Vaccinationen mot svartsjuka ska göra ont!

En fråga jag fick kom att sväva i luften en stund då jag motvilligt ville svara raskt bara för sakens skull. Tidigare erfarenheter lät visa bilder från det förflutna vilket påminde om det djupaste allvaret i ämnet. Det ständigt aktuella. Dessvärre. Frågan som slutligen, bryskt och hårt landade i väntrummet för kloka svar löd:
Är du svartsjuk? Med höjda ögonbryn och rynkig panna kliade jag mig i bakhuvudet och sa med viss tveksamhet i min röst: Neaeej..?
Ordet svartsjuka är ett för mig, tungt ord och jag associerar till ett kontrollbehov utan någon som helst närhet till humant beteende. Att ha betraktat andra med denna farsot gör det enklare att se vad som är fel och vansinne och så mycket lättare att påpeka brister och eventuella bot för de som skulle behöva. Tyvärr allt för många.
Men att rannsaka sig själv, titta inåt och inventera i sitt eget känsloregister med beteenden därefter, är oftast av lite svårare grad och i och med det något man hellre avböjer än genomför.
Svartsjuka är en sjukdom som inte i ord går att beskriva i någon mänsklig mening. En sjukdom, ett syndrom som djävulen uppfunnit och förmedlat och dessutom besudlat med luftburen smittorisk.
Jag tänker främst på de stackars barn som får utstå denna tortyr, både mentalt och fysiskt med bilder direkt ur Verkligheten där mamman är offer för slag och känslomässig underminering. Där dessa oskyldiga mini-människor står i lärdom till hur våldet styr med järnhand och bjuder upp till maktens dans.
En del tar sedan avstånd från alla våldshandlingar i sitt vuxna Liv medan andra smittats med både pest och kolera och för helvetet vidare till kommande generation.

Jag försökte hitta svaret på frågan jag fick. Är jag svartsjuk? Och i vilken grad? Och i så fall varför?
För att skärskåda mig själv intog jag tidsmaskinen och for tillbaka till den period i Livet när jag levde med sambo i ett förhållande där tillit och humor stod som rubrik på löftesbladet.
Jag kan inte erinra mig om att jag någonsin intagit rollen som svartsjuk. Antagligen för att jag inte har eller vill ha ett kontrollbehov av det slaget. Inte i en relation som ska bygga på ömsesidig respekt och Kärlek,
Måhända är det ett uns av naivitet som styr mig i detta eller kanske rent av min tillit som jag för alltid vill bära med mig till människor i min direkta närhet.
Jag förknippar svartsjuka med en överdriven rädsla för att bli bedragen eller övergiven där just kontrollbehov står som huvudsaklig ingrediens. Där man överskrider allt som har med integritet att göra, enbart för sitt eget trygghetsbehov och en bekräftelse som inte heller den står i proportion med en sund inställning.
För en del ter sig sjuka beteenden som att ställa hundra närgångna frågor, utan tanke på att personen ifråga faktiskt är en egen individ med samma rätt som alla andra, som en naturlig del i en relation. Där ens partners förflutna plötsligen blir belastat med orättmätig ångest för att man råkat Leva ett Liv innan den krävande dåren gjorde sin hejdundrande entré.
Man tar sig rätten att rota i sin sambos telefon, kläder och ratar samtliga vanliga och vänliga själar i vänskapskretsen för att dom "inte är bra nog" (för att dessa förmodligen genomskådat skithögen för länge sen). Jag förknippar svartsjuka med någon som innerst inne är en liten skit som fortfarande sörjer över bristen på kärlek och uppmuntran från sina nära i en tid som varit för länge sen.

Svartsjuka betyder orimliga krav och förväntningar som inte är avsedda för ett Liv i en frihetens Värld.
För min alldeles egna och personliga del skulle inga misstankar mot den jag skulle Leva med tillåtas gro såvida det inte blir uppenbart att krossade hjärtan tillhör hans favoritsamling. Jag skulle inte gå vidare med någon som inte, liksom jag prioriterar tillit och respekt. Där i ingår inga övertramp och plumpa föreställningar som kränker en vettig människas integritet. Svartsjuka är kontroll och mindervärdeskomplex.
Besvikelse är att bli bedragen och förd bakom ljuset. I en sådan situation skulle jag vända på både klackar och hjärta för att slicka mina sår i ensamhetens vrå.
Med denna genomförda lilla tankeinventering kan jag gladeligen svara rakt och ärligt:
Nej! Jag är inte svartsjuk.
Där emot skulle jag vilja införa en obligatorisk vaccinering som en metod att framkalla skydd mot dessa parasiter som obehindrat dräller runt i och utanför villor och lägenheter.
En vaccination med sidoeffekter snarare än biverkningar, torde var en önskan att be tomten om i år.
Kramsjuk borde överta svartsjukans plats i alla ordlexikon.
By the way...så ska sprutan göra jävligt ont också!