlatan, och till råga på allt smygröka lite under köksfläkten också.... och ingen lider....mer än jag.

Nackdelen med denna ensamhet är att ingen stör mig. Och att jag inte kan störa någon annan. Att kunna väcka någon som kan se, höra och lyssna. Eller kanske någon som rättfärdigt tycker att jag ska släcka ljusen, sluta slamra med tekoppen, ge mig snytpapper och säga att allt löser sig i morgon. Det behöver inte nödvändigtvis vara någon Zlatan.. men kanske någon med förståelse för tekoppsslamrande snyftstunder, när Världen tycks gå under i i-landsproblem och känslomässig svaghet.

Ensamheten är som vidrigast när man har ett mående lika mörkt som natten. När behovet av att ventilera sitt innersta rumlar runt värre än rådande snöstorm. Då är inte ensam stark.

Det är så mycket enklare att hålla mask och fasad under dagtid, på något märkligt sätt. Då klär man på sig kostymen, rättar till leendet och kör sitt dagliga race. Alltid så glad, framåt, positiv och fan ta dig om du klagar på ärtsoppan!
Sen kommer natten. Och plötsligt är man naken i dubbel bemärkelse, maskerna hängs på kroken, mörkrets intrång blir ett med allt man tidigare lyckats förtränga.
Å se, där kommer det!
En lång, nattlig och marscherande parad av misstag, ångest, drömmar, tankar, viljor och oviljor, oro och på slutet en eftersläntrande liten undran om vad som komma skall, om samtliga bitar inte snarast faller på plats!

Mitt te börjar kallna nu. Stearinljusen har snart brunnit ner. Min önskelista är färdigskriven. Tårarna får självtorka. Det finns ingen Zlatan här med nåt snytpapper. För att vi är så jävla ogifta! Jag tänder en cigg till.
Jag försöker hitta det positiva i ensamhet...
Det måste i så fall vara att jag, i denna natt, är helt och hållet mig själv.