Det är oftast en lång startsträcka till dammsugning och dammtorkande. Detta så otroligt tråkiga göromål som endast genomförs för mitt pedantiska och konstiga levernes skull. Som ett ligg, ungefär:
Jobbigt under akten men otroligt skönt efteråt!
Den tanken förde mig till filmen 9 1/2 vecka med Mickey Rourke och Kim Basinger. Där städade man visserligen endast av sig klädesplagg och sörplade grädde från navlar och bröstvårtor men i soundtracket finns den låt som följt mig genom Livet sedan filmens premiär 1986, vars text inspirerade mig att börja använda hattar både nu och då: Joe Cocker's raspiga stämma i "You can leave your hat on" fick min musikaliska ådra att gunga lite extra och med den i gungning är självkänslan på topp.
Med lite musik i bakgrunden och en längtan efter ett hem som sprider en doft av Ajax och nybakade bullar, går det som en dans, bokstavligt talat. Dammsugaren glider på golvparketten, dammvippan dansar och förför de små dammtussarna bort mot Kvalsternas eget Paradis, i högtalarna höres Joe Cocker's ljuvliga och näst intill ljudlösa skrik som manar till att endast lämna hatten på.
Jag gör så. Det blir enklare, roligare och fruktansvärt rent i mitt hus!
Men jag avvaktar rengöring av speglarna för att i minsta möjliga mån bli distraherad av uppenbarelsen.
Jag väntar till låten och applåderna tonats ut.
Då kan jag både buga och ta av mig hatten ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar