Då framstår ens vikt på vågen ingenting jämfört med den känslomässiga tyngd man bär i hjärtat. Jag kan visserligen bara tala för mig, men jag har någonstans en tro på att vi alla fungerar och känner ungefär samma saker.
Vi har så lätt för att upptäcka och påpeka andras brister. Förmodligen för att slippa fokusera på våra egna. För de är ju några stycken. Man må möjligen ha en önskan om att vara den som aldrig gör fel, att ens egna värderingar och agerande är mer rätt än någon annans. Men i den sanna och ruffa verkligheten påvisar det förstås något annat. Just den sanningen vill man i största möjliga mån undvika.
Men man gör så gott man kan. I mitt stilla sinne råder det djupaste lugnet. Kanske mest för att jag genom uppfostran fått med mig en moral som borde vara den mest självklara. Men ibland sätts allt på prov. Ibland undrar jag om moralen är så mycket att förlita sig till. Om det spelar någon roll att jag ignorerar den och gör som så många andra. Kör på för egen vinnings skull. Fast frågan är om jag skulle sova gott på nätterna.
Det är när jag blir varse människors avsaknad av moral och fingertoppskänsla som jag ledsamt kan känna en djup besvikelse. I synnerhet om det är människor som jag en längre tid litat på. När man behandlar andra som skit, med hjälp av ett maktmissbruk högre än huset jag bor i, när allt står solklart att vissa lätt och ledigt kan sätta ut krokben under falskflaggat skepp för sin omgivning, för att man själv vill tillskansa sig uppmärksamhet och bekräftelse på framgångens våg, då blir jag den där lilla utstötta flickan jag var på skolgården en gång i tiden. Jag har nämligen så svårt att i vuxen ålder förstå att färdigväxta människor agerar på detta sätt.
Men den lilla flickan gråter bara en liten stund.
Sedan blir hon påmind om den innerliga styrka hon byggt upp genom åren. Därtill bifogar också verkligheten sin bistra sanning om att människan, liten som stor, verkligen kan bete sig som omogna väsen. Små stackare.
När den bidragande orsaken heter avundsjuka ställer jag mig frågande. De gånger missunnsamhet gör sin entré i min naiva och ljusblå värld blir jag lika konsternerad varje gång, och försätts i ett slags tomrum där frågetecknen förgäves söker, om inte kloka så åtminstone förklarande svar. Det finns inga.
Ordet avundsjuka betyder att man är ogin. Jag skulle vilja tillägga ordet ofin. Eller på ren svenska: Att man är korkad!
Att glädjas med andras framgångar har för mig alltid varit en glädjekälla. Vare sig det handlar om fotbollsstjärnor, hårt slitande föräldrar, någon som hittat den rätta, vunnit på Bingolotto eller fått toppbetyg. Andras leenden smittar. Och ger mig dessutom inspiration att själv våga ha ett mål.
Nu funkar inte alla så. Har jag förstått. Jag borde lärt mig det vid det här laget. Jag är 47. Det borde trängt in för länge sen. Besvikelsen över detta faktum kvarstår. Det är bara att borsta av sig, resa sig och gå sin väg. Sin egen väg. Den där vägen som någon annan kanske hade tänkt ta men som inte vågade.
Jag fortsätter gå på den vägen. Min väg. Några fortsätter fegt att gå bakom min rygg. Det får vara så.
För det är ändå jag som går först, som ser ända till horisonten..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar