Jag brukar
generellt inte ha särskilt svårt för att finna mig i situationer
där oväntade händelser inträffar. Rapptruten är snarare ständigt
på givakt och det krävs i ärlighetens namn ganska mycket för att
få undertecknad att häpna, tystna eller rodna. På gott och ont. Men givetvis finns där tillfällen då
hjärncellerna hamnar i konflikt och dansar en egenhändigt
koreograferad tango.
Vissa
företeelser i vardagen trycker per automatik på skamknappen och
pinsamhets-barometern drar iväg till den rödaste toppen av dem
alla.
Att som
kvinna få busvisslingar efter sig kan stundom upplevas som en
artighetsbetygelse men kan också bli ett direkt bidragande till
bryderi. Att som helt vanlig människa lunka runt med tomatröda
kinder, är inget att föredra om man vill framstå som cool och
oberörd varför pinsamma situationer borde reduceras för fortsatt
ostörd självkänsla.
En del
sitter inmatat sedan barnsben. T.ex. har många av oss fina flickor
blivit påtalade att varken reagera eller vända oss om när
eventuell busvissling verkställs av oblyg charmknutte.
När
detta oanat sker vaknar följaktligen det lilla bimbo-hjärtat till
liv och får de naivt blå att himla likt ett tonårigt flickebarn.
Konflikten består här i att icke göra sig besväret att reagera
eller besvara aktiviteten/inviten oavsett vad huvudkontoret
signalerar. En påtagligt svår uppgift vars bekräftelse blev ett
faktum då jag här om dagen vandrade runt på Leksandsnoret och
tillskansade mig just en sådan busvissling.
På en hundradels sekund ska jag i denna förvirrande stund försöka
avgöra om jag ska vända mig om eller inte. Jag valde att rynka på
näsan åt mig själv och fortsatte framåt i sakta mak. Trettio
sekunder senare upprepades visslingen och då fanns ingen hejd. Någon
tycker tydligen om något hos mig. En stalker!!? Eller är det
möjligen flörtige Knut?! Jag vände mig motvilligt om men jag såg
aldrig skymten av någon charmör. Väl tillbaka på jobbet och jag
hörde visslingen ännu en gång! Minnesbristen står som spön i
backen emellanåt och döm av min förvåning när jag väl insåg
att jag glömt att jag ändrat min sms-signal till denna vissling.
Men det är rätt skönt att min flörtiga i-phone svärmar för mig
också.
En helt
godtagbar stalker som jag härmed döper till Knut. Det känns inte
ett dugg pinsamt…
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar