När den mentala prognosen påvisar mörker och motvind föredrar jag att fortsätta Leva i nuet och acceptera att leenden och uppriktig lycka endast står i tillfällig vila. Att bita ihop och under tiden känna att Livet pågår hela tiden är att låta förståndet leda Livet i rätt riktning. Ibland med solsken som uppmuntran och i andra stunder med regn för att kunna överleva.
Med min filosofi, vilken tacksamt intagit plats i förnuftets vadderade utrymme, har allt en mening och det är var och ens uppgift att genomgå kriser med det öppna sinnet i behåll.
Jo, jävlar!!! Det är lika enkelt som att få till en date med Dalai Lama en sen lördagnatt när hjärnan dränkts i starksprit och ovett! När känslomässigt lågtryck råder är det inte hälften så enkelt att tänka rätt och positivt. Det är ett tillstånd där återvändsgränder och labyrinter ter sig som självklarheter och bäddar för utmaningar och lärdom.
Med detta i bakhuvudet och i en del av hjärtat, fick jag rådet att meditera eller åtminstone vila för att komma i kontakt med fysiskt avslappnande effekt men också för att nå ett semesterparadis för upprörda känslor i behov av att sammanföras med harmoni.
Motvilligt lät jag mig ändå pröva metoden. Jag brukar vanligtvis bli överaktiv och sysselsätta mig med praktiska ting för att komma till ro. Det fungerar oftast men jag är villig att testa nya metoder. Kanske mest för att jag i slutänden vill få bekräftat att min metod är den bäst fungerande.
Under nacken placeras en vetekudde, uppvärmd till temperatur enkel att jämföra med Kärlekens hetta och passion. Där ligger jag. Under en filt. I minst 45 minuter. Helst ska tankeverksamheten stå på noll och hela hyddan omvandlas till en ledlös massa i njutbart tillstånd.
Ok... det börjar bli påtagligt jobbigt redan efter 3 minuter. Tankarna är inte direkt bekanta med nollinställningen och far förvirrat omkring likt en flugsvärm runt en sockerbit. Jag hade ingen aning om att tankarna var så många och långa! Och patetiska!
Tusen frågor som desperat söker svar som ingen kan ge, som finns någonstans där ute i universum och som förmodligen är avsedda att stanna där i evighetens sköte.
Jag ger upp. Knäpper händerna på magen och fortsätter blunda. Man kanske borde passa på att be till Gud?! Nu när jag ändå ligger här och skall så göra i 35 minuter till. Han borde väl ha tid om någon?! Att lyssna till en ensamstående morsa med begränsad ekonomi, utan jobb, rufsigt hår, tilltufsad självkänsla, slitna jeans och ett sexliv lika torrt som Saharas öken.
Vem är Han? Finns Han?! Hör Han?! Skit samma. Han har inget val. Han får lyssna på mitt biktande och mina synder och ta till sig mina behov och frågor vare sig Han vill, kan eller finns. Jag erkände mina fel och brister, bad om överseende och förlåtelse och jag bad för alla behövande och sorgsna själar på vår Jord.
Han sa ingenting. Typiskt. Men å andra sidan var det en skön känsla att inte bli avbruten eller ifrågasatt.
Fick mig osökt att tänka på de män jag haft i mitt Liv. Små grisar, tuppar, gorillor och bockar av alla de slag.
Jag kanske var menad att bli en bondmora? Eller en liten mört?! Som nu har simmat bört!? Det är väl inte för intet jag kallats det Svarta Fåret genom åren.
På tal om det, så har jag tröttnat på svart inredningsmässigt. Det vita står sig men accenten bör vara varm och Kärleksfull, Jag har ju en symaskin. Idéerna kom till mig i allt större skala medan vetekudden under nacken började bränna den tunna huden allt mer.
Ja, just ja! Jag måste betala den där räkningen jag glömde igår. 35 minuter har gått. Mina fingrar har omedvetet inlett ett trummande mot täcket och ljuder likt en galopperande häst. Man borde kanske börja spela på hästar?! Äh..jag har inte kunskapen. Eller? Harry Boy! Han kanske hör mina böner? Fan ,vad hett det är under nacken! Måste börja slappna av nu. Det är viktigt för mitt mående och välbefinnande.Och jag väljer medvetet att inte säga Amen..än. Dialogen är inte avslutad. Amen känns så definitivt och genererar endast i separationsångest. Den sätter en slags punkt jag inte är redo för.
Kanske snarare en imitation av misslyckat slag. Den duger, den också. Den där "flugsvärmen" stannade förbryllat upp och samlades till ett svart moln som fullständigt sprutade ut frågetecken. Dom får vara där dom är. Jag drog kammen genom håret, fixade till bh:n och lät min lilla yrsel hitta hem.
Back on track! Övning ger färdighet, sägs det.
Frågan är vad jag behöver öva på:
Dialogen med Gud eller hur man spelar på V75?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar