Blås utåt i sugröret!

Snart ska vi hoppa i sängar och rita på fondväggen!

2014.09.22.

En mormor har kommit till Världen!
163 cm lång och 67 400 gram. Blå ögon och en blond kalufs. Skriker sällan när hon är hungrig. Däremot när hon är trött. Enkel att vagga till sömns och svårväckt på tidig morgonkvist.
Hon är stolt, lycklig och tacksam.
Ett nytt sätt att Leva. Och lite ovant. En ny tid i Livet. Som en mamma som uppdaterar hela sitt känsloregister och påminns om den där puräkta, okomplicerade Kärleken.
Den rena och sanna Kärleken. På äldre, skönare da'r. Som mormor.


Jag hade innan denna tid i Livet inte en susning om hur det skulle bli. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig själv som en mormor. Nu vet jag hur jag är. Nu har det gått en stund, och det lilla flickebarnet har växt till sig till en levande docka med ett harmoniskt leende på sina läppar. Det har jag också. Ett leende, alltså. Mest hela tiden.
Ärligt talat är jag ibland riktigt löjlig! Man står där framåtböjd, grimaserar, gör pruttljud, och lallar på melodier man inte trodde fanns. Bebisens stora ögon betraktar både förundrat och betänksamt. Ibland lite häpen, i andra stunder själaglad med ett skratt som påminner om alla smurfars existens. En liten mini-människa som väcker alla sovande sinnen till liv, och som bidrar till ett liv i fullständig eufori.
Just dessa första månader får man faktiskt vara lite löjlig. Har jag kommit på. I all kommunikation med ett barn under de första månaderna måste man få vara infantil, och tillåta spärrarna falla i en värld av gränslös kärlek.
Det faller sig helt naturligt att barnet gör och får som det vill. Det bajsas i blöjor, skriks efter välling, skrattas till omgivningens knäppa beteenden. Det är som det ska. Utvecklingen är både fascinerade och efterlängtad. Åtminstone ett tag till. För snart. När bebisen blivit lite större, lärt sig gå, och påvisar en helt egen stark vilja invirad i orubblig envishet, då blir det ett annat ljud i skällan. Då ska vi vuxna plötsligen vända i överseende och barnsligt beteende. Då ska vi lära barnet regler. Konstiga regler. Då händer något i oss storväxta, som om vi halkat ur all kännedom om vad barn verkligen tycker är riktigt roligt och spännande i livet. Då kommer tiden när man vill hoppa i sängar, blåsa utåt i sugröret så saftbubblorna rinner ut på bordet, ta i maten med bara fingrarna, peta i näsan och äta bregott direkt ur paketet med sked, stå i soffan, och springa 20 meter på 3 blankt.
Allt detta är ju riktigt skitkul för ett barn! Egentligen så självklart. Men jobbigt och ansträngande för oss jättar tillika förebilder. Då avslutar vi på något märkligt sätt den där jollerversen  med efterföljande pruttrefräng, och ersätter dessa med någon slags viktig-petters normer och  idéer. Då ska mini-människan sitta still, inte hoppa, inte springa, inte kladda och absolut inte, på några villkor blåsa utåt i sugröret! Någon måtta får det vara.

Jag tror att just detta är ett typiskt mammigt och pappigt tänk. Man har ju liksom varit där själv en gång i tiden. Man är så angelägen om vad som är rätt och fel, att man slutligen glömmer humorn i livet. Barnets humor. För en mormor eller farmor består allt i lycka. Allt är roligt. Till och med när det har ritats gubbar på fondväggen med tuschpenna. Det går att tapetsera om. Saften går att torka upp. Sängen går att bädda. Det finns värre och jobbigare saker att beklaga sig över. Att inget av detta skulle ske, exempelvis.  Det är det som är hela grejen med livet. Att ha roligt med mini-människan. Att blåsa utåt i sugröret.
Prova! Det är befriande...