Det är samma visa varje år.
Just detta år tar det emot lite extra att klättra in i
jul-förrådet för att någonstans i kaoset försöka hitta adventsljusstakarna.
Det är ett stort och krävande projekt som kräver lång tid
av mental förberedelse. Föregående år har undertecknad redan varit klar med
allt vid det här laget. Men se, denna december månad påminner mer om en vårens
kvittrande tid, långt från vinterparadis, tomtar och griljerad skinka.
Jag hade hellre klätt midsommarstång och köpt en sillburk
för att få rådande känsla och årstid att gå hand i hand.
Det är samma visa varje år.
Förrådet är en historia för sig. En lååång historia,
bokstavligt talat! Det är en stor del av mitt förflutna som packats i kartonger
genom åren, och som i nutid får sällskap av allt från gamla krattor till
pinnstolar. Det är staplat från golv till tak och optimister som mot all
förmodan vill göra sin entré här blir snart varse att det verkligen krävs en
grundkurs i bergsklättring. En livlina vore heller icke att förakta. Jag ställer
mig samma fråga varje år: VAD ska jag med allt till?
Om jag likt en affärsinnehavare behagade genomföra en
inventering i detta förråd, skulle förmodligen klockan slå midsommar innan allt
var klart!
Detta medför tveklöst ångest, innan den knarrande dörren öppnas.
Till min lättnad kan jag i alla fall i ödmjukhet tacka pedanten i mig, som
föredömligt nog placerat samtliga julattiraljer överst på toppen av Kebnekajse.
Skönt!
Det är samma visa varje år.
Under ett frustande och pustande gym-pass av mini-format, lyckas
jag slutligen få till mig det allra heligaste för stunden: Adventsljusstakarna.
Stora, vita och vackra placeras de i fönstren. Ett gäng skarvsladdar förstärker
känslan av frustration och det bökas och härjas längs golvsocklar och
dammtussar, det dras en svordomsvisa som får Magnus och Brasses att framstå som
rena vaggsången. Det torkas svettpärlor och smakas på finska, runda ord och den
brinnande stubinen hettar upp samtliga termometrar inom räckhåll till
maxtemperatur! Det går hett till i det Marinska hemmet, vid denna tid av
julefrid. Inte att undra på att snön lyser med sin frånvaro. Och det är också
det enda som lyser!
När jag äntligen fått samtliga stakar på utvald plats, ska
det uppenbarligen fortsätta att blåsa motvind i december. Inte en lampa funkar
i staken!
”The same procedure as last
year”..
Nu är julefriden lindrigt
uttryckt, något naggad i den brända kanten. Vem i hela djupa havet sabbar dessa
bebisglödlampor, som i godan ro endast vilat upp sig i ett oskyldigt förråd
under sommarhalvåret?! Vem äter lampor, som ju fungerade alldeles utmärkt i
januari, strax efter nyår?!
Det är samma visa varje år.
Trots varsamhet och äkta Kärlek i storformat till dessa lysande liv, tycks
glöden falna någonstans på vägen mot första advent.
En märklig tradition som
”Adventsstakarnas Patrull” tycks hålla hårt på.
Nu har stubinen turligt nog
slocknat. Adventsstaken lyser igen. Det är samma svordomsvisa varje år. För
övrigt den som är den mest lysande.
Tack & God lysande jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar