Jag kan inte låta bli att undra om motvindarna gör sig gällande i en period i livet när man har som mest styrka att hantera den, eller om den bara vill knacka på för att påminna om att de bara finns.
I det intensiva nyhetsflödet är det mer dramatiskt än någonsin.
Det är ebola-fall, ryssar i sjön och en utbränd Sverigedemokrat.
På det privata planet pågår djupa tankar och funderingar om var jag står, både som människa och yrkesmässigt. Jag vet inte vilket som påverkar mig mest negativt just nu.
Det är lite märkligt att jag över huvud taget låter mig påverkas, då jag som oftast brukar ignorera det negativa för att istället se möjligheterna.
Även solen har sina fläckar.
Jag har svårt för tråkiga människor! Och tråkig är man tveklöst när man sällan säger något i positiv anda. När man hittar fel och brister, och dessutom framför det i en ton som kan få vem som helst att känna sig lika levande som ett vedträ!
Jag brukar vanligtvis kunna bemöta sådant med ett leende och få vederbörande att omvandlas till en halvt trevlig uppenbarelse. Men se, ibland tar det tvärstopp!
Vad är det för mening att gå omkring och försöka göra andra glada när det ändå bara bemöts med en besvärande suck. Jag fattar inte att man orkar ha det så. Orkar leva så.
Ännu vet man inte om ebolan nått Sverige. Man har inte heller hittat några ryska u-båtar. Och fortfarande är en politiker sjukskriven för utbrändhet. Kraftiga motvindar tycks hålla i sig. Och här sitter jag. Bland pessimister och negativa vibbar. Förvirrad och lite slutkörd. Fast besluten att försöka mig på det stora konststycket; att le i motvind och glädjas åt ett turkosfärgat paraply.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar