Sjuka frågor på sjukhuset får sjuka svar

Att träffa någon man känner på stan och fråga om läget är inte särskilt märkvärdigt eller konstigt. Annat blir det när man stöter på någon i bekantskapskretsen i väntrummet på sjukhuset. Att ställa frågan "hur mår du" känns på något sätt överflödigt, ofrivilligt påträngande och helt fel då man är fullt medveten om att det antagligen inte står särskilt bra till. Man hänger inte i ett väntsal utan anledning. Integriteten gör sig påmind och triggar igång finkänsligheten som mäter längre än den ringlande patientkön till anmälningsdisken.
Men per automatik slinker frågan ur en, inte egentligen med uppriktig undran och omtanke, mest för att frasen är inlärd och sitter i ryggmärgen, vilken jag i det läget skulle behöva få bedövad för att undvika just det där hurtiga och sjukt positiva utropet:
Heeej - Hur ääääär det? =)
Som om man vore på vilken krog som helst och blir ärligt skitglad över att se någon under 65!
Vederbörande stannar upp, biter sig i läppen, himlar med ögonen, ser sig omkring med ursäktande blick och svarar kryptiskt: Njaaej..sådäääär. Sen kommer ett försök till ett leende, minst lika ansträngt som Leksands IF:s plånbok. Hjärnkontoret ringer i klockan och budar frågor med express: Var du snäll eller dum som ställde frågan, Marre?  Där står man, i tystnaden och inväntar bättre tider och försöker skyla över en tokdum och helt onödig dialog, med att själv se lika ursäktande ut med morotsröd ansiktsfärg.
Att det ska vara så jävla märkvärdigt?!
Det är väl bara att säga att man har slagit i stortån, vrickat lillfingret eller drabbats av ryggfluss! Självklart kan det ju olyckligtvis vara så att man drabbats av något allvarligt men varför denna skam och rädsla för att prata om hur man egentligen mår. Man är ju ändå på ett sjukhus.
På krogar och barer sitter vi människor i berusat tillstånd och bräker och vräker ur oss det ena värre än det andra och ingenting tycks slå på varken rödljus eller varningssignaler vad gäller integritet och skam.
Jag har också fått frågan på sjukhusets väntsal av andra som, liksom jag, inte tänkt sig för innan.
Det gör mig inget, trots att jag egentligen skulle vilja prata om annat för att inte bli påmind om eländet.

Det är lite hysh-pysh med att vara sjuk, både fysiskt och mentalt. Det är en hemlighet man bevarar in i det längsta vare sig det är av allvarlig eller helt ofarlig art. Lika heligt som att hålla sin lönenivå hemlig för omgivningen. Det är av känslig och privat information som vi borde kunna prata lika enkelt om som vi gör om sex och sprit. Det om något borde vara av mer privat karaktär.
Jag menar, det vore ju så mycket mer naturligt att fråga hur mycket nån tjänar i månaden än att fråga vem någon har legat med i helgen!  =) Oftast är det tvärtom! Det är konstigt. Hur vi människor har förvridit personligt, privat och hemligt och gjort dessa till allmänintresse utan censurbehov.
Jag ler i skrivande stund. För att det är lite roligt när man tänker på hur vi mänskliga varelser beter oss på ett korkat sätt utan att egentligen vara medvetna om det.
Pinsamheter uppstår oftast på platser där det inte bör finnas sådana. Mest för att vi skapar dom själva.

Jag träffade en bekant på Vårdcentralen idag som sken upp som en sol och frågade hur jag mådde för att sedan bli röd om kinderna och generat be om ursäkt. Men varför ska hon skämmas? Hon bryr sig ju om mig! Jag har alltid samma svar som till viss del distraherar: Jag har hamnat på sjukhuset eller uppsökt Vårdcentral för att jag helt enkelt har snubblat på målsnöret.
Värre än så behöver det inte vara ;-)