Har lagt i backen på Tidsmaskinen idag

Under strålande sol och ljusblå himmel begav jag mig ut på en liten Flashbacks-turné i barndomsorten.
Folkets Hus var haket man hängde vid.. De snyggaste valde huvudentrén, flest grabbar med halvlångt hår och pilsnerbackar men också de hippaste tjejerna, några år äldre än oss andra fjortisar som intog insidan av huset. Vi hade på något sätt olika revir som respekterades av oss gäng emellan. Ingen av oss blev särskilt hyllade för vår närvaro, vi sågs snarare som ett gäng överblivna drygskallar med diverse problem och nidbilderna var allt för många och helt obefogade många gånger.
De fina Stenbäcks-borna (området räknades som gräddhyllan i byn) som passerade med bil längs Vasagatan himlade med ögonen och åkte raka vägen hem till villan av trygghet och beklagade sig över dagens ungdom.
Egentligen var vi bara ett gäng uttråkade tjejer och killar som sökte lite spänning och tillät oss göra ett och annat uppror i form av rätt oskyldiga handlingar.
Vi hängde i trappan på Folkets Hus och blockerade upproriskt vägen för alla som ville passera till både bibliotek och fritidsgård. Med pissblonderade kalufser satt vi där med full äganderätt och var stora i korken och allmänt fräna. Vi ville visa var skåpet skulle stå med rätt löjliga metoder så som att sno kilovis med godis och cigaretter i en närliggande butik. Vi lyssnade på punkmusik fast vi aldrig fattade varför och hade Stockholm som en slags dröm och låtsades att trappan i byns Folkets Hus var en tunnenbanestation som Gud hade glömt! Vi ville synas och höras. Vilket vi gjorde om än på ett märkligt och rätt töntigt sätt.
Men då var det ju coolt.

På den tiden stod det en stor askkopp nedanför trappan och röken vällde långt värre än den ur dåvarande Valsverkets skorstenar. En våning upp låg Fritidsgården med de som förespråkade rök och drogfri tillvaro vilka vi sket fullständigt i. Dit upp gick man bara om ingen av de äldre var där. Det vill säga; vi gick sällan upp dit.
Ryktena som spreds om oss var ifrån början planterade av oss själva, allt för att roffa åt sig lite uppmärksamhet och dramatik. Som så vanligt är på mindre ort, blev det förstås en höna av en fjäder. Vi var med andra ord ett hysteriskt hemskt gäng inte värda att umgås med och för en del rent av livsfarliga. Det var vi ju givetvis inte. Bara lite nyfikna och vilsna på samma gång.
Fjortis och cool, orädd och naiv. Gå mot strömmen, nonchalera översittare och skolka från skolan, rym hem ifrån en sväng och plötsligt hade livet fått en liten extra glimt välbehövlig för rådande och påträngande tristess.

På den tiden fanns inget lyx i form av systembolag i byn. Man fick beställa via Pressbyrån och Aurora-flaskorna kostade 19 hela kronor. Torsdagar var den dag man motvilligt överträdde rivalernas trappa vid Huvudentrén för att lågmält be om beställning för att trygga helgens jävelskap. Det var inget märkvärdigt, det var...tradition. När Auroran var uppdrucken och urspydd gick man över på bitter och äcklig Marinella snodd ur ovetande föräldrars barskåp. Det var ju coolt. Fränt. Häftigt. allt annat var..."megligt". Ett ord vars innebörd var av negativ klang och som jag än idag inte riktigt förstått var det kom ifrån. Jag har aldrig hört det någon annanstans i Världen!
För att fräna upp oss ytterligare en nivå skulle man givetvis hänga med och på de äldre och testa de lite tyngre grejerna. Det var allt annat än megligt. Det var ett sätt att markera sin betydelse i en ofattbart tråkig värld. Så vi beställde röka av en snubbe, väl gömda bakom ICA-huset. Känslan av att vara kriminell var en trigger i oss fjortisar utan hjärna och vi hade aldrig känt oss så värdefulla och coola som då.
För att trotsa skulle vi röka på helt öppet i Trappan med stort T och vi sög i oss som wettex-trasor så det rev i halsen tills den kvävde stämbanden. Det visade sig sedermera att "rökat" var John Silver utan filter.
Så vi snodde en tub med kontaktlim istället. Skam den som ger sig! Vi kom undan Konsum-personalen med nöd och näppe och satte oss i Trappan och skulle försöka förvränga vår Värld med allmänt flum. Utan att lyckas få upp korkjäveln! Det var en av de få gånger vi tog Trappan upp till Fritidsgården för att få hjälp av en av ledarna. Jag skrev inledningsvis att vi var blondiner,va?!? =)

Det är ganska exakt 32 år sedan jag hängde i den Trappan och längtade bort till något annat. Idag när jag satte mig på samma ställe, rullades en film med ovanstående manus och handling upp och jag kände ett leende spricka upp i eländes-trappan. Den var min tillflykt i tonårens tid. Jag antar att det var här ifrån jag lärde mig att regissera utifrån de förutsättningar som finns men i nutid med Verklighetsförankring och ett människovärde att bevara med stolthet.
Dessutom har jag sedan dess aldrig rökt en cigarett utan filter, inte druckit en droppe beskt vin och inte heller införskaffat kontaktlim.
Jag kör hellre med Cava och en rulle eltejp ;-)