Under tiden jag jobbar vid datorn kommer dessa små fågelkvittrande varelser in i hemmet efter skoldagens slut, intar tonårsrummet med toner i dur och skratten visar vägen ut genom stängd dörr till undertecknad, som koncentrerat fullföljer pågående arbete.
Det förefaller vara något distraherande i skrivande stund. Förmodligen attraherande för berörda i rummet intill. Plötsligen infaller en tystnad som näst intill är mer påtaglig än änglakörens romantiska aria.
Med vidöppna öron lystrar jag till hemligheternas näste och tycker mig höra absolut ingenting utöver ett intensivt smackande!
På dörrhandtaget ser jag en skylt med ett demonstrativt budskap: Stör ej!
Han har vänt på skylten!?! Det brukar vanligtvis stå på baksidan, den som sällan syns!
Där sitter man, stel som en pinne med en hel kropp på spänn och testar hörselorganens kapacitet. Vad gör man nu då? Knackar?! Harklar sig?! Ignorerar?! Japp! Det sist nämnda får det bli.
Skriver ännu några rader och låter tiden glömmas i en ljudlös tillvaro jag inte upplevt sedan min medverkan i Tysta leken 1974. Kapitlet snart avklarat och tystnaden likaså:
- VAD GÖÖR NI?!?!
En ynka sekund hinner passera och svaret kom som en rekyl:
- Väntar på att du ska fråga!! ;-)
Smart! Det är inte mamman som kollar tonåringarna, det är dom som kollar mig. Det är humor och Kärlek på hög nivå. Och mamman kan lugnt luta sig tillbaka i bloggfåtöljen igen.
I rummet intill hörs klingande skratt direkt från två, varmt klappande hjärtan..
Hångelfri zon är numera ett begrepp passé och förbi ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar