Om jag vore en Kärleksmums..skulle Du äta mig då?

Att Leva som singel/ensamstående har ju helt klart sina fördelar. Ingen annan att ta hänsyn till och agendan fylls av sådant som endast gagnar mig själv och mina behov. Låter i och för sig fruktansvärt egoistiskt men vad har man för val?!
Det är bara att gilla läget.. och sig själv.
Kaka söker maka, sägs det. Om jag är kakan så är jag troligtvis inte någon Kärleksmums, snarare en smet av olika ingredienser, svåra att urskilja och som vispats allt för poröst. Åtminstone att döma av den "maka" jag hittills sökt mig till. Det har inte varit några goda bakelser, det heller! Mer som övergräddade Drömmar, brända i kanten och så hårda att sätta tänderna i att både Karius och Baktus i samråd med relationsexperter, slagit gemensam bakut och avrått från dessa misslyckade verk.
Det är ingen lek att "hitta" rätt här i Livet. Åtminstone inte vad gäller partner. Alla har vi goda och dåliga sidor som i kompromissernas anda skall vårdas väl och i ömsesidig respekt accepteras och älskas.
Låter fint, det där. Men inte fullt så enkelt..har jag märkt =)

Terapeuter och andra Viktigpettrar har påtalat mig ett flertal gånger att man omedvetet söker sig till någon att jämföra med sin fadersgestalt. Märkligt! I så fall hade jag vid det här laget, levt samman med en elektriker vars praktiska kunskaper har varit mer utvecklade än Macgyver's och med en charm som dessutom skulle få Bond-regissörerna att hålla auditions i Dalarna.
Jag tror att sökandet upphör när insikterna fallit på plats, när man lärt sig hantera och uppskatta ensamheten som den faktiskt är. Den dagen min "smet" är av rätt konsistens för att hällas i en god form, är den dagen då jag är redo att bli den bakelse jag är avsedd att vara.
Frågan är: Skulle Du äta mig då? ;-)