Jag hörde talas om det första gången någon gång under 70-talet. Förmodligen genom kortspelande mor och fisförnäm granntant. De satt där i timtal vid det runda, brunbetsade bordet och blandade en sliten kortlek, kedjerökte gula blend, pladdrade hål i väggarna och skrev pokerpoäng på fulgula post-it-lappar medan papporna gick till Verket med plättä i dosa. Jag var då i unga år, iklädd gabardinbyxor och blommig tunika. Lyssnade på Hooga chacka på min alldeles egna grammofon, skrev dagbok och ringde heta linjen när tillfälle gavs. Allt för att undgå det där märkliga vuxenpratet i det medaljongtapetserade, rökfyllda köket. Ibland slank väl några tantiga fraser igenom nyckelhålet till mitt rum, och landade i en ung flickas relativt oerfarna hörselgång. Och när det väl landade något obegripligt där - ekade det i timmar för att sedan undermedvetet bearbetas i en minst lika oerfaren hjärnbalk. Någonstans här nådde ordet klimakteriet mig. Jag gissade att det hade med utslag att göra. Något kliande skit, svårt att bota. Och uppenbarligen var detta ett ämne värt att uppmärksamma genom helflänga och obegripliga samtal, tanter emellan. Jag lät ordet försvinna med drömmarna under nattlig vila. Det borde ju rimligen finnas en salva mot detta Klimakterieproblem, tänkte flickan och släckte vägglampetten.
Det tog år innan Klimakteriet kom på tal igen. Förmodligen vid något tillfälle när morsan fick något break och betedde sig som en pubertal nickedocka och igenkänningsfaktorn fick undertecknad att inse allvaret. Det var ta mig fan inte långt ifrån kliande utslag, kan jag säga!
Åren har gått, hjärnan har utvecklats liksom hörselgången. Ja, känselspröten också för den delen. Nu ligger jag här. 40 år senare. Med vallningar, sömnlöshet och undrar när de kliande utslagen ska ge sig till känna. Jag måste nog ringa en väninna i morrn. Ta fram en kortlek med jokrar och pladdra hål i väggarna. Och samtidigt passa på att fråga om hon vänligen kan ta med sig en salva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar