Jag blir lika förvånad varje gång, i sammanhang där människan påvisar sin enorma brist på mognad. Första gången jag upplevde känslan var någon gång i slutet av 70-talet. Då stod jag i ett hörn av en trist betonggrå skolgård, iklädd en klänning som min mor sytt av blekta, överblivna lakan. Håret var bångstyrigt lockigt, och på fötterna bar jag det som ansågs vara trenden för året; platåskor – åtskilliga och flera centimeter högre än mitt redan underhaltiga självförtroende.
Det var min första dag på den nya skolan. Jag kände ingen. Och ingen kände mig. Vi känner inte varandra än idag, när jag tänker efter. Trots att vi spenderat en otalig mängd timmar tillsammans med fluortanter, magistrar, rastvakter och andra smartskallar.
Att stå där i hörnet och bli uttittad fick mig att förstå djur i bur. Det var en känsla obeskrivligt vidrig. Ett 30-tal Date-parfyrmerade och page-friserade mini-donnor stod i samlad skara för att beskåda den ”nya” som kommit till klassen. Min blick stod som spön i backen. Deras närmast likt laserstrålar som illvilligt skar genom ord-förgiftad luft. Man kunde ta på den. Jag vet. Jag gjorde det flera gånger. Jag har gjort det flera gånger sedan dess.
Jag minns inte hur jag tog mig ur denna situation av förnedring och elände. Jag vet bara att det har satt sina spår. Att jag i mitt undermedvetna fortfarande kan höra små fraser av elakheter. Där blekta lakan var en fattigmans balklänning, frisyren direkt hämtad från pudlarnas eget gemak, och platåskornas klackar skulle minsann jämnas med marken snabbare än tårar hinner torka.
Det tycktes var en evighet av panik, och en längtan efter en praktfull frihet. Den dagen jag fann denna frihet, denna plats av lugn och ro, skulle de tuggummi-doftande klippdockorna minsann få behålla sina ståplatser, med skillnaden att de skulle få betala dyrt. Och applådera stort. Väldigt stort.
Jag bytte skola fyra gånger under låg- och mellanstadiet. Jag bytte klänning, frisyr och skor varje gång också, men inget tycktes hjälpa. Jag var menad att vara någon att titta på. Det skulle ta några år, ett antal terapeuter och ett gäng sömnlösa nätter innan jag förstod hur jag skulle göra något konstruktivt och positivt av det. Det skulle dröja ännu längre innan jag insåg att människors blickar inte alltid betyder illvilja och elakhet.
När ”publik” hopar sig idag, kan jag le och berätta en historia. Jag kan möta laserblickar med ett avväpnande leende och jag behöver definitivt inga skor med hög klack för att undvika känslan av förminskning. Jag har tagit det onda och allvarsamma, sytt om det till en ny balklänning och ignorerar mörka tankar i den mån jag nu förmår, även om jag då och då fortfarande får jobba på självkänslan. Men det händer att jag blir förvånad än idag. Att jag kan ta på den där påtagligt tunga luften. Jag tror det är vid de tillfällena när jag stöter på några ur den där 70-talspubliken, dessa livlösa föremål som fortfarande bär sina pagefrillor, tuggar toy och som inte har förmågan att skilja på rätt och fel. Som inte förändrat ett dugg i sitt beteende, som står kvar på skolgården och stinker Date-parfym. En misslyckad liten skara försedda med samma laserblick som då, och som enfaldigt och imbecillt förvägrar insikt och mognad.
Det är då jag upplever den där betonggrå skolgården igen. Fast med skillnaden att jag idag lyfter min blick. Och jag ler. Och frågar om man behöver låna ett par platåskor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar