Det är skönt att göra ingenting om man lyckas med det stora konststycket att stå fast vid det! Att göra ingenting och ändå få små saker genomförda utan press eller måsten har länge varit en önskan. Att få genomföra det av egen vilja och uppskatta det därefter. Jag lär mig så sakteliga att göra just ingenting och bara vara där jag står och är.
Ovant men säkert nyttigt för någon kroppsdel.
Jag tar till mig lugn och ro, njuter av tiden som får gå som den vill men vänjer mig aldrig vid detta mörker som intar tidig timma på dygnet. Klockan fem på eftermiddagen börjar jag per automatik att viska för att inte störa någon som eventuellt sover!! Jag har fått frågan flera gånger: Varför viskar du? Varför hyschar du? För att det är mitt i natten, förstås!! Det signalerar en normal hjärna när skymningen faller lika snart som temperaturen. Gäspningar påbörjas vid åtta-tiden och pensionärs-varningen är ett faktum:
Se Rapport och sedan dö!
Det var ju inte särskilt länge sedan jag ignorerade alla vardagsrutiner i trotsig uppsyn, och tillät mig leva i ett nu bestående av improvisation i ungdomlig anda. Här fanns vare sig någon nästrimmer eller något extra vitamintillskott. Inte heller brukade jag placera ett glas vatten på sängbordet var kväll. Inga förstoringsglas till ögonmakeup användes, inget obligatoriskt skohorn i hallen eller någon extra stor fjärrkontroll till tv:n, för den delen. Allt var så enkelt och okomplicerat med en agenda som endast bestod av göra-vad-du-vill-aktiviteter. Här innehöll SMHIS:s prognoser aldrig någon nederbörd, snarare en innebörd som inkluderade strålande solsken från en oskuldsfullt ljusblå himmel. Jämt och alltid. Fredag till söndag bestod av bag-in-box, spotify, sminkbord, klackar högre än huset jag bor i, kjolar kortare an min egen stubin, och framför allt innehöll den en lättsamhet både fysiskt och mentalt. Så lekande lätt.
Numera går det långsamt, tycker jag. I det mesta. Jag måste ta sats för att ta mig upp från stolen. Det knakar i en del leder, det haltas de första tre stegen när jag väl tagit mig upp, det är artros i lillfingrar och känsliga hörselgångar som inte längre har befogenhet att ta till sig mer än ett ljud i taget. För att inte tala om de fantastiska blå jag har. De kisar väldigt ofta nu för tiden. Mycket och länge. Dessutom är jag inte med i språket vars mina barn använder. Utan att tänka mig för hasplar jag ur mig ord som jag tror är helt rätt och som i drömmarnas värld får mig att framstå som en morsa som verkligen är med i de tvära språksvängarna. Jo, jäklar! Jag säger ”slashtag” istället hashtag, och jag frågade sonen om han önskar sig en ”surfbräda” istället för en surfplatta.
Jag måste skärpa till mig nu. Hitta tillbaks till ungdomskällan och bli mig själv. Jag är ju faktiskt relativt ung och borde inte leta Allers-tidningar med korsord i, inte heller planera vilken mat som ska lagas i morgon! Jag borde "shejpa" upp mig lite och vara den disco-drottning jag är avsedd att vara. Som inte viskar i mörkret klockan fem på eftermiddagen.
Jag börjar med en gång! Ska bara se "Hem till Gården" först...
(Ovanstående historia är en påhittad sådan och personen fiktiv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar