När pappa lämnade jordelivet dog en del av mig

När Livet pågår och har sin gilla gång är ingenting märkligt eller konstigt. Allt bara finns och är där, från tidig morgon till kväll, dygnet runt, varje tickande sekund. Man ifrågasätter inget, tar det mesta för givet och tillåter sig att tycka och tänka både positiva och negativa tankar om allt och alla. Inte minst är det ju fullt nanturligt att folket som alltid funnits runt och för en alltid finns där. Det är inget konstigt med det. Mamma, pappa och syskon är en självklarhet lika väl som både dagsljus och nattens mörker.
Föräldrar ska finnas för evigt lika givet som dom funnits där från ens första stapplande steg och första uttalade ord man lärde sig. Oftast lampa, mamma eller pappa =)
Men så kommer den där dagen då verkligheten väcker alla sorgens sinnen till Liv, som påminner om verkligheten där både sjukdomar och olyckor tränger sig på och intar makt över Liv och död.
Min far var inte särskilt gammal när han blev varse sin obotliga sjukdom. Inte jag heller. Vilket gjorde att jag vägrade acceptera prognoser av hopplösa utsikter och hellre trodde på min fars styrka och envishet. Han var inte gammal nog att lämna detta jordeliv, han hade allt för mycket kvar att ge med sin glimt, sina kunskaper och framför allt sin lust att Leva.
Min reaktion på det sorgliga var inte av konstruktivt beteende. Tvärtom. Jag förvägrade sanningen och skällde näst intill ut honom för att han inte förstod bättre än att stoppa i sig mediciner och pallra sig upp på podiet igen. Han tynade bort allt mer och hans 54-åriga liv tycktes förvandlas till en hundraårings där rullatorer och hundratals mediciner blev hans vardag. Han var elektriker till yrket och jag kan starkt minnas bilden av honom, liggandes, rynkig likt en gammal farbror i sängen, där han envist kopplade ihop sladdar och nekade döden in i det sista. Trots det förnekade jag sanningen och lät sorgen i mig övertyga mig om en övergående fas där pappa skulle bli frisk och kry, han skulle komma tillbaka varför jag aldrig visade honom min sanna sorg och känsla av förlust. Jag höll masken för att ge honom styrka att komma tillbaka.
Jag trodde i min enfald att min innersta sorg skulle göra honom svag och ännu mer sjuk. Jag lekte stark för att på så sätt bota honom och få gamla vanliga farsan tillbaks!
I huvudet sjöng och ekade det: Kliv upp ur sängen, gubbjävel! Laga min bil, klappa katten, ta en sup, lyssna på mina historier, ät kalops och måla om huset, för fan!! Som du alltid gjort!!!
Det var en svår och chockartad förlust när jag en dag  kom för att hälsa på honom och hans fru. När han satt vid matbordet i en rullstol och bara stirrade rakt ner i bordet. Mitt känslomässiga handikapp hindrade mig från att visa vad jag egentligen kände och jag drog nån jävla historia från jobbet som andra skulle skrattat åt. Det gjorde inte han... han satt kvar i sin rullstol, stirrade i bordet och försökte le...förgäves.
Sista gången jag såg honom åkte han in i sovrummet i sin äckliga rullstol, just efter den middagen. Jag gick motvilligt efter för att krama honom hej då innan avresan hem. Mitt hjärta avslöjade att det var min sista stund med honom men mitt känslomässiga försvar sa något annat; han är snart tillbaka igen.

Försvaret hade fel... det var sista gången jag kom att se honom i ögonen. Men inte i det tillstånd jag hade önskat. Jag pratar om mitt tillstånd. Hade jag accepterat Livets gång hade jag haft förstånd nog att ta ett värdigt farväl och säga vad jag egentligen kände. Men jag gjorde det aldrig. För att jag förvägrade verkligheten, den onda och så djävulskt orättvisa. Jag bara log och sa att vi snart ses igen. Idiot! Både han och jag visste att det var ren bullshit.

Några dagar senare ringde han från sjuksängen på lasarettet. Trött och uppgiven och iklädd den ärligaste skrud en människa kan bära. Dödens. Han, i sin sjukdom, såg min förnekelse och var stark nog att berätta att det var slut. Att han inte orkade mer och att han var klar med Jordelivet.
Jag minns så väl min reaktion. Hur jag med telefonen i min hand gick raka vägen till kylskåpet och förvirrat började plocka med innehållet. Flyttade på konservburkar från en hylla till en annan och med ett närmast chockat uttryck svarade: Men ge dig nu, gubben! Det blir ju bra, för fan!!!
Det blev det aldrig.. Han dog bara ett par dagar efteråt.

Mannen, förebilden, fadern, pappan, farsan, gubben som jag tagit så för given och som alltid funnits där var plötsligt borta. Och min sorg visste inga gränser. Jag visste inte vad som var värst. Min förnekelse till hans sjukdom eller att jag faktiskt aldrig mer skulle få se honom...i Livet.
Jag lever med detta än idag. Att jag förvägrade Verkligheten och därmed acceptansen av det svåra i Livet.
Än idag önskar jag att jag kunde tagit till mig sanningen och levt där efter. Om jag hade accepterat sanningen hade jag förmodligen kommit min pappa ännu närmare. Men jag sköt den ifrån mig. Jag visste inget annat sätt att hantera det just då. Idag vet jag bättre... men idag är det för sent.

Sorger och erfarenheter fyller visdomens källa. Idag kommer jag att acceptera att Livet ibland är orättvist och berövar en sina närmaste när man minst anar det. Därför är jag glad att ångest och sorg faktiskt ingår i Livets skola och jag kommer med öppet sinne och hjärta att vara tacksam för alla de människor som finns i min direkta närhet och jag kommer aldrig någonsin att förneka människors öden.
Öden som bestämmer över människans Liv och död.
Förnekelse och stolthet är förmodligen värre än döden som så många av oss fruktar.
Det vet min pappa som nu sitter i sin himmel <3
Jag Älskar Dig, pappa! Jag glömde säga det när Du ringde mig den allra sista gången............