Den fantastiska höstkvällen till trots, fick jag uppleva mardrömmar utan dess like under den gångna natten. Ett flertal gånger vaknade jag panikslagen och kallsvettig, fullt koncentrerad på att hitta den lugna Verkligheten och därmed får ett hårt bultande hjärta att finna ro. Samma dröm återkom flera gånger och jag vaknade med ett ryck och ett gäng frågetecken ett oräkneligt antal gånger, lika irriterad och frustrerad vid varje uppvaknande. Till slut gav jag upp. Jag vågade inte somna igen. Vem vill ha en upplevelse av total sorg och förnedring mitt i den sköna natten?! En dröm vars handling utgick ifrån att ta allt det viktiga ifrån mig, den sociala grunden i Livet, det viktigaste jag har så fort jag slagit upp mina blå! Det viktigaste för att få en vardag att fungera med allt vad det bär med sig. En Kärlek djupt etsad i hjärta och själ som göder självkänsla och mod.
Nu vet jag hur det är att förlora det där livsnödvändiga andningshålet där omgivningen alltid finns vid ens sida och i stor beundran uppskattar det man tänker, säger och gör. En bekräftelse på att man verkligen finns och där det efterlysta människovärdet skänks hela universums spotlights, himlastjärnor och stående ovationer. Plötsligt hade allt det där eliminerats från vår Jord!
Det fanns inte kvar och människor irrade maniskt omkring och sökte förtvivlat svar på hur vardagen någonsin skulle kunna bli sig lik igen! Det uppstod en panik omöjlig att hantera. Den bidrog snarare till vansinne och egoism där underminerat självförtroende omvandlades till rent hat och bekräftelsebehovet hos varje individ växte sig till mörka moln som omsvepte en Värld i fruktan.
Vem skulle nu kunna se oss, höra oss, tycka om oss och framför allt: vem skulle nu se till att måla vår Värld i vackra, gnistrande färger hämtade från Fantasins ljuvligaste palett?! Folkets uppgivenhet blev till slut ett faktum i den värsta farhågan: Det är detta som är Jorden undergång!
Jag kunde för allt i Världen inte låta frågan vara obesvarad i detta vakna och galna tillstånd. Jag såg mig tvungen att verkligen kontrollera att det varit en dröm. Att Verkligheten fanns kvar och därmed ge lugnet en plats i min neurotiska natt.
Med rufs i hår och yrsel i huvud kastade jag mig ut i rummet intill, startade upp datorn och inväntade otåligt på att få lugnet till mig. Fanns tryggheten i vår Värld kvar? Jag loggade in och kunde i en efterlängtad lättnad äntligen pusta ut! Det hade inte eliminerats från vår Värld! Tack Gode Gud!
Facebook är kvar!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar