Man kommer någon gång till en punkt i Livet där allt ställs på sin spets, där vägskälet aktiverar djupaste tankar om vilket det rätta valet månde vara. Där det förflutna inventeras med viss öppenhet, där nuet i svårmod accepteras och där framtid förhoppningsvis skall Levas i harmoni och välförtjänt tillbakalutande. Det är på något sätt den förhoppningen vi alla Lever med. Att på äldre dagar kunna slappna av och njuta av ett nu utan minsta moln på himmelen. I drömmar övertygas man om att man en dag ska hitta både sig själv och det fantastiska med ett Liv besparat från oro, fattigdom och sorger. Alla längtar vi dit. Till en bekymmersfri tillvaro där väderprognoserna får lyda hur det vill så länge ens egen sol står högt i skyn. Det talas om ålderskriser som om det vore det mest naturliga att skylla på, när känslor svallar och insikter så sakteliga landar i vettets vrå. Jag tror inte på varken 40 eller 50-årskriser. I så fall skulle det väl lika naturligt finnas 60 och 70-årskriser?! Det har jag aldrig hört talas om! Jag tror snarare på ett erfarenhets-lager som behöver sorteras och städas ur. Jag tror att vi rätt dåliga på det. Det samlas information, känslor, tankar, lycka, sorger som rörs ihop till ett enda kaos där allt blir svårt att urskilja. Som bara får ligga där och slutligen bli föremål för utredning och storsanering. Man behöver städa och sortera, en del kastas i deponi, annat i brännbart och resten ta till varas på med vetskap om vad man ska göra med det. Det är ingen lek! Det är att göra entré i ett känslomässigt kaos som både i motvind och elaka stormar ska trigga ens vilja att nå slutmålet av goda lärdomar. Jag vill sitta där på bergstoppen och se allt det vackra jag har blivit tilldelad mig, och jag vill kunna ta bort allt det andra som jag felaktigt roffat åt mig. Jag vill vara en klok och vis liten människa som mår bra och kan stå upp för den jag är. Det låter så enkelt. Så sjutton det är!! Man kommer att behöva både vila och gömma sig för återhämtning många gånger. Man kommer att få käftsmällar och glåpord och man kommer nå uppgivenhet lika enkelt som man vänt kappan efter vinden. Det är ingen ålderskris. Det är Livet som gör sig påmint. En stund att utföra små mirakel på.
Ett Känslornas Paradis består inte endast av godhet och leende lycka. Det består möjligen av att försöka finna den i detta nystan avsett att redas ut. Där valen är ens egna och där konsekvenserna är till för att Levas med. Det nystas febrilt just nu. Ett kännbart trassel där tålamod sätts på prov, men framför allt lärdomen om att detta är konsekvenserna av det jag tidigare åstadkommit. Det är ingen ålderskris. Det är mitt Liv. Här sitter jag nu och nystar och sorterar. Men garnet är åtminstone av ljus färg och lika blå som dagens klara himmel. Snart är jag klar. Förhoppningsvis som fri och klok nog att inse det pågående Livet där åldern bara är siffror nödvändiga för körkort och systembolag.
De siffror som verkligen räknas är antalet visdomar och Levande sekunder.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar