Det är en trygghet att ha ett socialt Liv där vänner och familj är att uppskatta med uppriktig lycka. Jag är oerhört tacksam för de jag har i min omgivning men också för dom jag inte har.
Den tanken har aldrig slagit mig riktigt förr än nu. Det är så lätt att önska sig allt det där man inte har, både vad gäller materiella ting och vänskapsband. Min önskelista är lång. Oändligt lång. Skulle jag skicka den med vanlig postgång till Tomteland, skulle portot bli av det dyrare slaget och tomten skulle antagligen sjukskriva sig för akuta stressymptom! Det man önskar sig kan man oftast vara utan. Allt går att vara utan, man lär sig Leva med det.
Eller så lär man sig att uppskatta det man inte har.
När jag tänker efter så är jag enormt tacksam över att slippa dras med människor jag inte känner, saker som jag inte vet vart jag ska göra av och göromål som utåt sett påvisar en icke krackelerad fasad men som egentligen bara inger en känsla av börda och spel för gallerierna.
Dessutom har man ju enormt mycket plats över för allt det där man är utan. Där finns inga begränsningar i utrymmet, allt det ratade och ännu så länge ouppfyllda önskningar kan ligga där i lugn och ro och behöver inte tas om hand på något sätt.
Man borde lära sig vara nöjd med det man har och bara låta drömmar svepa genom Livets vardagligheter för att hämta andan och påfyllnad av styrka.
Jag jobbar på det. Att vara tacksam över allt det jag inte har.
T.ex oförmågan att tänka klart och vettet att Leva tacksamt för det lilla ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar