Jag valde att ändra mitt efternamn för många år sen, som en hyllning och ett ömhetsbevis till en far vars kärlek och existens gjort mig till den jag är.
Ingemar finns inte längre.. i Livet. Döden tog honom. Eller rättare sagt, cancern antastade honom och kvävde hans levnadsstyrka, optimism och friskhet.
Jag förvägrade budskapet, som nådde mig i en vardag så bekymmersfri och okomplicerad. Jag förnekade en sanning som avslöjade Livet som en skör tråd, att en av mina närmaste och mest betydelsefulla, under tvång skulle få vandra en väg av ondo och djävulskap, där inga utvägar av sundhet och lycka finns!
Min försvarsmekanism bestod i en icke förankrad optimism, ett förträngningarnas näste som ingav lugn och en tro på bot och evigt Liv.
Mitt beteende därefter blev således oacceptabelt för min omgivning vars förnuft och förståelse trängt in, där sanningen vilade tryggt i tårar, medan jag med envishet intog ilska och förbannelse över dessa "pessimister" som inte förstod bättre.
Han tynade bort, denne far, så full av Livslust och med så mycket kvar att göra på denna jord. Hans ångest mot slutet fick mig att träda in i en roll jag inte tyckte om. Jag bad honom att tillfriskna och fixa min bil!
NU!! En förbannad kamrem skulle bytas. NU!!
Igår skulle pappa Ingemar fyllt 63 år. Han skulle haft två år kvar i sitt yrkesverksamma Liv som elektriker och bilmekaniker. Han skulle gått i pension om två år. Jag skulle ha firat honom stort!
För allt han gjort, för allt han lärt mig och för alla konstiga saker han sagt =)
Han ringde mig någon dag innan avfärden till Himmelen.. och sa:
Nu är det slut på den här resan. Min "kamrem" håller inte heller längre..
Han hade in i det sista, sitt behov av att göra allt rättvist och omtänksamt, bokat en tid på en verkstad, satt in pengar på mitt konto och avslutade med orden:
Resten tar vi när vi möts på andra sidan..
Det hade då gått tre år sedan jag nåddes av hans sjukliga tillstånd. Tre år av förnekelse och obotlig optimism, som i denna Levande stund raserade hela min uppbyggda illusion.
Inte ens då ville jag inför min far och förebild påvisa förlust och sorg.
Det gör jag nu..och har gjort sedan dess...
Han finns i mitt hjärta.... som aldrig behöver byte av kamrem =)
Kärlek till Dig, pappa... från Ingemarsdotter..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar