Borta bra men hemma bäst!

Det är så gulligt i Leksand på något vis.
Det tänker jag på rätt så ofta, sedan den tid jag pendlade mellan Stockholm och Leksand när jag sände nattradio. Då tog jag en Masexpress till vår Kungliga Hufvudstad i slutet på helgen, levde storstadsliv i någon vecka för att sedan återta min plats som landsbygdsbo någon vecka senare. Så där jag höll jag på i perioder under två år.
Resorna och omställningen var förvisso ganska tärande, men någonstans lärde jag mig att uppskatta det bästa av två världar.
I den ena var jag anonym och en av alla i mängden. I den andra var jag rätt så bekant med de flesta. Det blev ett behagligt sätt att leva ett spännande liv på.
Jag minns min första tid i storstaden. Hur jag iakttog folkmassan och reflekterande kunde konstatera att stadsmänniskan är en besynnerlig och mycket märklig varelse.
Jag var inledningsvis fast besluten om att aldrig fastna i deras fälla vad gäller vare sig stress eller  deras stundtals kyliga attityd. Jag ska minsann hålla fast vid min hjärtliga dalkulla och inte springa in i några som helst väggar. Varför springa efter en buss när det ändå anländer en ny inom loppet av fem minuter? Så urbota dumt. Är det någonstans man behöver stressa och springa efter bussar är det väl rimligen hemma i Dalarna. Här kommer den ju bara någon enstaka gång om dagen!

Nåväl. Jag höll mig på mattan, rätt länge vill jag minnas. Jag gick längs gator och torg i sakta mak och njöt av avgaser, tutande sirener och springande människor. Det föll sig till och med så att var gång en bilist otåligt tutade, vinkade jag per automatik för att jag antog det var någon jag kände.
För så är det ju här hemma. Här kastar man sig inte på signalhornet i första taget, så vida det inte är någon du vill heja på. Storstadens bilister såg förundrat och irriterat på mig varje gång jag vinkade glatt. Rivstarten och tjuten från däcken påvisade dock att de var allt annat än glada åt att jag  passerade övergångsstället vid fel tillfälle.
Det är en speciell jargong i storstäder. Långt ifrån bystugekänslor och hjärtan som klappar för knäckebröd och hockeylag. Här sköter man sitt och låter stressen bli en naturlig del av vardagen. Inget konstigt alls. Det tyckte inte jag heller efter ett tag i stadskaoset. Jag blev så omedvetet van i sättet att leva där, att jag sprang bort fyra kilo mellan de blå sl-bussarna på kort tid. Det var ju i och för sig positivt. Men det märktes tydligt när jag kom hem till Leksand hur egendomligt påverkad jag blivit av min tid i staden. Rastlösheten blev min bästa vän. På både gott och ont.

Det som fick mig att gladeligen ta tillbaka mitt lantisleverne var tveklöst två bastanta damer som  intog 4:ans buss på Odenplan. Busschauffören för dagen var dessvärre av det otrevligare slaget. Otålig, gastande och körde dessutom som en biltjuv. Damerna i sina orangeblommiga klänningar uppvisade sina biljetter, log stort mot chauffören som nedlåtande svarade både oangenämt och taktlöst. Damerna såg förbluffat på den osympatiske stollen, och motvilligt satte de sig på närmaste säte. Det är då jag hör den där fenomenala frasen från en av damerna. Högt och oblygt serverar hon sin åsikt direkt från det stora dalahjärtat till oss övriga resenärer:
” Öcken törr lita rötta, Britta! Den dä Niss'n kan väl int' ha fått nå på länge”!
Att höra dessa ord på denna underbart klingande dialekt när man befinner sig på en kornblå farkost utan hastighetsbegränsning, är en känsla obeskrivlig! Den triggar igång alla känslor man har i sin ägo, och min hemlängtan var ett faktum starkare än något annat.
Damerna var från Rättvik. Jag glömmer dem aldrig.

Från den stunden fortsatte jag att gå i sakta mak. I min egen takt. Och vinkade till alla som tutade. Jag värdesätter än idag det gulliga med Leksand. Om inte mer än tidigare. Det är så lugnt och skönt. Även om jag fortfarande kan tycka det är trevligt med en tur till storstaden ibland. Där ingen vet vem jag är, och där framför allt jag inte vet vika de andra är. Två världar. Två sidor. Av allt. Och visst är det väl någonstans så, att  man ibland ser nackdelen med att bo på liten ort där alla känner alla. Men å andra sidan är också fördelen med att bo på liten ort att alla känner alla.
Det är det riktigt gulliga med Leksand.
Borta bra men hemma bäst...