Jag svarade i Bruce Willis telefon

Det slår aldrig fel. 

De få gånger jag råkat placerat min mobil på behörigt avstånd, och samtidigt är fullt sysselsatt med något som kräver min fulla uppmärksamhet, så ringer det. Alltid!

Där står jag vid överfull diskbalja, håller ett öga på den kokande potatisen, vispar i såskastruller och tänker tankar om morgondagens aktiviteter, och i bakgrunden ljuder actionscener från tv:n.

Det är i denna stund ett kaos i den yra hönshjärnan, varför denna distraherande mobilsignal får undertecknad att gripas av fullständig panik.

Hur i hela friden ska jag hinna svara nu?! Det uppstår någon slags oförklarlig blackout i den lilla knoppen, som signalerar akut utryckning. I denna sekund försvinner allt förnuft tillsammans med såsångorna ut genom spisfläkten.

Det är som om larmet går. En allvarets stund där varje sekund är dyrbar. Som om något var på väg att brinna ner. Men det enda som egentligen brinner är hjärncellerna som tycks förlorat all kontakt med intelligensens huvudkontor.

Jag är säkerligen inte ensam om detta. Jag har storögt betraktat andra som grips av exakt samma panik när det ringer. Att beskåda detta scenario är som att få en dramatisk scen serverad sig, ur en film av tragedi. Där sirener och alarm påtalar den vettskrämda lilla människan att det är fara på färde! En situation där Livet står på spel. Där sunt förnuft övertas av panikhandlingar och där man inledningsvis står helt paralyserad för att i nästa sekund klura ut hur man ska klara av hela det dramatiska utspelet.

Där står jag. Med just det ovan nämnda inpräntat i kropp och själ. Första ringsignalen. Ögon stora som råttpittar. Andra ringsignalen. Jag släpper allt för mina händer.Nu börjar det hända grejer. Tredje ringsignalen. Nu ekar ljudet i hörselgången och påtalar avståndet mellan mig och telefonen. Nu är det benen på ryggen som gäller.

Så jag springer genom hela lägenheten, sladdar i strumplästen strax norr om vardagsrummet, slår i tån i tröskeln, skriker fy f-n rakt ut, halvgrinar och får slutligen tag på telefonen.. Som inte ringer alls! Det visar sig nämligen vara Bruce Willis skit-telefon på kanal 9 som har samma signal!!
"Yippee-ki-yay, motherfucker" är min första tanke där jag står som ett fån med andan i halsen.

Människan är inte klok. Lite smått galen, faktiskt.

Vad är det som gör att man är så fasligt rädd för att missa ett samtal? Vad är det som gör oss människor så fantastiskt korkade att vi lägger förnuft och sans på vila bara för att det ringer?

Som om vi skulle missa Livets chans om vi inte skulle hinna svara.

Det är ju så enkelt att ringa upp vederbörande, vid ett annat tillfälle. Numret står liksom på displayen, hörru Blondinen med såskastrullen!

Middagen är snart klar. Jag kan behöva trösta mig med en kokt potatis där jag nu går haltande med öm tå. Snart kanske mobilen ringer på riktigt.

Då vet jag med vilket namn jag ska svara: Willis!

Om jag nu hinner, vill säga...