Det är Kärlek. Rakt av!

Johan Eriksson som Ted Gärdestad på Klockargården i Tällberg

När hösten gör sin vackert rödgula entré, när grönska och sommar är passé infinner sig en känsla av att jag landar i ett slags mellanland.
Jag tar ofrivilligt farväl av gångna månader som inbjudit till nakna fötter och öppet hjärta i en exotisk värme värd att minnas för lång tid framöver.
När oktobermörkret gör sig gällande är det värmeljus och fleecefiltar som dominerar min tillvaro. Därtill kommer den vackra musiken. Helst av sådant slag som påminner om barndom, äventyr och människor som kommit att betyda mycket genom livet.
Spotify i all ära, men vinylskivornas raspande ljud gör sig bättre i en värld i behov av riktig värme och kärlek.
Den första skivan köpte jag för mina egenhändigt sparade pengar, innan jag ens hunnit fylla fem. Rod Stewart var den första och största idolen. Maggie May spelades på Radio Luxemburg hemma i vår lilla tvåa, och jag hade enligt min mor dansat frenetiskt på mina mjölkvita och ostadiga ben. Dessutom grät jag euforiskt samtidigt. Det kom att hålla i sig i några år. Tills mina ben växte sig lite längre, och sinnet för all möjlig musik öppnade sig för den Marina världen.
Många Lp-skivor och singlar införskaffades genom åren. Allt från Rod Stewart till David Bowie, AC/DC och Bruce Springsteen. De gamla gröna dricksbackarna blev allt fler där hemma i det kaotiska flickrummet, fyllt av det som jag senare skulle komma att tänka tillbaka på med glädje och kärlek.
Verkligen en blandad kompott. Minst sagt. Men inte så många skivor med svenska artister. Det kom senare. Ledin, Skifs, Abba och t.o.m. någon skiva av Streaplers hamnade i backen. Men den skiva som kom att spelas mest var den med ett konvolut som jag valde att ha som tavla på väggen.

En ung Ted Gärdestad vars skivkonvolut blev en tavla

Ted Gärdestads musik fick en ung flicka att upptäcka den svenska musiken på riktigt. Visserligen var det en musikstil som föga liknade Mr. Stewarts men det gemensamma var att det väckte den lilla flickans lust att leva, dansa och sjunga. Ted Gärdestad har kommit att betyda mycket för mig. För många.
Därför var det en stor glädje när jag och en väninna blev tilldelade oss en VIP-inbjudan till premiären av ”För Kärlekens skull”. En hyllningsshow till Ted och Kenneth Gärdestad, som under oktober månad sätts upp på Klockargården i Tällberg. I spänd förväntan satt jag som ett ljus och inväntade entrén av Johan Eriksson och hans band. Lite nervöst. För hur framför man en show som gör Ted Gärdestad rättvisa, som påvisar vilken stor begåvning han var, utan att begå några som helst misstag som kan upplevas som komik?
Jag kan kort och enkelt säga att min nervositet var helt obefogad. Från första stund väcktes den lilla flickan till liv genom musiken, texterna och berättelserna som Kenneth Gärdestad framförde på den vita filmduken. Det finns onekligen en trygghet i både Johan och hans medmusikanter. Och framför allt finns där en vilja att förmedla den begåvning Ted Gärdestad verkligen var. Johan Eriksson är unik i sitt artisteri. Det krävs en fingertoppskänsla och en respekt som inger förtroende. Det har Johan. Inom loppet av ett par timmar har i stort sett hela mitt känsloregister berörts på djupet. Jag har skrattat, sjungit, klappat händer i takt och hejdlöst låtit tårar rinna nerför min kind.
Johan är magi. Med sin ödmjukhet är han oslagbar som artist. Ingen annan kan gestalta Ted Gärdestad med sådan respekt. Se showen! Det är Kärlek. Rakt av.

Johan Eriksson är både magisk och unik