Jag är ingen morgonmänniska, det förnekas inte men det var länge sen jag sov så länge att jag själv kan få känslan av att jag missat en del roliga timmar av Livet.
Dessutom är jag i stort behov av god tid att vakna, där jag rufsig och förvirrat irrar runt och sällan vet var jag ska börja den nya dagen med. Det är vid dessa tillfällen det är skönt att vara sambo med Ensamhet. Som f.ö. är en han i min fantastiska Värld. Han är tyst, ställer inga frågor, ber mig inte att kamma mig eller få veta när frukost serveras. Han tittar aldrig tröttsamt eller uppgivet på mig, han står ut med mig och ger mig allt utrymme i jag behöver och är värd. Ensamhet är en underbar partner att ha vid sin sida den första vakna timmen på den nya dagen. När dessa 60 minuter passerat och förståndet börja komma ikapp och hjärnhalvorna börjar komma överens, blir Ensamhet lite av en utstött stackare. Då tackar jag för hans sällskap, välkomnar rivjärnet och öppnar för äventyr med annat och andra. Plötsligt ser jag honom som påträngande och fruktansvärt tråkig. Vi har inte det minsta gemensamt egentligen förutom behovet av ömsesidig respekt. Dessutom är han kass i sängen. Det mest trista och intetsägande ligg man kan ha!
Tungkyss finns i Ensamhetens Värld, bara en massa ouppnåeliga fantasier, långt från den verklighet man lever i. Förspel är överflödigt för denne genomskinliga partner och om han ens har vett att inse vad otrohet är har jag ingen som helst aning om! Att vidröra Ensamhet i en säng kräver ett tålamod som ingen Gud har försett oss med.
Nu är klockan snart två. Jag har vaknat och är vid mina sinnens fulla bruk..eller , ja.. enligt mina mått mätt.
Ensamheten sitter här intill och bara är.
Dags att ta tag i den nya dagen. Jag börjar med att sätta på kaffet ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar